Med rötter i Norrbotten bor numera Oleg i Hemavan under sommarhalvåret
och i ett hus i Kussjön som han byggde under vintern 1978. Med ett
arbete som kräver så mycket tid ute i naturen har Oleg många kunskaper
om klimat och terräng.
Bland annat berättar han om hur det blir ett inlandsklimat i
kustregionen när Bottenviken är frusen, vilket gör att eventuell
uppvärmning av klimatet (blidväder) leder till snö. Vädret är för
övrigt en ständig faktor i arbetet, där förändringar på olika sätt
påverkar renarnas vandring. Således har han kommit att bli något av en
expert i ämnet.
Färden med renarna från fjällen och neråt har kommit att ändras under
årens lopp. Den manuella flytten är fortfarande intakt, men har
kompletteras med maskiner. Olegs förflyttningar av renarna sträcker sig
över 38 mil. Därför hyr han in lastbilar och förare för vissa sträckor.
Även om det är tekniskt möjligt att vandra med renarna är det givetvis
också viktigt att de är vid god kondition när de väl kommer ner.
Förutom fraktkostnaderna bidrar sjunkande köttpriser till en del
ekonomiska nötter att knäcka.
Då ren- och markägare ofta delar mark uppstår vissa problem mellan
näringarna. Oleg betraktar dock dessa som yrkesområden med samma värde
för ekonomin och landskapet.
De problem som ibland uppstår hävdar han egentligen inte har sin grund i någon av näringarna, utan snarare hos de beslutsfattare som filosofiskt och geografiskt inte befinner sig i den situation som de verkliga utövarna är. Politiska beslut är ofta motsägelsefulla vilket kan medföra att markberedningen skapar problem för renägarna, medan beslut kring vandringsleder kan reta upp markägarna.
Även om renarna skulle kunna acklimatisera sig till att leva året runt nere vid Kussjön, så förhindrar lagstiftningen det. Han menar att den svenska staten inte tar sitt ansvar, och därmed drabbas både samer och markägare som istället får hitta egna lösningar. Ett ytterligare exempel är rovdjursstammen som han menar ställer till det för alla parter som bedriver någon näring i skogsmark i Norrland.
Rennäring kräver stora arealer, och Oleg kan förstå att det kan
uppfattas underligt för utomstående. Att kontrollera renarnas vandring
med stängsel ser han som en dyr och ineffektiv lösning. Den mediala
uppmärksamheten kring konflikten mellan samer och jordbrukare tycker
han är olycklig. Enligt hans mening är de i själva verket i samma
situation, där matpriser, i synnerhet köttpriser, medför en tuff
konkurrens från EU-länder.
Som ordförande för Umbyns sameby är Oleg mån om att verksamheten
fungerar, men han är samtidigt tveksam till att inkludera sin egen son
i arbetet. En utbildning går i första hand för pojken, sedan kommer
valet rörande arbetet med renarna.
Vidare trycker han på att rennäringen behöver vara mer flexibel i framtiden, där aktiviteter utanför själva renskötseln kommer att bli avgörande för att kunna fortsätta utvecklas. Ytorna att röra sig på blir allt mindre och konkurrensen på köttmarknaden driver honom och Umbyn till att hitta nya lösningar. Turism ter sig både som en begränsning och en möjlighet.
Oleg är inte mycket för att exploatera kulturen, men poängterar också att utan turismen skulle inte heller samerna vara så pass integrerade i samhället som de är. Skulle han få välja att jobba inom ett annat fält så lockar tanken på att få guida flugfiskare, men i slutändan är det renskötseln som ligger närmast hjärtat.