– Jag skulle vilja fara till Aitik och köra bergstruck!

Orden är 18-åriga Annelie Anderssons när hon berättar om sitt drömyrke. Det är en dröm som snart kan gå i uppfyllelse, för hon går sista året på fordonsprogrammet i Vilhelmina. Intresset för motorer beskrivs ofta i passionerade ordalag.

Anneli Andersson i trucken
Det är farten, ljuden, en snygg lackering, att meka – ja, listan kan göras lång när man skall sätta ord på känslan. Och de som inte nöjer sig med att enbart låta motorer vara ett fritidsintresse väljer det som yrke.

På gymnasienivå finns fordonsprogrammet med sina olika inriktningar att välja mellan. Eleverna lär sig grundläggande kunskaper för arbete med service och underhåll av fordon och flygmaskiner. De får även lära sig allt rörande fordonstransporter. Programmet syftar också till att ge en grund för vidare studier. Det är en 3-årig utbildning och efter första året väljs inriktning.

Jeanette Sannsell går årskurs 1 på Tannbergsskolan i Lycksele. Hon är 16 år och har tänkt sig en framtid som truckförare eller lastbilschaufför. Därför kommer hon att välja transport som inriktning på sin utbildning.

Cecilia Edman och Maria Sjödin är även de 16 år gamla, och de går på Malgomajskolan i Vilhelmina. De kommer också att välja transport som inriktning nästa år. Cecilia vill så småningom köra lastbil och Maria hoppas på att kunna utbilda sig till flygmekaniker. Då krävs det även för dem en transportinriktning på utbildningen.

Annelie Andersson är inne på sitt tredje år på samma skola som Cecilia och Maria. Hennes mål är att jobba som lastbilschaufför eller truckförare efter sin utbildning. Hon läser därför på den transportinriktade utbildningen.
Alla berättar om ett motorintresse som fanns redan i barndomen.

Cecilia drömde som liten om att få köra lastbil. Hon fascinerades av de snyggt lackerade, stora lastbilarna som körde på de breda motorvägarna i amerikanska filmer. I 7:an på högstadiet hade hon bestämt sig. Men när Cecilia berättade för klasskompisarna att hon skulle bli lastbilschaufför var det ingen som trodde henne. Omgivningens reaktioner sporrade dock Cecilia att verkligen gå vidare och söka till fordonsutbildningen.

Maria har varit intresserad av motorer så länge hon kan minnas. När hon var liten och hennes pappa skruvade i motorer hemma i garaget tyckte hon att det såg roligt ut. Hon har i stort sett bara haft pojkar som kompisar under sin uppväxt. De få flickor som Maria umgåtts med har inte delat hennes motorintresse. På frågan om det funnits någon förebild som påverkat henne, svarar hon:
– Nej, jag har alltid varit tokig i motorer. Även när jag var liten lekte jag ofta med bilar!

Jeanette har ett annat stort intresse och det är travhästar som hon sköter om på fritiden. Jeanette berättar att hon och hennes kompisar försöker ta aktiv del av varandras intressen. De brukar hjälpas åt i stallet och ibland hjälper kompisarna henne när hon mekar med sin moppe.

Det har inte funnits så många kvinnliga förebilder för tjejerna att ta intryck av. Men för Jeanette är det hennes faster som är anledningen till valet av utbildning. När hon var liten körde hennes faster lastbil och Jeanette tyckte att det verkade vara ett roligt arbete.

Annelie kommer ihåg att hon som liten lekte hon mycket med dockor. Ibland kunde hon även leka att hon körde sin mammas bil. Kanske Annelies mamma har fungerat som ett slags förebild i hennes val av yrke. Annelie hade dessutom en kompis som hade en bil stående vid sin sommarstuga som de fick leka i. Att arbeta som yrkeschaufför är dessutom något som funnits i familjen. Innan Annelie föddes körde hennes pappa lastbil.

Trivs i klassen
Att vara ung kvinna och välja något som de flesta uppfattar som en typisk manlig utbildning, är inte alltid så enkelt. Några av tjejernas mammor var till en början skeptiska. Alternativet var omvårdnads- eller hotell- och restaurangprogrammen eftersom möjligheten till arbete ansågs vara större. På grund av att de är en minoritet på fordonsprogrammen, har rädslan över att inte bli accepterad av killarna i klassen funnits hos några av dem. Och alla upplevde de första dagarna som jobbiga.

På frågan hur det kändes när hon började på utbildningen svarar Annelie:
– Det var ju gruvsamt första dagen. För då var det ju bara killar. Vi var nästan trettio stycken. Jag tror det var tjugosju killar och jag var ensam tjej, så vi var tjugoåtta stycken. Så det var ju väldigt nervöst. Jag satt där och var liten och sa inte någonting i början, utan det kom ju sen.

Jeanette minns även hon hur jobbigt uppropet var, första dagen på programmet:
– Ja, det var det värsta, för då räknade de upp femton killar och så kom jag sist med mitt efternamn. Det var ju det värsta för då var man tvungen att ställa sig upp när dom sa namnet. Alla kollade ju ganska mycket då. ’En ensam tjej som går på fordonsprogrammet!’ Det var ganska pinsamt.

Men ett genomgående tema i intervjuerna är att alla känner att de har blivit positivt bemötta både i klassen och på praktikplatser. Även om det var nervöst i början gick nervositeten över ganska snabbt. De berättar om hur bra de trivs i sin klass. Klasskamraterna stöttar och uppmuntrar varandra.

Elver vid fordonsprogrammet i Vilhelmina
Även i lärarkåren är avsaknaden av kvinnor påtaglig. Ingen av flickorna har en kvinnlig lärare i något fordonsrelaterat ämne. Hos några av dem finns emellertid en föreställning om att arbetsmarknaden kan vara mer gynnsam för tjejer än för killar. De tror dessutom att det behövs fler tjejer inom yrket.

Maria berättar med glimten i ögat:
– Ja, jag tycker att det är en himla bra utbildning. Det behövs mer tjejer i fordonsyrken. För om man ser hur tjejer kör på till exempel transport, tjejer kör ju mycket lugnare än vad pojkar gör, oftast. /…/ dom kör ju säkrare och saktare för pojkar, dom ska ju lek så mycket.

Jeanette kan däremot känna en viss oro inför framtida möjligheter till arbete, eftersom branschen är så mansdominerad:
– Det kan ju vara så att det är könsdiskriminering, att dom tror att jag inte klarar lika mycket, men jag hoppas då att det inte är så.

Att vara en tjej bland många killar
Jeanette brukar rekommendera andra flickor att söka den här utbildningen. Men fördomar finns. Det krävs stort mod att söka en utbildning som få av samma kön söker. Även om de trivs väldigt bra i sina klasser, kan de ibland känna saknaden av andra tjejer. Jeanette skrattar och säger:
– Ja, ibland då blir det lite för pojkaktigt. Jag känner mig som en kille ibland. Ibland skulle det vara skönt att ha en tjej att prata med, om mer ”tjejgrejer”. När man har heldagar här nere i verkstan träffar man inte så många tjejer.

Annars upplever de det som ganska oproblematiskt att umgås med killar. Men trots att de blivit positivt bemötta i klassen, kan det ibland vara jobbigt. En flicka berättar lite skämtsamt om hur det kan vara:
– Då kan det ju bli mycket så här att pojkar går omkring och är så där halvknasiga, lite omogna och typ håller på och ta på en och så. Då blir man ju förbannad, det blir man ju. För vissa pojkar har man ju sagt till att dom ska dra åt skogen och så där. Så dom vet ju att om dom gör någonting, så tvekar jag ju inte, om dom håller på och tar på mig så tvekar jag ju inte att slå till dom. Dom vet ju att dom får stryk!

En röd tråd i intervjuerna är att alla delar föreställningen om att pojkar har ett enklare och rakare kommunikationssätt än flickor. Vad det kan bero på vet de inte riktigt. Kanske är det något som de inte har funderat så mycket på. Men Cecilia och Maria tror att fixeringen på utseendet kan vara en orsak till att tjejer är mer avundsjuka på varandra. Det finns en enorm fokusering på utseendet i medier idag. Även om den fixeringen på det yttre också har ökat bland killar är den ännu större bland tjejer.

Flickor och pojkar skolas tidigt i livet in i en syn på vad kvinnlighet och manlighet är och skall vara. Det handlar om allt från yrkesval till föreställningar om hur vi kommunicerar med varandra. När det gäller just kommunikationen är en tydlig gemensam åsikt att det är väldigt lite ”skitsnack” på fordonsprogrammen. Som Jeanette utrycker det:
– Ja, när man pratar med killarna, kan man ju sitt och svär åt varann, när man är arg på någon så säger man det på direkten.

Men är man med tjejer, då blir det ju mer att man går bakom ryggen. Det är ju skitsnack hit och dit. Killarna dom säger det mer rätt ut och då kan man göra något åt det.

Cecilia och Maria kommer båda in på fördelen med att inte behöva bry sig så mycket om sitt yttre. Cecilia tycker att det är skönt att utseendet inte har så stor betydelse på den utbildning som hon går.
– I början när man gick här då tittade man sig i spegeln när man gick hit. Men det är ingen som bryr sig här. Man kan ju se ut hur man vill.

Att inte låta sitt utseende ta för stor plats beskriver Maria som en befrielse:
– Ja, man lever som i en friare värld. Det är bara när man är med tjejer och är typ, rufsig i håret, oljig om fingrarna och under naglarna så ’herregud hur du ser ut!’ Så är det inte med pojkar, dom tycker bara att man är sig själv.

Fler flickor i framtiden
Alla hoppas och tror att det kommer att bli fler flickor som väljer fordonsprogrammet i framtiden. När niorna skall välja gymnasieutbildning får de göra studiebesök på gymnasieskolorna. Då brukar det vara många tjejer som visar intresse för fordonsprogrammet. Men det finns förutfattade meningar om att man skall vara fysiskt stark för att klara av yrket.

Annelie menar att det kan vara en fördel att vara stark, men att det också beror på vad man väljer för gren inom yrket.
– Man ska ju klara av vissa grejer och man ska ju ha muskler, och det är ju ett himla plus om man har det. Men det beror ju helt på vad man ska göra. Köra budbil, då behöver du inte ha några våldsamma, men ska du köra timmer är det en fördel om man har lite muskler.

När det krävs fysisk styrka i något arbetsmoment finns det redskap för det, eller så hjälper man varandra. Maria berättar att hon precis har arbetat med att byta koppling på en bil ute i verkstadshallen. Det var några muttrar som satt ganska hårt och då fick hon hjälp av en klasskamrat.

Tjejerna menar att denna förutfattade mening om vikten av fysisk styrka hindrar andra flickor att söka sig till den här typen av utbildning. Sedan tror de att många väljer andra yrken för att slippa allt prat. Till exempel berättar Annelie om vilken reaktion hon fick av sina kvinnliga klasskamrater på högstadiet, när hon förklarade att hon skulle gå på fordonsprogrammet.

– Ja, det var ju bara för killarnas skull som jag skulle gå [tyckte klasskamraterna]. Man gick ju dit bara för killarna. Det var ju som att jag inte hade något intresse, utan det var ju för att det gick killar där.

Flera tycker att det kan vara irriterande att inte få respekt för sitt motorintresse bara för att de är tjejer. Men det verkar vara kommentarer som har avtagit med tiden. 

Det finns ett allmänt motorintresse hos de intervjuade flickorna. Moped och skoter har funnits och finns i deras familjer och har varit ett naturligt inslag i vardagen under deras uppväxt. Jeanette skulle gärna vilja köra folkrace någon gång. Men folkrace är en dyr hobby och hon hoppas att hon får råd att göra det i framtiden.

En fri utbildning
Jeanette upplever utbildningen som ganska fri. Det går oftast att välja om man vill jobba praktiskt eller teoretiskt. När någon blir less på att bara sitta med teoriböckerna, kan hon eller han gå till någon av stationerna i verkstan för att arbeta med händerna. Huvudsaken är att man hinner med de olika momenten innan terminens slut, förklarar Jeanette.

Det mesta på utbildningen upplever hon som roligt, förutom elläran. Där det är mycket matematik och kopplingsscheman som skall göras. Att gå igenom elvagnen, där de tränar olika kopplingsscheman, upplevde hon som en pärs!

Om det finns tid över och man har lust till att göra något som inte är schemalagt, har klassen ett gemensamt projekt. Det är en Volvo 240 som de tillsammans skall renovera. Deras lärare Sixten har tagit dit bilen och när den är renoverad och omlackerad ska den säljas. Pengarna från försäljningen går till klasskassan.

Annelie tycker att det roligaste på utbildningen är att få övningsköra olika fordon. Det känns som en otrolig förmån att det ges möjlighet till att ta olika körkort på utbildningen, menar hon. Det första körkortet som eleverna måste ta är vanligt personbilskort (B). Sedan kan de fortsätta med kort för personbil med tungt släp (BE), lastbilskort (C) och slutligen lastbilskort med tungt släp (CE).

När de övningskör finns det alltid en lärare med. Annelie har precis varit ute i snöyran med en timmerbil. Hon tycker det går ganska bra, men att backa med släp är inte det lättaste för en nybörjare och det krävs träning innan det sitter:  
– Ja, det är ju inte riktigt min grej. Men jag tror att det kommer att gå lättare när man väl har kommit på tekniken. Att så backar du. Framåt är ju inga problem mot för att backa!

Avslappnande att meka

När ämnet meka eller skruva tas upp beskrivs det närmast som en passion. Cecilia menar att det är en otrolig känsla när man en längre tid har försökt att få igång en motor och den slutligen startar. Då känner hon att hon verkligen har lyckats! Cecilia har vuxit upp på en bondgård där det fanns traktorer och vagnar som ständigt behövde underhållas. Så det fanns alltid något för henne att skruva i.

Maria har också alltid varit intresserad av att skruva i motorer.
– Jag har väl alltid varit en sån där liten småmekaniker, skruvat i mopeder, gräsklippare, motorsågar, bilar, ja allt… jag gillar det helt enkelt!

Men hon tycker inte att det är roligt att meka under tidspress.
– Ja, det är ju inte samma sak att meka på skolan, för då har man ju en tidspress på sig. Men när man är hemma, då är det ju för att slappna av. Även fast man anstränger sig ganska mycket, så känner man sig avslappnad.

När det mekas i klassen görs det oftast i små grupper. Ibland kan det vara ganska fysiskt tungt och då är det bra att få hjälp. Speciellt när det skall skruvas i nya bilar är det ganska trångt och det kan vara svårt att komma åt. Det blir monotona rörelser och konstiga ställningar för kroppen. Efter en hel dags arbete kan Maria känna av både rygg och nacke.

Verkstäder och lastbilar är arbetsplatser där män är i majoritet. I intervjuerna kommer vi in på att det i dessa miljöer brukar hänga almanackor med nakna kvinnor. Flickorna menar att de inte bryr sig om detta. Jeanette verkar vara luttrad:
– Man är van. Det brukar finnas i lastbilarna, vilket jobb man än [har]. När jag sommarjobbade på pappas jobb. Dom har också såna där. Man är van att se dom.

Maria verkar även hon ta almanackornas förekomst med ro.
– Det är ju överallt, det är ju så det ska va typ. Men dom får ju kik så mycket dom vill, det är bara ”småpäjka” som håll på.

Och ni får aldrig några såna kommentarer?
– Nej, och är det någon som säger något så käftar man bara emot. Det är ju det som man har lärt sig. Eftersom jag bara har umgåtts med pojkar så har jag lärt mig att ha skinn på näsan, säger Maria.

Gamla bilar och bilar i framtiden
När vi pratar om hur den framtida bilen kommer att se ut syns dystra miner. En gemensam åsikt tycks vara att de nya bilarna blir mer och mer opersonliga, att man knappt kan skilja bilmärkena åt. Dessutom har det blivit svårare att meka med dem. Utvecklingen går mot att motorerna blir mer och mer datastyrda.

Alla uppfattar detta som något negativt. Maria berättar att de fick in en nytillverkad bil som skulle lagas, och hon beklagar sig över hur svårt det var att bara hitta bilbatteriet i motorn. Reservdelar till nya bilar är dessutom väldigt dyra i jämförelse med reservdelar till gamla bilar.

Det finns dock fördelar med nutidens teknik. Förhoppningsvis kommer framtidens bil att bli säkrare att köra och mer miljöanpassad, vilket Maria hoppas. Miljön är en viktig aspekt när det gäller motorer. Det är ju två saker som inte direkt brukar gå hand i hand. Men på Tannbergsskolans fordonsprogram läser de en kurs som heter ”Miljö och säkerhet”. Jeanette berättar att de får lära sig om miljöstationer. Det är till exempel viktigt att inte andas in farliga ämnen när man jobbar i en verkstad. I kursen ingår även akut livräddning.

Visst finns det nya bilar som kan vara snygga, men det är definitivt gamla bilar som tjejerna brinner för. Jeanette tycker inte om hur bilarnas utseende har förändrats på senare tid.
– Ja, dom håller på att se ut som rymdskepp, de tycker jag inte är något fint. Jag tycker om gammbilar som Mustanger och Dodge och såna bilar. Men nu håller dom på att se ut som rymdskepp och de tycker jag inte om. Jag hoppas att de kommer att utvecklas mer, då menar jag utseendemässigt.

Fascinationen för gamla bilar handlar om allt från hur de låter och ser ut till vad de symboliserar. Intresset för gamla bilar speglar även vilka tidningar de läser på fritiden. Maria säger följande om när hon är och hälsar på sin pojkvän:
– Ja, eller så brukar jag sitta hemma hos pojken min och läsa. Han prenumererar på Classic Car. Och jag brukar läsa Power Magazine för dom har oftast bara ”jänkisar”. Gammbilar. Det är ju det som jag har fastnat för. Jag skulle aldrig kunna köpa en ny bil, aldrig i hela mitt liv skulle jag kunna köpa mig en ny bil.
Marias kille är raggare.

Vurmen för gamla amerikanska bilar är en del av hennes stora intresse för raggarkulturen.
– Det är 50- och 60-talet. Stora feta jänkare. V8:or, brummel, vrålande 50–60-talsmusik ur högtalarna. Det är helt underbart. Och vrål lite grann, säger Maria och skrattar.

Drömjobbet
Jeanette kan gärna tänka sig att köra gods eller jobba som truckförare efter avslutad utbildning. Hon har precis varit på en dags praktik på Lycksele Transport AB och berättar om sina upplevelser:
– Det är ju som det jag vill ha, fara runt här i Lycksele, eller ibland så far de upp till Skellefteå eller Piteå och hämtar grejer.
Hon vill helst stanna kvar i Lycksele och har ingen längtan att köra längre sträckor, utomlands eller så.

Cecilia däremot drömmer om att köra lastbil i Europa. Hon vill sitta bakom ratten på lastbilar på långkörningar, lastbilar som är inredda så att det går att övernatta i dem. Som är utrustade med sängplats, mikrovågsugn, DVD och TV. Men att köra lastbil i Europa ser Cecilia inte som något hon skulle vilja jobba med hela livet, utan bara en kort period. Hon tror att hon inte kan bo kvar i Vilhelmina om hon ska köra lastbil utanför Sverige. Då går nog flyttlasset söderut.

Under en studieresa upp till Gällivare, fick Annelie idén om att köra bergstruck i Aitik-gruvan. Det är ett jobb som hon vill prova på en period och skulle hon trivas kan hon nog tänka sig att stanna där längre. Att jobba med lite olika saker och köra på andra orter tycker hon känns lockande.

Marias största önskan är att få utbilda sig till flygtekniker. Intagningspoängen är dock höga och utbildningen finns i Luleå och Västerås. Att flytta ser hon inte som något hinder. Ska hon jobba som flygtekniker tror hon att flytten blir till någon av de norrländska städerna.

Med ett litet leende på läpparna berättar Maria att hon helst skulle vilja tjäna ihop så mycket pengar, att hon enbart kunde vara hemma och meka i någon ”stor fet jänkare”.