Skriv ut | 
Lättläst
Skriv ett sökord för att påbörja din sökning.
Jordbruket blev den första näringen som kraftigt påverkade och förändrade landskapet. Bebyggelsen lokaliserades till väldränerade, högre partier i direkt anslutning till de näringsrika sedimentjordarna.
Runt gården var inägorna samlade – åkermarken gav korn och ängsmarken gav hö. Oftast hade man också mer avlägsna utslåttermarker, naturängar såsom myrar samt bäck- och åraningar. Där lagrades också höet för att hämtas under vintern då det var slädföre.
Kreaturen betade på byns utmarker, det vill säga skogen. Fäbodar kunde anläggas om betet blev alltför avlägset. Fäbodväsendet var som mest utbrett under 1700-talets senare del.
Karaktäristiskt för det tidiga jordbruket och långt fram på 1800-talet var det sammansatta exploateringsmönstret. Det gällde att utnyttja alla de möjligheter som naturen erbjöd med den enkla teknologi som stod till buds.
Självhushållet stärkte beroendet av naturmiljön; bonden var både boskapsskötare, hantverkare, skogskarl, fångstman och till viss del åkerbrukare. Beträffande det västerbottniska jordbruket har boskapsskötseln varit viktigare än åkerbruket, som på grund av det bistra klimatet varit förenat med många risker, exempelvis frost.
Förutom utnyttjandet av närmiljöns resurser hade kustlandets bönder, ända in på 1600-talet, fisketräsk i inlandet. I byarna närmast kusten har kustfisket haft en stor betydelse för försörjningen.
Byarnas expansion under 1800-talet gjorde att man fick utnyttja marken mer intensivt. Myrar dikades ut och sjösänkningsföretag var inte ovanliga.
Under 1800-talet var ensädet det dominerande odlingssättet. Detta innebar att man odlade korn på samma teg flera år i rad med allt magrare skördar som följd. Till sist lät man tegen växa igen. Den användes i stället till betesmark under ett antal år för att därefter återigen odlas upp.
Efter hand trängde koppelbruket ut ensädet. Koppelbruket innebar två–tre års stråsädesodling följt av fleråriga vallar. Under 1800-talets senare del producerades ett överskott av mjölk i länet, och flera mejerier öppnades.
En ökad vallodling, avelsarbete, bättre jordbruksredskap, användning av handelsgödsel och täckdikningen har gjort att jordbruket blivit allt mer effektivt under 1900-talet.
Västerbotten har dock alltid varit ett småbrukarlän. I emigrationsutredningen från 1913 kallas Västerbotten ”en av våra ålderdomligaste bygder”. Näringslivsstrukturen i länet vid sekelskiftet 1900 motsvarade vad hela landet hade haft 40 år tidigare.
Efter andra världskriget har en rad jordbrukspolitiska beslut fattats. Exempelvis hade 1947 års jordbrukspolitik ”basjordbruk” som rationaliseringsterm, detta innebar en storlek om 10–20 hektar.
År 1961 inleddes en jordbrukspolitik som syftade till att utveckla skogslänens jordbruk. Politiken avsåg att utveckla bärkraftiga heltidsföretag, så kallade KR-jordbruk, (koncentrerad rationalisering).
Ett normjordbruk förutsattes bestå av 20–30 hektar enligt 1967 års jordbrukspolitiska beslut. Staten har genom lantbruksnämnderna i stor utsträckning styrt utvecklingen genom rådgivning och riktat ekonomiskt stöd, exempelvis täckdikning som gett ett mer storskaligt landskap i de större jordbruksbyarna.