K-märkt

K-märkt är ett äldre begrepp från mitten av 1900-talet. En byggnad kunde då vara märkt med ett K i detaljplan vilket betydde att huset ej fick rivas eller förvanskas. K-märkt har idag ersatts med q eller Q i detaljplan och den formella beteckningen är alltså q-märkt – [ku] i stället för [kå].

Begreppet k-märkt lever dock kvar i folkmun och har blivit en benämning på en byggnad som uppmärksammats som kulturhistoriskt intressant. K-märkt betyder dock inte alltid att huset är lagskyddat.

Problemet med begreppet K-märkt är dels att det har blivit ett begrepp för alla kulturhistoriskt värdefulla byggnader eller miljöer, inte bara de q-märkta, dels att man i begreppet blandat ihop de mycket varierande graderna av juridiskt skydd som finns för sådana byggnader.

K-märkt kan alltså handla både om en värdering av ett hus och om ett hus som är skyddat i lag. Till K-märkta hus kan förutom de q-märkta byggnaderna även byggnadsminnen och byggnader utpekade i kommunernas KMV-program, byggnadsordningar eller i museernas byggnadsinventeringar räknas.

I dagsläget används beteckningen k (litet k) vid specificering av varsamhetsbestämmelser baserade på PBL 3 kapitlet 10§. Det finns tankar på att införa begreppet K-märkt i lagstiftningen eftersom det redan har en folklig förankring och av många uppfattas som synonymt med bebyggelseskydd. Begreppet skulle då kunna bli en viktig faktor i skyddandet av kulturhistoriskt värdefull bebyggelse.