Cellfängelset

Storgatan 62
Arkitekt: Vilhelm Theodor Ankarsvärd
Tillkomsttid: 1859–62
Byggnadsminne: 1992

Cellfängelset i Umeå är det äldsta stenhuset i centrala staden och en av få byggnader inom det eldhärjade området som överlevde stadsbranden 1888.

På 1840-talet inleddes en reformeringsprocess inom den svenska fångvården. En av ivrarna var kronprinsen, sedermera kung Oscar I. Med anordnandet av cellfängelser ville man bereda bättre möjligheter för rehabilitering av fångarna. När de vistades i egna celler skulle de i sin ensamhet få tid och rum att begrunda sina brott, och förhoppningsvis också söka bättring.

Denna utveckling ansågs vara svårare att uppnå med fångarna satta på fästning tillsammans med andra i samma belägenhet. Samtidigt innebar den nya modellen, icke att förglömma, bättre möjligheter till kontroll och övervakning av de fängslade.

Innanför den medeltidsinspirerat tillslutna slätputsfasaden mot Storgatan döljer sig administrationsbyggnaden, vilken innehöll sessionssal, vaktrum, kök och bostad för bland annat fängelseföreståndaren. Bakom denna sträcker själva förvaringsutrymmena ut. Fängelset i Umeå är byggt enligt den så kallade Philadelphiamodellen med celler längs ytterväggarna och ett galleri i mitten.

I Umeå blev det dock bara en halv philadelphia eftersom det i huvudbyggnaden endast finns en enda rad med celler. På ömse sidor om huvudbyggnaden ligger två låga flyglar i trä. Hela anläggningen omges med en palissad, ett dubbelt plank med lutande sidor in mot gården.