Av naturliga orsaker har den norrländska byggnadskonsten i stor utsträckning utförts i trä. Under somliga epoker har man i arkitekturen betonat träets särskildhet, medan man under andra i stället försökt få träet att framstå som vore det sten. Nyklassicismen, ett formspråk för evigheten, skulle förstås ta form i sten.
Denna riktning hade ett fast grepp om kyrkoarkitekturen från mitten av 1700-talet och fram igenom det följande seklet – vid sidan om nygotiken som förvisso helst byggde i sten, men med helt andra formambitioner.
Kyrkan i Örträsk är ett mycket gott, och väl bevarat exempel på en nyklassicistisk ”stenkyrka i trä”. Den uppfördes 1849 av samme byggmästare, Erik Jonsson från Rissjö i Åsele, som byggt Vilhelmina kyrka.
Troligen är det ritningarna från Vilhelmina, utförda av arkitekten Axel Almfelt vid Överintendentsämbetet, som också kommit till användning i Örträsk. Just detta att inte närmare söka förankring för gestaltningen på platsen är något som också kännetecknar den nyklassicistiska arkitekturen.
Örträsks kyrka är en långhuskyrka av timmer, utvändigt klädd med pilasterindelad panel. den har torn i väster och en tillbyggd sakristia i öster. Även interiören är panelklädd. Tunnvalvet är helt bemålat med ett skenperspektiviskt kassettmönster.
Altarväggen pryds av ett arkitekturmåleri i skenperspektiv, troligen utfört av Karl Erik Holmström 1849. Det omramar altartavlan som detta år överfördes från Lycksele kyrka och är signerad "P. E. Fiellström pinxit 1738".
Orgelläktaren byggdes 1909 efter ritningar av stockholmsarkitekten Torben Grut. Vid en allmän upprustning 1967 under ledning av Bengt Lidström från Umeå tillkom läktarunderbyggnaden.