Gå till sidans huvudinnehåll Gå till sidans meny
Logotyp
Karta från Lantmäteriet över Umeå från år 1642

Innan Umeå blev en stad

Sorry, this entry is only available in Swedish.

Av: Mattias Johansson,
museipedagog på Västerbottens museum

I år fyller Umeå 400 år! Men vad betyder det egentligen? Fanns inte Umeå innan dess?

Jo, på sätt och vis är ju Umeå mycket äldre än så. Första gången Umeå dyker upp i skrift är år 1314, då Umeå kyrksocken nämns i en skattelängd tillsammans med Bygdeå. Det båda grannsocknarna låg i det medeltida Sveriges allra nordligaste hörn och i anslutning till Umeå kyrkplats fanns också en hamn och en handelsplats. Här möttes de bofasta i trakten för att köpa och sälja, och det var också hit som samerna från inlandet och fjällen kom för att betala sin årliga skatt till kronan. Umeå var alltså i allra högsta grad en sorts centralort för de människor som levde i området. Men någon stad var det inte.

För faktum är att det inte fanns några städer alls i Norrland under medeltiden. Landsdelen var glest befolkad och klimatet var hårt. Jordbruket var inte speciellt utvecklat och många norrlänningar stödde sig fortfarande på jakt och fiske vid sidan om småskalig renskötsel, boskapsskötsel och odling. På marknadsplatser och kyrkplatser samlades befolkningen vid vissa tider om året för att byta, köpa och sälja men sedan begav man sig hem till sina avlägsna byar och gårdar igen. Under sådana omständigheter var det kanske enklare för kronan att låta invånarna fortsätta som förr; det vill säga genom att låta handeln ske på böndernas egna villkor trots att så kallat ”landsköp” egentligen var förbjudet.

Ett första försök möter motstånd

Under vasatidens slut har Sveriges nordgräns förflyttat sig ändå upp till ishavet. Umeå kyrkplats är inte längre rikets nordligaste utpost, utan snarare en plats i dess mitt. Gustav Vasa och hans söner tar effektivt kontroll över lokalförvaltningen och stärker också greppet om Norrland och Västerbotten. Birkarlarnas monopol på handeln och skatteuppbörden bland samerna tas exempelvis över av kronan. Och samerna, som fram tills nu levt ganska långt från kungens och kyrkans vakande ögon, betraktas nu som svenska undersåtar och skattebetalare. Men trots att kungens fogdar finns på plats, och trots att kronan upprepade gånger påminner västerbottningarna om att landsköp är förbjudet, så är befolkningen i norr vana vid att göra saker på sitt sätt och många skattepengar rinner kungen ur händerna på marknader och ute på landsbygden.

Det är i ljuset av detta som man ska se de första försöken att grunda städer i Norrland. Det var helt enkelt dags att utveckla handeln och styra över den till städerna, för att på så sätt öka skatteintäkterna. Som en bonus hoppades kronan förmodligen också öka exporten, stävja landsköpen, förbättra infrastrukturen och inte minst stärka sin ställning kring Bottenhavet.

Och att utnämna en plats till en stad var, enkelt uttryckt, ett sätt att göra just detta. När en plats blev en stad var det tänkt att köpmännen skulle flytta dit och bedriva all sin handel med kringliggande byar och socknar därifrån. Som boende i en stad blev de borgare, och hade i egenskap av detta ensamrätt till handel i området. Genom tullar och skatter skulle kronan få del i vinsterna. En så kallad win-win situation med andra ord. Men de norrländska landsköpmännen var inte lättövertalade, och det var ganska få som var sugna på att lämna sina gårdar och jordbruk på landsbygden för att bli borgare i de nya städerna. Och bönderna ute i byarna var inte heller särskilt intresserade av att resa tiotals mil för att köpa och sälja sina varor.

Denna inställning till stadsgrundandet blev tydligt när Umeå fick sina första stadsprivilegier år 1588, efter långa och infekterade bråk mellan handelns företrädare i norr. Tanken var att köpmän från socknarna Umeå, Bygdeå, Lövånger och Skellefteå skulle flytta till den nya staden vid nuvarande Backenområdet och bedriva handel därifrån, men projektet rann ut i sanden efter bara några år. ”- Den där handla och segla vill, han skall bo i stad och bonden bruka åkern” konstaterade kungen, för att understryka vikten av att borgare och bönder inte var lika,  men i realiteten fanns det egentligen ingenting som hindrade de västerbottniska bönderna från att fortsätta med sina lantliga näringar och bedriva sina traditionella landsköp som förut. Och då fanns det ju knappast någon mening med att bygga upp en stad. De nya Umeå-borgarna flyttade en efter en tillbaka till sina gårdar ute på landsbygden (handelsmännen från Skellefteå socken vägrade överhuvudtaget att flytta därifrån) och den första staden Umeå dog ut innan den ens byggts färdigt. Ett fåtal tomma stugor runt sockenkyrkan var allt som fanns kvar av projektet några år senare.

Andra gången gillt – skärpta regler leder till en våg av nya städer

År 1611 blir Gustav II Adolf kung över Sverige, och nu var det slut på velandet och möjligheten att kringgå systemet. De som ville fortsätta med handel var helt enkelt tvungna att bosätta sig i en stad och bli borgare. Punkt! Det tog skruv, och nu inleddes en stor stadsgrundningsvåg som resulterade i ett pärlband av städer längs med hela norrlandskusten. Härnösand och Hudiksvall hade grundats redan på 1580-talet (det vill säga under den första stadsgrundningsepoken då Umeå misslyckades) och 1620 tillkom Söderhamn. 1621 fick Sundsvall, Piteå, Luleå och Torneå sina stadsprivilegier. Umeå var alltså sena på bollen när två av stadens blivande borgare, Per Larsson och Kristoffer Klementsson, år 1622 reste till Stockholm för att hämta upp den nya stadens privilegiebrev. Egentligen skulle resan ha gjorts året innan men Jacob Andersson, som hade fått förtroendet att representera den nya staden, tog sig inte iväg. Anledningen sägs ha varit att Andersson prioriterade sitt arrende som lappfogde i Umeå lappmark framför resan till Stockholm. Det var olyckligt för stadens nya borgerskap eftersom handelsområdet därmed blev ganska litet; endast den egna socknen samt Bygdeå och Lövånger. Nordmaling låg sedan länge under Härnösand och Piteå hade året innan hunnit lägga beslag på Skellefteå och Burträsk.

Karta från Lantmäteriet över centrala Umeå från år 1693

De som skrev sig i den nya staden Umeå, som denna gång byggdes upp någon kilometer nedströms älven, blev alltså borgare och hade som detta rätt att bedriva handel inom definierade handelsområden. De fick även några års skattefrihet, ett par års tullfrihet och ett visst självstyre med en egen borgmästare. Men med stadsprivilegiet kom även skyldigheter. Efter den inledande perioden av skattelättnader skulle alla varor som kom in till staden förtullas och borgarna skulle börja betala sina skatter.

En tid ser det emellertid ut som att historien från 1588 skulle komma att upprepas. Bönderna kommer inte till staden för att köpa och sälja, och många av den nya stadens borgare dröjer med att flytta dit. 1638 blir Umeå, med sina knappt 40 stadsbor, ändå residensstad i det nya Västerbottens län (som på denna tid också omfattade dagens Norrbotten samt delar av norra Finland och Norge) År 1722, det vill säga hundra år efter stadens grundande, uppgår befolkningen blott till lite drygt 200 personer.

Det är först i slutet av 1700-talet som Umeå, och övriga norrländska städer, börjar växa ordentligt och när sågverksindustrialiseringen tar fart en bit in på 1800-talet ökar folkmängden dramatiskt. I mitten av 1800-talet bor det nästan 2000 personer i Umeå och vid sekelskiftet 1900 har den befolkningen fördubblats. Idag, 400 år efter stadens grundande, är Umeå Norrlands största tätort med en befolkning på drygt 90 000 personer (131 000 i hela kommunen). Undrar vad Jacob Andersson, Per Larsson och Christoffer Clementsson skulle ha tänkt om det?

Publicerad 2022-04-06

Läs fler artiklar

Logotyp
[mbhi_location="ordinarie tider vbm"]
Logotyp