Samlarens själ

P-O Åberg

Per-Ola Åbergs samlarintresse är ungefär lika gammalt som han själv.

Som liten pojke gick han längs Östra Kyrkogatan i Umeå för att samla upp skruvar, muttrar och annat ”löst”.

Vid 1960-talets början var ”ÖK” genomfartsled, med inte så lite att hämta vid vägkanten för en samlande grabb. Och på den vägen är det för Per-Ola.

Hemma i Sörfors, knappt två mil utanför Umeå, visar Per-Ola en av sina många samlingar; fruktknivar som står i ställ där plastskaft i olika färger och former bildar vackra solfjädrar.
– Har jag mer än två saker av något kan det bli en samling. Livsfarligt tycker min familj, säger Per-Ola och tittar i TV-tablån. Han vill inte missa eftermiddagens repris på Antikrundan den soliga midvinterdag vi ses för att prata om hans samlande.

Steget från näpna fruktknivar i vardagsrummets vitrinskåp till oljiga motorer i ladugården kan tyckas långt, men med Per-Olas sätt att se på saker och ting är det nog inte så. Och ladugården med sitt fyrtiotal mopeder och en del småbilar ligger bara ett stenkast från det röda hus han bor i med sambon Anita och två av sina fyra pojkar. Per-Olas samlande är en del av familjens liv.

– Visst kan det bli för mycket av det goda, samlande tar tid och en motor i hallen tar plats, säger P-O, som han ofta kallas.  
För tio år sedan hade P-O flera jeepar, bilar och motorcyklar i sin motorsamling, men bara en moped. Det var då det hela rullade igång. Och kanske hade det bara varit en tidsfråga – P-O:s pappa var moped- och cykelhandlare i Umeå. Crescent 2000 var drömmen för P-O.

emaljskylt i verkstaden

Han hade tidigare skapat, eller customiserat som det heter på motorspråk, flera sådana mopeder av hopplockade delar, men nu ville han ha en i originalskick. Crescent 2000 var när den lanserades 1956 – samma år som P-O är född – en bomb på mopedmarknaden, med ny teknik och framför allt djärv form.

I jakten på den här ungdomliga, friska fläkten från mopedboomens årtionde, fick han tag i många andra mopeder som han av olika anledningar fastnade för. Till exempel ”urmopeden”, som han kallar den; Husqvarna Novolette. Novoletten blev en omtyckt folktransportör som spreds till minsta by i början av 1950-talet. ”Den mest lättkörda mopeden”,  var ett av Husqvarnas försäljningsargument – ”redan från början känner Ni Er säker i sadeln”.

Husqvarna Roulette

Bredvid P-O:s Novolette på ladugårdsvinden står Husqvarnas nästa steg vad gäller mopeder, en lite raffigare modell med namnet Roulette.

De här mopederna lanserades alltså under det decennium då Sverige nära på nedlusades av mopeder; 1957 rullade cirka 400 000 mopeder runt om på vägarna i landet. Vallen bröts med den lag som trätt i kraft 1952.

För att köra moped, eller cykel med en motor som det först handlade om, krävdes ingen registrering, inget körkort, ingen försäkring och heller ingen skatteinbetalning. Samtidigt var kraven få: föraren skulle vara minst 15 år gammal, maxhastighet 30 km/h. Två av varandra oberoende bromsar och max 0,8 hästkrafter.

Sverige blev den snabbast växande mopedmarknaden med hundratusentals nya, orutinerade förare på vägarna. De behövde skolning – det ordnades brevkurser i att köpa, äga och köra moped. Mopedtillverkarna skrev och spred handböcker.

Den här motorhistoriken kan P-O som ett rinnande vatten. Han berättar vidare att mopeden betydde väldigt mycket för de utan körkort, som varken fick köra MC eller bil. ”Oumbärlig för alla” stod det i ett reklamblad för påhängsmotorn Flink. Tillverkaren radar upp alla möjliga yrkeskategorier som verkligen behöver en idealmotor på sin cykel.

P-O har flera ”påhängare” i sin samling. Motorn sattes på cykelns fram- eller bakhjul. P-O har också en fabriksny Fusch påhängsmotor som sedan 1953 legat i sin kartong och glänst. Denna österrikare skulle klara 12% stigningar utan tramphjälp och kostnaden stannade vid 9,7 öre per mil.

”Trampcykel med hjälpmotor” var otympliga ord för att beskriva tidens nya färdmedel. Ordet ”moped” fanns nämligen inte då. Det lanserades i tidningen Motor 1952 som menade att det karaktäriserade fordonet exakt – motor och pedaler. Den svenska orduppfinningen spreds runt om i världen.
– Det är bara danskarna som framhärdar med ”knallert”, skrattar P-O. Tyskarna till exempel säger ”Das Moped”. I Finland är det ”Mopedit”.

Från samlingen

En moppe ger atmosfär
Vad är det då enligt P-O som gör att mopeder är så intressanta? Visserligen trivs P-O i sin verkstad, där han restaurerar de mopeder han skaffat och som är i dåligt skick. Men hobbyn har fler dimensioner än plockandet och skruvandet menar han.

– Form och formgivning i kombination med tekniken gör att jag fastnar för en moppe. De olika modellerna, men också broschyrerna säger något om sin tid. Tillsammans ger de mycket atmosfär och tidsanda från 1950- och 60-talen. P-O nämner till exempel att man kan se att cigarett och pipa är vanligt och ”rätt” på bilderna i de femtioåriga trycksakerna. Han har pärmvis med tidningar, produkt- och reklamblad.

Förutom att de speglar tidens trender och visioner och hur mopederna lanserades, ger de information om hur originalmopederna såg ut, något som P-O kan använda sig av vid sina renoveringar. Trycksakerna har dessutom sinnrika namn, uppmaningar och slogans konstaterar vi småleende när han visar och bläddrar. Inom ramen hette en tidning, Kedjan en annan. ”Trampa cykel med tummen – åk Cyclemaster”, ”Med ÖRNEN mopeder, vart vägen än leder”.

– Vissa mopeder hade väldigt vackra namn, säger P-O smått lyriskt, innan han lägger undan pärmarna för den här gången.
P-O berättar om annat runt omkring sitt samlande som inspirerar och fascinerar; att nosa upp gamla verkstäder, att träffa ”en gubbe på ett ställe”, eller att höra historien kring en moppe. Vem eller vilka har kört mopeden, var och varför?

Ibland är han mer glad över historien än själva mopeden. Och en gång gick det så här: En kvinna gjorde precis allt för att dölja en rispa i sadeln när hon skulle sälja makens gamla moped. P-O köpte den, men den rörande rispan har inte lagats – och kommer inte att lagas.

– Mest glad och nästan tårögd blir jag om jag hittar en fin orenoverad moped. Då tar jag på sin höjd bort smutsen, säger P-O och kallar sig själv för ”veteranisk”.
– Patina är skoj och jag slaktar inte en moped i onödan.

Dock är det ibland så att han köper tio mopeder, eller donatorer som han kallar dem, för att kunna komplettera en modell. Reservdelar är ett problem – det är svårt att få tag i dem – och därför måste han ibland gå den här långa vägen. När ”donationen” är genomförd säljer han ibland det som blir över.

Det är också en praktisk aspekt som gör mopedsamlandet intressant för P-O.
– Det är lätthanterligt och inte så utrymmeskrävande.
Det beror förstås på vad man jämför med, tänker jag, snarare med jeepar än med fruktknivar…

Samlar inte för pengarna
Värdet på samlingen är ointressant tycker P-O, som menar att det handlar om så mycket mer än ”nas eller kräng”, det vill säga att göra affärer.
– Det är vad jag har i min samling som är intressant, vilka modeller helt enkelt, inte vad den är värd i pengar.

När han började samla mopeder var det relativt lätt och inte så dyrt att komma över en. Nu är läget helt annorlunda. P-O märker att mopedintresset vuxit, nästan explosionsartat. Den stora efterfrågan har förstås drivit upp priserna.
– Den moppe man köpte för några hundra för ett tag sedan kostar nu tio gånger så mycket.

Han åker runt på veteranmarknader i hela landet, ofta med familjen, för att komplettera en moped eller sin samling. Genom åren har P-O också fått ett stort kontaktnät som bidrar till att det ena ger det andra. Och Internetsajten e-buy gör det möjligt att sitta i Sörfors och handla och hålla sig ajour på en jättemarknad. Nu är sex mopeder är på väg ”hem” till P-O, två från Tyskland och fyra från Holland.

Tändstift

Varför har intresset för mopeder blivit så stort?
– Det är nostalgi. Flera av samlarna har själva haft moppe och för många var det den första motor som kom in i deras liv.

En T-Ford är inte intressant för oss födda på 1950- och 60-talen, för vi själva inte har upplevt den bilen.



Samma trend kan vi ju till exempel se vad gäller både gamla och nytillverkade inredningsprylar, husgeråd och textilier, tänker jag. Stringhyllor, Stig Lindbergs-porslin, snurrfåtöljer, fruktknivar i plast…

Design viktigt
Tillbaka till det här med mopedernas form – P-O pratar faktiskt mer om formgivning än om motorteknik.
– Se på formgivningen, uppmanar han flera gånger, både när vi tittar i broschyrer och i samlingen i ladugården. Som en sjöhäst, säger han till exempel om en Victoria Superluxus.
Strömlinjeform, två- eller trefärgslackering, blanklister, fartiga bokstäver, inpackande karosser tycks ha varit 1950-talets melodi – man gasade mot framtiden ofta med en fläkt av rymdålder.

Att det var hög hastighet på formgivningen blir tydligt när en -52:a parkeras vid en -62:a. Eller vid en Crescent Compact från -71, som är P-O:s yngsta moped. Den är av Easy-Rider modell med högt styre, ryggstöd och sadel med frans (P-O:s exemplar har dessutom ett orangefärgad långhårig fäll på sadeln).

Mopederna var många gånger formgivna av framstående industridesigners, till exempel Björn Karlström. Han, som var kreatören bakom P-O:s första raritet, Crescent 2000, ritade också bil – Saab Sonett II, flygplans- och lastbilsmodeller (Scanias 75-serie).

En annan designer som P-O nämner är Sixten Sason. Husqvarna Roulette Lyx, Cornette, Corona heter några av hans skapelser. Hans ”spänstiga” tema med raka linjer gick igen i de våffeljärn och hushållsmaskiner som han designade. Det var också Sason som arbetade med Saabs folkbil, Saab 92. Ännu bättre känner vi kanske igen Saab 99, som han också formgav.

En av P-O:s absoluta favoriter är ”Plåtbananen”, DKW 115 från 1962. Vi den tiden släppte man lite på mopedreglerna. Motor med 1 hästkraft blev tillåten och trampor var inte längre obligatoriska – kickstarten slog snabbt igenom.
– Den extrema Plåtbananen är formgivarens seger över förnuftet, säger P-O och putsar lite på den bulliga, muskulösa maskinen.

Ytterst få exemplar av den här modellen såldes, och ett av dem finns alltså i Sörfors. Just dessa tidiga ”sportmodeller” med limpasadel är eftertraktade av P-O, och förmodligen av fler samlare – för de är svåra att få tag i, berättar han.

I hallen hos P-O och Anita hänger en inglasad affisch med ”La Strada – monarpeden med italiensk formgivning och svensk kvalitet”. La Strada Sport från 1959 är ett uttryck för tidens strävan, att göra mer sportiga och mindre ”gubbiga” modeller”. Den moderna människan skulle ha en ungdomlig moped. ”Dess eleganta utformning framhäves av svepande fartlinjer, läcker lack och gnistrande krom”, läser vi i P-O:s reklam för La Strada Sport, som dock inte blev någon storsäljare.

P-O gissar att den stack ut för mycket, den var lite för ”hip” för sin tid. Även en sådan finns i Sörfors. Nylackerad i orange hänger La Stradan från taket i verkstaden, i bra arbetshöjd för P-O, som har lite jobb kvar innan den kan ut och rulla.

P-O Åberg med sin La Strada Sport

På somrarna blir det några mopedturer, men det är förstås svårt att välja vilken av alla sina moppar som ska äntras. Försäkringar kostar dock en hel del, så han har inte så många igång samtidigt.

Mopederna fick som vi sett en allt ”grabbigare” touche med tiden. Men det tillverkades faktiskt också mopeder speciellt för äldre. Seniorpeden, som gick på tre hjul, var en sådan. P-O minns ett exemplar han sett, med ett uppsågat hål i framplåten. Där skulle föraren ha sitt träben på sina utfärder.

Senioren har således en unik historia – precis som P-O:s egna 40- och 50-åriga mopeder, som han tagit till sin samling och till sitt hjärta.
– Jag har ett förhållande till dem alla, de är nästan som familjemedlemmar. Säger en samlare med brett motorhistoriskt intresse och en stor familj.