Gå till sidans huvudinnehåll Gå till sidans meny
Logotyp
16 mars 2020. Foto: Petter Engman

Dokumentation: Covid-19

Sorry, this entry is only available in Swedish.

Vår och sommar 2020

Här tar du del av inspelningar, foton och textdelar som beskriver reflektioner och resonemang under ”coronavåren” och sommaren. Lyssna till Styrbjörn som fick byabutiken att hålla vissa tider öppna endast för 70+are, Jojjon som berättar om ”brev-lajv”, Malin som beskriver hur en stor del av deras årsinkomst försvann från en dag till en annan och Maria som längtar efter att krama om sina barnbarn.

Måndag 16 mars, mitt i solig vårvinter då isen fortfarande låg på Umeälven, möttes museets etnolog och dokumentärfotograf på Västerbottens museum för att diskutera läget. Sverige hade den dagen 83 bekräftade fall av smittade coronapatienter och regeringen hade just beslutat om att inte längre godkänna folksamlingar större än 500 personer. Vi kunde inte längre bortse från att vi befann oss mitt uppe i en pandemi som på olika sätt skakade om hela världen. Vi skulle komma att ha en mycket oviss tid framför oss med en virusspridning som var, och fortfarande i december 2020, är svår att riktigt greppa och förstå.

Vi förstod redan då att detta är en historisk tid och att de tankar och reaktioner som skulle komma att uppstå var helt unika och dessutom antagligen skulle komma att förändras flera gånger bara under de närmsta veckorna och än mer under de kommande månaderna. Vi bestämde oss för att dokumentera situationen. I ett försök att fånga ögonblicksbilder av samtiden satte vi i gång att samla för att bevara människors reaktioner, tankar och upplevelser.

Nu, i december 2020, har vi levt med kännedomen om coronaviruset, covid-19, i snart ett år. Rekommendationer och restriktioner har kommit och gått. Förhållningssätt och beteenden har förändrats flera gånger för de flesta av oss. För många av oss har det varit ett tufft, tungt och mycket påträngande år – på olika sätt.

Museets insamlingsavdelning har följt och dokumenterat händelser och reaktioner i relation till de allra första månaderna med pandemin. Dokumentationen startade måndagen 16 mars och avslutades torsdagen 6 augusti. Bland annat har vi genomfört ett antal intervjuer, fotograferat platser och ögonblick, observerat och noterat händelser och förändringar samt samlat in tankar och reflektioner med hjälp av en digital frågelista.

Ett urval av bidragen till frågelistan hittar du här

Även om dokumentationen fokuserat på den allra första tiden med pandemin så tar vi gärna emot tankar och reflektioner fortsättningsvis också. Vad har du att berätta? Vad känns viktigt att bevara för framtiden om rådande situation – utifrån ditt perspektiv? Kontakta museets etnolog, kontaktuppgifter hittar du längst ned på sidan.

Måndag 16 mars kl 10:57
En ögonblicksobservation från ett av Västerbottens museums produktionsmöten – gjord av Sofia Breimo, etnolog, i tidig vårkant…

Vi befinner oss på möte angående utställningen Föreställningsvärldar. Pratar om videofilmen som kommer att projiceras på en av väggarna, vi diskuterar ljudlösningar – vill vi ha hörlurar eller högtalare? Talar för- och nackdelar – tillgänglighet, arbetsmiljö, ljud som spiller in på andra upplevelser av rummet. Så säger kollegan: ”Vi måste även betänka corona – var befinner vi oss i relation till det då?”

Just där och då känns det ovant, till och med konstigt, men vi inser det att, det här viruset har helt fått oss, samhället, folk, att ändra beteende. Förhålla sig till nya sätt till varandra och vår omvärld. Att, kan vi verkligen planera för en film med hörlurar? Kommer någon vilja ta i hörlurarna? Vi tänker att det inte är en helt bra idé att planera för något publikt som många människor ska ta i.

Den andra kollegan: ”De säger ju att det kan ju mattas av till sommaren och så kommer nästa våg till i höst”. Den tredje kollegan bekräftar och påpekar det är svårt att tro att vi skulle ha glömt av viruset när hösten kommer och snarare lär dessa nya beteenden och medvetenheten kring smittospridningen arbetats in, kanske har de till och med blivit en vana.

Denna dag i mitten av mars vet vi ingenting om viruset. Vi vet inte hur det kommer att påverka oss, våra besökare, vår verksamhet. Men vi vet och förstår att det kommer att finnas ett före och ett efter corona. Att vi i höst inte kommer ha glömt bort det här. Sitter det snarare djupare rotat? Är situationen svårare? Har det blivit någon slags vana i beteende och agerande?

Var befinner vi oss i höst? Vem vet?

Mötet pendlar mellan det ovana och det vana, vi avslutar i ett samtal som handlar om det vi är van vid – vi pratar om teknik, produktionsval och deadlines. En stund senare avslutar vi mötet. Var och en går till sina kontor. Jag besöker toaletten, tvättar mina händer, slänger ett öga på de nyuppsatta skyltarna ”God handhygien. Undvik att bli smittad och att smitta andra”. Där och då känns det absurt, nästan overkligt.

Onsdag 18 mars

Vi lägger ut en frågelista på museets websida med sex stycken frågor om hur människor upplever situationen med coronavirusets framfart. Vi kommer under våren att få 20 svar från människor som upplever virussituationen på en mängd olika sätt. De svar som kom in i mitten av mars skiljer sig betydligt från dem som kom in i mitten av maj och skulle någon svara på frågorna idag skulle vi se än mer varierade svar. Våra tankesätt, förhållningssätt och reflektioner kring situationen verkar förändras ständigt och fort.

Allt känns osäkert. Saknar förut. Längtar till sen. Längtar vänner, kramar, skratt, middagar, sammanhang – allt det vi gör utan att förstå hur bra vi har det när allt är som vanligt.
Hur konstigt det än är att skriva – jag saknar det ’normala’.
Anonym, f. 1976

Många av svaren från tidig vår handlar om oro, om förvirring, om att känna sig överrumplad, om att strikt använda handsprit och om att undvika sociala interaktioner.

I januari läste man ju om att det härjade i Kina, men hade aldrig i min vildaste fantasi kunnat förstå att det skulle få en sån här spridning.
Kommunikatör, Umeå, f. 1988

Flera skriver att de hoppas att det hela är över ”snart” och att situationen ska lösa sig. ”Snart” är relativt i svaren: någon hoppas att det hela skulle varit över redan i somras, någon annan tänker sig att deras inplanerade och efterlängtade utomlandsresa kanske kommer kunna ske inom ett par år.

Hoppas på att det blir lindrigare i juni, men någon Allsång på Skansen blir det nog inte.
Anonym, f. 1959

Det kommer även svar in som rymmer hopp, kreativitet och solidaritet.

Jag har en positiv tro på att allt löser sig, och jag bidrar så gott det går till att skapa närvaro och framtidstro bland de jag möter. Vi har kloka politiker som samarbetar med den expertis som finns inom området så jag har full tilltro till att dom arbetar för vårat bästa. Jag tror den här tiden kommer att skapa förändring till det bättre, vi kommer alla att lära oss mycket som vi har nytta av sen. Jag ser att de egenskaper som är så djupt mänskliga att hjälpa varann, att samarbeta, att vara empatiska och förstående – att det växer överallt nu.
Kulturarbetare, Skellefteå, f. 1952

Några skriver om att använda tiden till självrannsakan och reflektion.

Det är här och nu som samtliga kan och bör ta sina personliga ansvar att städa sina hem, sina relationer, sina rum men framförallt städa sig själva och skeletten i garderoben.
Sjukskriven, Umeå, f. 1983

Svaren visar på hur det finns nästan lika många olika förhållningssätt och upplevelser av situationen som det finns människor – även om många övergripande känslor och reflektioner verkar vara gemensamma för många.

Hur ser det ut idag? Har vi vant oss? Gör folk annorlunda idag än de gjorde i mitten av mars? Noteras fortfarande skyltarna i butiker om att hålla avstånd? Håller du fortfarande avstånd?

Hur gör vi om ännu ett halvår från nu?

Fredag 20 mars kl 11.28
Nedre plan i Väven vid kafé Fika. Fältanteckning, Sofia Breimo:

Vi går in genom svängdörrarna. Jag har förväntat mig ett tomt nedre plan likt museet eller biblioteket där påtagligt färre besökare rör sig dessa senaste dagarna. Jag överraskas. Kaféet är mer än halvfullt – med duos och grupper av tjugo-tjugofemåringar, enbart. Termosar, kaffekoppar, skratt, datorer, skrivböcker. Jag förutsätter att majoriteten, troligtvis alla, är studenter. Universitetet har just stängt – klart de måste sitta någon annan stans! I intervjun jag senare kom att göra med kafébiträdet fick jag höra att det dock ofta sitter en större mängd studenter här om dagarna, det i sig var alltså ingen ovanlig syn. Det som dock var ovanligt var att det ekade tomt på andra gäster, det brukade åtminstone vara ett gäng föräldrar med barnvagn på plats.

Jag är hur som helst överrumplad och något förvånad. Karantän och social distancing är definitivt inte närvarande i detta rum. Vid ett bord en trio. En person i orange t-shirt i ena änden av ett bord nedhasad i stolen, läser intensivt på sin skärm. De andra två som sitter vid samma bord, mittemot varandra, fnissar, skojar och fnissar igen. Verkar vara uppe i något väldigt kul. De tre sitter med varsin dator. På bordet ett par solglasögon. De två mittemot varandra skriver några rader på datorn, koncentrerar sig, sedan utbryter fnisset igen. Vid ett annat bord är de sex stycken, också dem i tidiga tjugoårsåldern. De är alla djupt försjunkna i något. Tysta, stilla, fokuserade – läser, skriver.

I rummet ligger, förutom småprat och fniss, studiero. Känslan av lågmält umgänge, och studiero. Ett tydligt lugn över lokalen. I fiket plockar kafébiträdet med skyltarna. Det klirrar när hon flyttar om. Ingen kö till kaféet, alla verkar redan ha det de behöver. Det är tydligt att folk har satt sig för att vara här ett tag. Gjort sig hemmastadda. Inga ytterkläder är på – mössor, jackor av. Saker är framlagda, strödda över borden; kopparna, termosarna, pennorna, snytpappren.

Kafébiträde berättar:

Textad

Kafébiträde: Alltså, det var verkligen från en dag till en annan, kände jag. För att det var, det var tisdag förra veckan, då jobbade jag och även måndag tror jag och då var det som lugnt. Eller alltså, jag kände mig lugn, jag tänkte inte överdrivet mycket på det. Det fanns som i tankarna, men. Sedan då på tisdag kväll…
Sofia: Den här veckan? Förra veckan
Kafébiträde: Nej alltså förra veckan. Alltså på onsdagen så kom de ut med det här 500-personers-gränsen.
Sofia: Ja och det måste vara en och en halv vecka sedan
Kafébiträde: Ja, det måste det vara. Men den tisdagen, dagen innan, då skickade min mamma någon sådan här extrainsatt grej från SVT. Något program som jag satt och kollade på på kvällen för… ja, och sedan kom det här 500-personers-gränsen dagen efter. Och, hade planerat in en resa den 14:e april då jag skulle luffa runt i Europa i tre månader
Sofia: Ojdå.
Kafébiträde: Ah! Och mamma skickade den där åt mig för de pratade typ om utlandsresor och sådär. Men dagen efter då, då var jag ledig och sedan när jag kom tillbaka på jobbet, om det var torsdag, då var det ju som en helt annan känsla. Alltså, ”Tvätta händerna!”… Jag minns när jag kom ut ur bussen så valde jag att gå, eller det var lite blåsigt typ så jag tänkte: “Jag går kanske genom Utopia”. Men sen tänkte jag: “Nej, jag kanske går utanför…” Men jag har som strugglat med känslor av att dels har det känts som att man tycker att folk ska chilla lite, ta det lite lugnt, men det… för mig personligen är det ju kanske inte dödsfarligt liksom. Men… Nu känns det ju som att, för andra och för en själv… Man vill inte smitta andra så då man måste tänka på sitt eget..

”Stäng

 

Fredag 20 mars kl 13.30
Köpcentrumet Avion. Fältanteckning, Sofia Breimo:
…Köerna på Willys är korta. Lunken är lugn, ingen stressad eller uppspelt känsla. Inte heller någon fredagsflanerande känsla. Bara, lunk. Rakt på sak. En långhårig kvinna ropar och viftar åt en vän som gör en grimas, hon verkar inte ha sett henne förrän hon kom helt nära. En man i kassakön packar sin mat i en stor Willyskasse, han bär blå engångshandskar. Stoppar ned apelsiner i påsen, packar det sista. Slänger en blick mot mig då han går ut. Stora paket av toalettpapper handlas av många. Inget överdrivet, men det är noterbart: många handlar stora paket toalettpapper. I övrigt lunkar det på. Normaliteten, vad det nu är, känns närvarande. Folk småsnackar. I kassan packar de sin mat. Folk drar kundvagnar. Går i lag. Två föräldrar med sitt barn passerar. En fläkt som väser.

I köpcentrumet sitter två tjejer i gymnasieåldern och äter glass. Vi pratar en stund om deras syn på coronasituationen.

Textad

Sofia: Är det något, alltså tänker ni på det på något sätt annat än praktiskt att “jag kan inte gå till skolan”?

1: Det är typ mest att saker kommer att ställas in, typ senare, typ i sommar

2: Men jag tvättar typ händerna oftare

1: Jag gör typ inte det

2: Gör du inte? Jag gör det, och tänker mycket på sådant. Men… typ såhär direkt jag kommer hem tvättar jag ju händerna. Annars brukar jag inte vara så jättenoga med det.

Sofia: Men typ nu när ni köpte glassen, tänkte ni på det då?

2: Ja!

1: Mm! (skratt)

Sofia: Vad tänkte ni?

1: Men det är ju typ när vi har gått runt i affären också

2: Ja och typ såhär om man hör någon hosta, bara: oj! Nu är det nära (skratt) Det är ju sånt där, men… Jag vet inte…

1: Det var ju en som hade blivit avkastad från en buss för att de hostade

2: Ja, jo och så på tåget – de tar ju inte biljetterna heller för att, ja, på grund av det här.

Sofia: Men är ni oroliga på något sätt?

2: Nej

1: Alltså inte för en själv.

2: Alltså det är typ om jag skulle bli förkyld och så träffar jag någon, ja, exakt och att det skulle påverka dem värre. Men jag tänker inte på det jättemycket. Alltså, om någon är sjuk tänker jag typ att de bara är förkyld. Alltså, för det är ju så egentligen inget mer än det.

Sofia: Snackar folk om det, typ i er familj eller era kompisar?

1: Känns som att det snackas om hela tiden!

2: Ja.

1: Överallt

2: Ja… Ja, det är typ det enda som snackas om nästan.

Stäng

Fältanteckning, Sofia Breimo:
Var befinner vi oss om två veckor? Och om ytterligare två? Hur kommer detta påverka, oss, våra nära, samhället, samtalet? Det återstår bara att se.

Måndag 23 mars
Den första telefonintervjun genomförs. Sofia Valic, Umeå, f. 1987, berättar hur hon tänkter kring situationen:


Textad

Sofia V: Jag tänker att det är jättefarligt. Jag känner mig jätterädd och sen jag sitter hemma, inte i karantän, jag är inte sjuk. Jag försöker bara att skydda mina barn som är tre och nio år. Så det är ju…jag är livrädd det här är jättefarligt, hela världen är skadad.
Sofia B: Vad är det som du är mest rädd för?
Sofia V: Jag är mest rädd för det här viruset om det sprider sig jättesnabbt och hur det kommer att reagera på min kropp och jag vet inte vad det här viruset gör i kroppen . Jag vet att det skadar gamla människor och människor som har sjukdomar, men jag vet inte hur det kommer att reagera på mig. Jag tror att det är jättefarligt iallafall.
Sofia B: Har dina tankar förändrats sedan du fick höra om corona första gången? Hur tänker du annorlunda nu om det än när du hörde om det från början?
Sofia V: Ja, från början tänkte jag att det inte var så farligt. Jag hade pratat med massor med människor, “det här är vanligt influensa, det är inte farligt”… och sen när det började spridas över hela världen då blev jag lite rädd. Vad kommer hända och när det kom till Sverige och… de siffrorna som varje dag blir mer och mer. Sen kände jag: ”oj, det här är jättefarligt”. Man kollar på nyheterna om vad som händer i världen… Man måste ta hand om sig!

Stäng

 

Tisdag 24 mars
Två frågelistsvar kommer in:

Jag hade inte tänk bo här längre, jag skulle vara ute i skogen och solen och nu är jag instängd i en stadslägenhet med min pappa. Jag kvävs av stadsmiljön. Jag är orolig för pappa, han är snart 60 och röker, han kanske dör, andra i min släkt kanske dör. Jag är också inställd på att det inom några veckor är så många svårt sjuka att vi inte kan ta hand om dem, att vi har karantän i några veckor eller månader, att stora delar av samhället blir arbetslösa eller går i konkurs, att vi inte blir immuna och döden flåsar oss i nacken varje dag, att vi blir rädda att komma folk kroppsligt nära och isolerar oss, att ekonomin går så illa och läget i resten av Europa blir så spänt att det bygger upp mer politisk oro och extremism, jag är beredd på massdöd och svält och krig… Jag har alltid bott i Sverige, jag vet inte vad som händer när det går så här fel, hur lätt skalan tippas…
Anonym, f. 1993

The virus situation has changed my social life. I don’t meet with friends, I keep away from strangers, I shop less often and do not use buses and trains. I have no hope for the future. I am expecting a worst case scenario: more deaths, millions of people sick, food shortages, social tension and rise in xenophobia.
Anonym, f. 1984, Västerbotten

Torsdag 26 mars
En första telefonintervju görs med Kristian Ådén (f. 1974), ambulanssjukvårdare.

Textad

Kristian: I det här så är det ju… yrkesmässigt så är det just att vi har jättemycket larm med misstänkt smitta eller en bekräftad smitta av coronaviruset. Och att det leder ju till… alltså arbetet kring en sådan här patient tar mycket tid. Först att man ska göra det, alltså man ska ju åka dit och träffa patienten och se om “är det behov av sjukhusvård eller ska du stanna hemma”. Det beslutet tar jag ju, eller vi, inte själva utan vi har ju kontakt med en infektionsläkare som vi diskuterar det speciifka fallet med varje gång. Visar det sig att den skall in till sjukhus då har vi en speicell ambulans som vi byter med och skjutsar in den i den. Sedan är det, efter det så blir det ett förlopp att rengöra. Alltså, det är mycket sanering efteråt för att inte sprida det vidare till nästa. Så det är tydligt i jobbet. Sedan är det det här med skyddsutrustning. För om man tar sjukhus och ambulanssjukvård i hela Sverige – på många ställen har de väl redan en stor brist på skyddsutrustning. Vi har väl än så länge så vi klarar oss, men hur länge till vet man ju inte. Det beror väl på hur många fall man får. Men oron där bland kollegor är: “Kommer skyddsutrustningen att räcka? När den är slut, hur gör man då? Vad kommer att hända sen? Kommer vi hinna att få mer skydd och om vi inte får det, vad händer då? Blir jättemånga av oss sjuka och satta i karantän, vad händer då om det inte finns ambulanspersonal att tillgå?” Det är en fundering som finns…
Sofia: Mm, jag förstår det
Kristian: …yrkesmässigt då.

Stäng

 

Fredag 27 mars
Malin Strid (f. 1988) som bedriver draghundsverksamhet och erbjuder guidade turer för privatpersoner och företagsgrupper vintertid. Hon berättar om förvirringen på långdistanstävlingen i Norge då landet plötsligt skulle stänga sina gränser med anledning av corona.

Textad

Malin: Vi hade varit i Norge på tävling i början på mars, en och en halv vecka hade vi varit borta så vi hade varit helt inställda på tävlingen och vi hade liksom inte följt med. Vi tävlar i långdistans också och när man är på en sådan tävling… Du sover extremt lite, du är så fokuserad på hundarna, du är i din bubbla. Så man reagerar inte så mycket på vad som händer i omvärlden. Så när vi kommer hem ifrån tävlingen… Det började redan på tävlingen för när vi skulle ha prisutdelning och slutbankett, liksom middag och den vart inställd på grund av corona och det vart vi lite förvånade över – att hur kan man bara ställa in en avslutningsmiddag? Och samma tävling som pågår längre… jag körde en kortare variant, alltså sextio mil, men det pågick även en längre på 120 mil och den tävlingen vart inställd på grund av corona och det har ju aldrig hänt, vad jag vet, i världshistorien att den tävlingen har ställts in. Det är ju liksom Europas längsta slädhundtävling. Så att det vart så stort så snabbt kom ju verkligen som en chock. Norge var ju väldigt snabba med att stänga gränserna. När folk kom in på check-point på den längre klassen så säger de att “tävlingen är avbryten, ni måste åka hem, Norge stänger gränserna klockan 12”. Det är ju liksom folk som har stått på släde i tio, tolv timmar nästan i snöstorm och är jättetrötta och det blir en väldigt mental chock för dem. Man tycker liksom, det finns inget tryggare, för mig, att vara i i vildmarken ensam med mina hundar.
Sofia: Just det… hm…
Malin: Så när vi kommer hem då och kom tillbaka till verkligheten och avbokningarna börjar trilla in… Det var väl inte en chock att man ställde in på grund av det men det var väl en chock att det gick så fort som det gjorde, tror jag.

Stäng

Malin Strid. Foto: Lars Hoffmann

Malin berättar vidare om hur nästan 20 procent av deras omsättning försvann över en natt.

Textad

Malin: Ur företagssynpunkt så innebär ju det att från och med mitten av mars så var vår verksamhet helt slut. Den brukar ju pågå till slutet av april. Alla våra turer vi hade resten av säsongen avbokades – det är över hundra personer vi tappade
Sofia: Ja, jösses
Malin: Det är ungefär tio, tjugo procent av vår omsättning som bara försvann, pang boom. Det var liksom från en dag till en annan. Så det gör ju att det är väldigt svårt att veta nu hur utvecklingen blir. Om det kommer återhämta sig till nästa säsong. Nu har ju vi ingen direkt sommarverksamhet med hundarna så att för oss så är väl inte den den största faran men som sagt, man vet ju inte hur länge det håller i sig, hur det utvecklas inför nästa vinter.
Sofia: Nej, men du säger att eran säsong vanligtvis sträcker sig till slutet av april?
Malin: Ja, precis. Egentligen så länge vi har snö men normalt alltså slutet av april
Sofia: Just det. Hur syntes det i avbokningar? Du sa att det hände över en natt, i princip, eller?
Malin: Ja, det var egentligen så. Avbokningarna trillade in en efter en. Både från företag och privatpersoner. Det började med företagen och sen kom privatpersonerna efter när de började, inte stänga gränserna men när de började avråda folk från resa. Då vart folk väldigt oroliga. Då brydde sig inte folk om att de faktiskt ska till Lappland och vara i vildmarken utan människor, men så fort länderna avrådde från att resa då vart folk rädda och då ville de inte åka.

 

Fredag 3 april
Ett frågelistsvar kommer in:

Känns som man är inburad. Undviker alla. Det känns overkligt och som en skräckfilm. Det värsta är ju ovissheten om hur länge denna isolering ska pågå…
Pensionär, Västerbotten, f 1955

Rådhustorget i Umeå, 3 april 2020. Foto: Petter Engman

Lördag 4 april
Västerbottens museum stänger för besökare tillsvidare.

Ett frågelistsvar kommer in:

Innan hade jag som “krisplan”, vilket jag också kommit överens om med min mamma, att om en samhällskris skulle inträffa så skulle jag bara se till att ha så mycket bensin i bilen att jag tog mig hem till min mamma. De är jägare, bor i ett stort hus, har frysarna fulla, kan laga mat utomhus osv osv. Då skulle allt lösa sig bara vi var tillsammans. Vid denna “kris” föll ju den planen totalt, eftersom de inte vill/ska träffa mig, min sambo och vårt barn när de är i riskgrupp. Man känner dig rätt ensam, samtidigt är jag oerhört glad att jag har min lilla familj och att vi kan vara tillsammans.
Kommunikatör, Umeå, f 1988

Tisdag 14 april
Ett frågelistsvar kom in:

Jag har lärt mig en hel del om virussituationen då jag själv blev sjuk och har i min kropp upplevt sjukdomens upp och nedgångar de senaste fyra veckorna. Till en början var jag oerhört rädd för att mina barn skulle drabbas. Jag gick runt med ansiktsmask och engångshandskar inomhus. När jag kände mig piggare bestämde jag mig för att ta av mig masken och istället behålla handskarna på. Under min isolerade period läste jag en hel del om sjukdomen. Kände att jag behövde tänka mer logiskt än emotionellt runt sjukdomen. Men jag kan fortfarande känna mig ledsen över att så många omkommer särskilt då jag vid flera tillfällen haft andningsbesvär. När det är tungt tänker jag på de som får ett ännu starkare tryck över bröstet och ännu mer brännande känsla i lungorna. Som om någonting äter upp en inifrån. Jag känner att Sverige borde tidigt och på flera plan skyddat de äldre och människor i riskgrupper. Att inte veta säkert är ingen anledning till politisk passivitet. Det finns ingenting som är säkert med den här sjukdomen.
Förskollärare, Umeå, f. 1982

Onsdag  15 April

Jojjon Hamrén (f. 1985), fritidsledare, berättar om hur hen börjat brev-lajva eftersom de inte längre kan ses fysiskt på lajv.


Textad

Jojjon: Jag har hakat på att brevlajva kallar de det för. (skratt) “Vi kan inte lajva fysiskt, träffa varandra… Åh, men vi gör såhär – vi skriver brev istället!” Så det är jag jättepeppad på nu och det känns ju kul att få peppa på något sådant. Så jag har köpt en ny, dyr penna för att jag kunde och också för det här att supporta affärena liksom. Fortsätta handla-grejen. Så då gick jag och köpte en penna för att jag kunde. Men jag får se hur det känns att skriva brev till folk, eller skriva brev som sin karaktär till andra folks karaktärer. Det ska bli kul. Det är första gången jag testar. Folk har haft sådant förut men jag har inte riktigt förstått hur det funkar och nu bara: Okej, hitta någon du vill skriva med, ha en roll och hitta en relation till den rollen du ska skriva till – check!

Stäng

 

Torsdag 16 april

Påsken låg i år mellan nionde och trettonde april, en högtid som inte riktigt blev som under ”vanliga” år. Styrbjörn Lind (pensionär, f. 1945) berättar om sitt påskfirande hemma i Gargnäs.


Textad

Styrbjörn: Ja, det är stor förändring. Vi brukar ju vara ute hela familjen med släkt och vänner och köra skoter och träffas ute i naturen allihopa. Fiska och sådana där saker.
Sofia: Just det, och hurdan blev påsken i år istället?
Styrbjörn: (skrattar) Väldigt lugn! Det var bara jag och min dotter här som firade påsk.
Sofia: Just det
Styrbjörn: Eller fira och fira, vi käkade lite god mat och sådär. Det var väl på det sättet vi firade.
Sofia: Ja

Stäng

 

Senare i samtalet berättar han om ett initiativ han tagit. Han kontaktade nämligen butiken i byn med förslaget om att införa särskilda tider för 70+are att handla.


Textad

Styrbjörn: På mitt initiativ tog jag och pratade med Handlarn här i byn och vi kom överens om att ha en tid för sjuttioplussare mellan åtta och nio varje torsdag att de kan gå och handla lite säkrare då.
Sofia: Just det! Och det…?
Styrbjörn: Och det är infört
Sofia: Men så bra! Har du varit där?
Styrbjörn: Jo, jag har varit där.
Sofia: Så det nappade de på, Handlarn
Styrbjörn: Ja, det gjorde de och det var en hel del sjuttioplussare som använde tiden
Sofia: Ja, gud så bra. Hur spred man informationen, satte man upp några lappar eller?
Styrbjörn: Ja, jag gjorde affischer och satte upp på byaanslagstavlorna och sedan skrev jag på Facebook.

Stäng

 

Tisdag 28 april
Ett frågelistsvar kommer in:

Vi håller oss i frivillig karantän, vilket innebär att ingen hälsar på och vi håller oss hemma. Träffar barn och barnbarn ute i friska luften. Kramar ges symboliskt genom att se på varandra och krama sig själva. Telefonen har använts flitigare.
Pensionär f 1953, Fredrika

Onsdag 29 april
Två frågelistsvar kommer in:

Då vi bor isolerad är vi van att bunkra och storhandla det blir ingen skillnad nu. Tvättar händerna ordentligt, tar inte i ansiktet om jag varit på allmän plats och spritar dem innan jag går in i säker plats som bil eller hem. Arbetsmöten sker med videosamtal eller med stort avstånd. Kramas inte eller skakar hand. Hoppas på att det blir lindrigare i juni, men någon Allsång på Skansen blir det nog inte.
Egenföretagare, f 1959

För barnens del jämför jag med min egen världsbild. Jag minns att jag växte upp i förvissningen att inget farligt kunde hända. Inga kontinentalplattor som rör sig, inga jordbävningar, inga krig, ingen svält, knappt några farliga djur. För våra barn är de helt annorlunda, de växer upp mitt i brinnande klimatkatastrof, och så denna pandemi, som påverkar dem på många sätt. Det känns lite sorgligt, deras framtid känns lite mer osäker men de kommer säkert klara det bra.
Journalist, f 1978, Umeå

Susanne Erlansson (f. 1960), sjuksköterska vid infektionsavdelningen på NUS, reflekterar utifrån sitt förhållningssätt till smittorisker i offentliga miljöer.

Susanne, omaskerad… Foto: Petter Engman

…och maskerad. Foto: Petter Engman

Textad

Susanne: Jag har liksom alltid det tänket på något sätt. När jag åker tåg, när jag är med folk, så har jag ändå alltid det tänker i bakhuvudet och jag vet att de allra mesta av smittor sprids via händerna. Och det har jag liksom med i, vad ska jag säga, i hur jag gör saker på något sätt. Att jag tillexempel… Jag använder fingertopparna och händerna så lite som möjligt i det jag gör om jag kan göra det på något annat sätt

Sofia: Alltid?

Susanne: Ja, alltid. Tillexempel då att om det kliar såhär – jag har kroniskt rinnande näsa sedan barndomen, det kliar alltid så ibland kliar jag mig sådär. Då vet jag att: Okej, då har jag varit och kliat. Jag öppnar ofta dörrar med armen, jag gör saker med… om jag ska trycka in min kod i affären så kanske jag gör det med lillfingret eller med knogen, jag kanske trycker på lysknappen med knogen, jag öppnar vattenkranen med armen… Massa sådana där saker som jag gör! Är jag på tåget och går på toa, ja, då kanske jag öppnar låset med pappershandduken innan jag slänger den. En massa grejer som jag inte tänker så mycket på men som är i mitt sätt att fungera för att inte… alltså, det går ju inte att leva sterilt liksom och jag står ju upp i smittor hela tiden – infekterade sår, folk som hostar och sådär så jag tänker att jag har ett, kanske, rätt så [bra] immunförsvar. Jag är sällan sjuk, peppar, peppar, nu jinxar jag igen! (skratt) Jag menar inte att vi ska leva sterilt men jag… alltså det går ju att ställa till en hel del för människor genom att inte tänka på vissa saker. Som när man ska äta – jag tvättar alltid händerna före maten. Har jag folk på besök hos mig då får de alltid tvätta händerna innan de går till bords, alltid liksom. Det är på något vis att visa respekt för måltiden och för maten. Matförgiftningar handlar ju ofta om orena händer, alltså hudbakterier som har växt till sig i maten, i buffén sådär och så blir folk jättesjuka av det. Det är ju det där att hitta balansen liksom. Att inte vara rädd, att inte låta rädslan ta överhand eller inte ha bacillskräck utan att ha ett förhållningssätt som håller över tid. Som gör att inte jag behöver begränsa mig i sociala kontakter och så vidare. Och jag läste någonstans i tidningen att någon tror att handskakningen som hälsningsceremoni kommer att upphöra.

Sofia: Oj, ja just det.

Susanne: Jag tror att för många människor kommer det bli svårt att börja ta i hand igen.

Sofia: Du tror det?

Susanne: Ja, det tror jag. Jag vet redan människor som inte gärna tar i hand, på mitt jobb tillexempel, därför att de vet innebörden. Inte bara nu utan annars också. En del människor är inte så förtjusta i det. Jag tycker det är en trevlig hälsningsceremoni, däremot tänker jag ju på om jag har tagit någon i hand eller dansat ringdans eller vad som helst så tänker jag att: Ja, men då tvättar jag nog händerna.

Stäng

 

Torsdag 30 april
En telefonintervju görs med Pernilla Pettersson (f. 1991), sjuksköterska som just förflyttats från ortopedavdelningen till infektionsavdelningen på NUS. Hon reflekterar kring förflyttningen och om hur omgivningen såg på henne på ett nytt sätt efter att hon förflyttats till en avdelning med bekräftade coronafall.

Pernilla Pettersson. Foto: Petter Engman

Textad

Pernilla: Det kändes ju, det här med att jag hade tagit akuten också, det kändes mer som att det var också för att jag tänkte att jag kanske skulle kunna tänka mig att jobba på akuten. Sen att det vart infektion, det kändes inte så jobbigt just då utan då var det mest att jag skulle överhuvudtaget flyttas. Alltså inte att det var till en infektionsavdelning eller akuten eller så utan det var mest, ja, att jag skulle flytta. Sedan, just då visste jag ju inte heller så mycket om… eller jag har väl som inte varit rädd för corona överhuvudtaget, att jag skulle få det eller att jag skulle bli smittad eller sådär. Det har väl mest varit att man inte har vetat. När man tänker sig att det skulle vara en coronaavdelning så låter det ju inte så kul då tyckte jag. Det kändes som man skulle vara uppe i det. Men nu tycker jag ju det inte är något bekymmer. Det var mest det från början. Också att mina kompisar bara: “Men får vi umgås med dig nu?” Det är ju lite konstigt att tänka sig. Alltså, att bara för att jag flyttades till en annan avdelning där coronapatienter är bekräftade, för de kommer ju att finnas på ortopeden också eller på alla avdelningar, men det hade jag som inte tänkt på att folk kanske skulle vara lite rädd för mig för att jag… men det är ju också okunskap. Jag tänker, tycker och upplever att jag är mer skyddad på corona… på “infektion två” än vad jag är när jag är ute på Coop, eller vad man ska säga. För att där vet jag ju att de är smittade och jag vet vilken skyddsutrustning jag ska ha. När jag går och handlar, där vet jag ju inte alls.

Stäng

 

Anslagstavlan i Mo, Nordmaling kommun. Foto: Sofia Breimo.

Söndag 3 maj
Tobias Jakobsson (f. 1982), infektionsläkare, reflekterar över olika tiders epidemier och om vilken möjlighet människan har haft till att förstå vad det är som sker och varför.

Tobias Jakobsson. Foto: Petter Engman

Textad

Tobias: Vi är ju ändå priviligierade i att vi har chansen att veta vad det rör sig om. Om man går tillbaka jättelångt tillbaka till exempelvis pesten på medeltiden… De hade ju absolut ingen möjlighet att veta vad det var som hände, de hade ingen möjlighet att skydda sig, de hade väldigt små möjligheter att förstå vad det var som hände. Det tog i stort sett femhundra år för mänskligheten att förstå vad det var som pesten orsakades av. Tänker man på spanska sjukan så var det samma sak. De visste väl att det var någon form av infektiös sjukdom men de visste inte hur man skulle skydda sig. Man visste inte hur man skulle behandla det eller var det kom ifrån. Sedan tog det i stort sett trettio, fyrtio år innan man fick svar på vad det var. Den här sjukdomen vi har nu, sars cov-2, hade ju en föregångare som hette sars cov-1 som kom tidigt 2000. Den tog det sex månader att få veta vad det var för virus och vad det var som var orsaken. Nu, sars cov-2 som kom 2019, tog det tre månader innan vi visste vilket virus det var och hur man skulle förhålla sig till det. I all vår sårbarhet är vi ändå priviligierade på något sätt. Ändå är vi väldigt handfallna. Det är ju det som är lite fascinerande – att trots så läng existens med olika smittsamma sjukdomar så har detta ändå kunnat spridas över hela jorden på mindre än fyra månader.

Stäng

 

Ett frågelistsvar kommer in:

Eftersom mitt sociala liv är limiterad till ett fåtal individer sedan tidigare samt att jag är sjukskriven så har inte så mycket förändrats. Den största skillnaden är att vi alla har kommit varandra betydligt närmare i hur vi känner varandra. Betydligt mer samtal inom politik, filosofi och teologi, vilket är mina favoritämnen att prata om.
Sjukskriven, f 1983

Måndag 4 maj
Avskärmande skyddsplast har satts upp i många butiker, kaféer och restauranger – bland annat på den lokala pizzerian.

Foto: Sofia Breimo

Tisdag 12 maj

Ingela Wall, museipedagog, ger en digitalt sänd konst och berättarworkshop. Med utgångspunkt i konstnären Marc Frygells utställning fick deltagarna se en filmad visning av utställningen, en intervju med Marc samt göra kreativa berättarövningar tillsammans. Workshopen tog avstamp i coronavirusets påverkan på oss och genom att ”ta konsten i handen” utforskade de sätt att uttrycka sig kring situationen.

Minst två dikter kom till under workshopen:

Torsdag 14 maj
Intervju görs med Camilla Björnehall (f. 1980), kommunikatör vid Funktionsrätt Västerbotten, och med Maria Holmgren (f. 1958), kanslichef vid Funktionsrätt Umeå.

Camilla berättar om sitt engagemang i Neuroförbundet och om deras medlemsfika som, med anledning av covid-19, börjat ges digitalt.

Textad

Camilla: Jag är ju engagerad i Neuroförbundet då, privat, och vi har haft medlemsfika. Det brukar vi ha på olika kaféer då en gång i månaden. Men nu testade vi att ha digitala fikan på Zoom och det har gått jättebra alltså! Då får man ju fika själv, då får man ju som sitta hemma eller vars man nu sitter och fika eller då kan man ju äta eller fika eller vad man vill göra då. Vi har varit jättemånga! Det kanske brukar komma tre, fyra stycken annars. Man kanske inte riktigt har tid att komma den tid som vi har sagt. Men nu sist var vi nio stycken. Då började vi prata om vikten av rehabilitering, kontinuerlig rehabilitering och träning för att livet och vardagen ska fungera. Nu ska vi ha på onsdag igen en till träff kring rehabilitering och så sa vi göra filmer. Medlemmar ska kunna filma sig själva och så ska vi göra ett inlägg på vår facebooksida. Sedan ska de kunna filma sig själva, lägga in filmen i en kommentar och kunna beskriva: “Vad betyder rehabilitering och träning för mig i min vardag? Varför är det viktigt? Vad gör det med mig?” Så får vi se!

Stäng

Camilla Björnehall. Foto: Petter Engman

Maria beskriver sin längtan efter att krama om barnbarnen och om att inte kunna träffas som vanligt.

Textad

Maria: Ja, det är ju det där att man inte törs träffa någon. Bara utomhus. Jag har sex barnbarn, två barn och sex barnbarn. De brukar komma hit ibland nu till trädgården när vädret tillåter. Allt blir ju väderstyrt just nu! Eftersom man inte kan träffas inomhus. Så har vi sommarstuga på en ö så jag hoppas att vi ska kunna vara där i sommar tillsammans. Där är man ju mest utomus, men ändå. Det är, risken är ju barn som går i förskola och skola att de kan dra hem smitta. Det är ju det som är väldigt osäkert och det saknar jag väldigt mycket – att inte kunna vara med mina barnbarn och att de inte kan sova över.

Sofia: Kramas ni och sådant nu, med barnbarnen? Eller kramas du med barnbarnen?

Maria: Nej, inte nu. Det känns jättekonstigt och man vill ju verkligen, men… Och de tycker ju vi har blivit jättekonstiga för de små de förstår ju inte.

Sofia: Nej, det är klart

Maria: Han som är elva år, han förstår ju, han vet ju. Men de mindre… Men det är ju lika för alla, som jag säger. Det är konstigt alltihop.

Stäng

Maria Holmgren. Foto: Petter Engman

 

Fredag 15 maj
Begränsade sittplatser på Universitetet, avgränsade med rödvita plastband.

Foto: Sofia Breimo

Lördag 16 maj
Ett frågelistsvar kommer in:

Först fick jag ren panik eftersom jag är i sådant skick att jag knappt klarar en vanlig förkylning. Har problem med hjärta och haft problem med andningen m.m. Dessutom har en av mina fem söner även han problem med sin andning. Men det blev som en chock-fas, sedan kändes det lugnare, för att rädslan ökar igen. Ibland känns det väldigt overkligt, vi bor en bit utanför samhället så livet flyter på som vanligt, men i nästa stund är skräcken där igen. Ett barn får feber. Någon klagar på huvudvärk…
Jag är livrädd för viruset men det verkar inte spridas lika snabbt som vi alla var rädda för. Jag och min sambo beslutade oss för att gifta oss här hemma. Vi bjöd hem kommunalrådet, som är en vän och dessutom även hon i riskgrupp, så hon fick viga oss. Jag har varit helt emot det tidigare men med tanke på vad som händer med den som blir kvar vid eventuell bortgång, med barnen, huset och ekonomin… Nej, då gifte vi oss för att säkra upp för den andre och barnen. Också en slags kärleksförklaring. Men jag valde ett eget efternamn.
Studerande, Meselefors/Vilhelmina, f 1975

 

Tisdag 26 maj
Else Viola Westerlund (f 1943), pensionär, berättar om hur hon löst sin situation med vardagshandlingen. Hon berättar även om en olustig situation inne i affären där hon upplevde att folk kom allt för nära. Vidare, i andra ljudklippet, reflekterar hon kring äldres situation i coronasituationen.


Textad

Elsa Viola: Jag ringer till affären här i byn och så får de plocka ihop varor och så får de ställa dem ute. Nu har jag bilen på reparation men har jag bilen då kan jag åka och hämta dem, då behöver jag inte komma i kontakt. Jag var in häromdagen men det gör jag inte om för att folk håller inte avstånden! Jag skulle ta mjölk ur mjölkdisken och då kom det en familj forsande och jag kände att de här kommer att komma ändå inpå mig så jag var tvungen att släppa allt och bara gå och ställa mig bakom ett hörn och vänta tills de var färdig. Så det gör jag inte om för att jag kände att det här var lite farligt. De kom lite för nära för att det skulle vara bra. Så jag kommer fortsätta att ringa och beställa varor. Det är ju en sådan här typisk grej som jag har fått inskränka på.

Stäng

 


Textad

Else Viola: Jag kan inte säga för min del att jag lider så fruktansvärt oerhört utan när det gäller de äldre så är det ju det här att man kanske inte anstränger sig för att de ska kunna träffa sina barnbarn. Det finns ju lösningar med plexiglas och med allting, bara att man bryter isoleringen som blir så väldigt påtaglig just i coronatider. Sedan är det ju märkligt att människor kan bete sig… De kanske inte har hälsat på sin farmor eller farfar på lång tid men just nu när man inte ska besöka dem då ska de nästan tränga sig in på äldreboenden. Det är ett märkligt beteende. Jag tycker att man måste, det är väl det jag känner att man måste liksom bryta isoleringen på något sätt. Personalen gör nog så gott de kan men det är ju direktiven och det är ju föreskrifterna som måste vara inriktade på det att man kan inte isolera äldre på samma sätt som mig till exempel för jag har ju min bil och jag tar mig ut. Jag har ju träffat några av barn och barnbarn, men utomhus. Jag har ju ändå en frihet. Det är det här man tänker att det verkligen har satt fokus på de äldres [situation]. Det är fruktansvärt att det behöver en pandemi för att det ska väcka upp folk om hur det faktiskt är för äldre.

Stäng

 

Tisdag 9 juni
Ett nytt samtal förs med Malin Strid (f. 1988) som bedriver draghundsverksamhet. Hon funderar framåt på hur pandemin kan komma att förändra vissa jobbrutiner.


Textad

Malin: Det är ju väldigt osäkert allting, alltså resandet kommer ju såklart men vi kommer ju förmodlingen att bli drabbade för jag menar det här försvinner ju inte bara för att folk slutar prata om det. Det kommer ju vara en risk nästa år, så vi kommer ju mest troligt att behöva tänka om lite företagsmässigt. Vi erbjuder turer för större grupper, där fyra personer sitter tätt på en släde och då blandar vi, det är inte alltid att fyra personer känner varandra utan har vi tio personer då delar vi upp dem på tre slädar. Men det kommer förmodlingen drabba oss negativt att vi kommer behöva erbjuda tider endast för slutna sällskap och inte kunna blanda mellan olika förmodligen för att gästerna som kommer kommer att vara mer skeptiska och att de förväntar sig det på något vis. De förväntar sig inte att behöva sätta sig på en släde med okända människor utan de vill sitta med dem de känner. Det betyder då att om vi har ett ojämnt antal så kan vi inte fylla upp slädarna utan vi kommer behöva köra med tomma platser. Det kommer innebära mer jobb och mindre pengar, skulle jag tro. Att det går i den riktningen. Å andra sidan, de som fortfarande är oroliga kanske inte reser, de kanske stannar hemma. Men jag tror att det kommer att finnas någon slags förväntan på oss som aktivitetsföretag och att vi iallafall anpassar oss efter de nya reglerna.

Stäng

 

Måndag 15 juni
I ett uppföljande samtal med Kristian Ådén (f. 1974), ambulanssjukvårdare, funderar Kristian på framtiden.


Textad

Kristian: Det ska bli intressant att se hur samhället, när det väl har landat lite mer. För det är ju inte klart det här… När det väl har landat och det har gått in… Hur kommer samhället att förändras? Kommer vi ha högre tänk på allting, kommer flygandet, kommer man vara försiktiga med att träffa stora folk[samlingar] eller faller det bara tillbaks in i det gamla igen? Det ska bli intressant att se, tänker jag. För det är väl mest… Det är ju både på kort och lång sikt, tänker jag. Hur förändringen blir…
Sofia: Hur tänker du, har du några tankar kring det? Hur tror du?
Kristian: Jag tror ju… Jag har ju tänkt mycket fram och tillbaks men jag har som inte riktigt kommit till något svar (skratt). Men ibland tänker jag som att det blir, när man släpper att: “Nu är det okej att köra som vanligt”. Då kommer ju allt att blomma, tänker jag. Då kommer ju alla göra allt som man bara kan. Eftersom man redan har börjat lite nu, tänker jag, att folk är lite oförsiktig ibland. Då när man väl säger att “Nu är det okej att köra på”, då kommer ju folk att göra det tänker jag. Men sedan, hur samhället i stort, alltså… att man ändå ska tänka sig för. Jag vet inte. För det kan ju komma tillbaks. Man vet ju som inte hur länge det håller i sig. Om det nu blir bra nu och så släpper man och så kommer det tillbaks till hösten igen. Så jag vet inte… Jag vill inte göra så det blir ett helt låst samhälle, det vill väl som ingen ha. Jag tror ingen vill fortsätta att samhället är såhär, begränsningar hela tiden. Det kommer inte att funka, tänker jag. Inte än, iallafall. Sverige är inte redo för det. (Skratt)

Stäng

 

Torsdag 6 augusti
Den allra sista intervjun som görs inom ramen för covid-dokumentationen är en uppföljande intervju med Jojjon Hamrén (f.1985). Här berättar hen om sommaren som den stora lajvsäsongen och undrar om det kanske går att åka nästa sommar istället…


Textad

Jojjon: Sommaren är ju egentligen den stora lajv-säsongen och säsongen för att åka på marknader och sådant som rollspelare och lajvare reenact:ar. Men det är ju också allting inställt. Nu är det ju vecka 32, då är det ju alltid Medeltidsveckan. Nu har jag inte själv varit på Medeltidsveckan på hur många år som helst men jag kände ju väldigt många som skulle varit där och alla är såhär: “Buhu” och sorg och jobbigt och så är den ju digital istället och så försöker folk på något vis uppskatta det här digitala. Men jag vet inte, det är lite digitala bud.
Sofia: Just det…
Jojjon: Jag skulle ju ha åkt på lajv om typ två veckor men det sköt de ju upp ett år. Då tänkte jag att “Ja, men då åker jag nästa år då, istället” om det är mer lugnt då.

Stäng

 

Torsdag 27 augusti
Denna torsdag anlände ett tittskåp till museet, skapat av Christina Ohlsson (f. 1945), pensionerad specialpedagog från Malå. Hon hade tidigare i våras svarat på den digitala frågelistan som vi haft ute på museets hemsida. Christina var en av flera som tillfrågats fundera ut ett föremål som på något sätt representerar covidvåren som de kunde tänka sig att skänka till museets samlingar som en ögonblicksbild från denna tid. Christina visste snabbt vad hon ville bidra med. När vi talas vid på telefon berättar hon om en gammal sockerlåda hon hittade hemma som hon gjort om till ett tittskåp, ”mormors kök”. Med gamla grejer från barnens gamla och med småsaker köpta till via facebookgrupper pysslade hon ihop detta under coronatiden. Detta tittskåp vill hon lämna för museet att ta hand om och bevara för framtiden.

Skåpet är fint och välgjort med mycket kärlek och detaljer. Tittskåpet representerar en av många berättelser från coronavåren som handlar om isolering, karantän, restriktioner och om att hitta skaparglädje, sysselsättning och rutin trots de olustiga omständigheterna.

Foto: Sofia Breimo

Utdrag ur Christinas frågelistsvar från den 15 maj:

Från att varit aktiv, dels i en orkester och i föreningslivet på orten, är jag nu totalt isolerad tillsamman med min make. Efter att ha varit instängd i hemmet i flera månader har min man och jag börjat anpassa oss till ett inrutat dagsschema. Vi inser visserligen att vi befinner oss nära rutinernas brant men har också känt att återkommande vardagshändelser inger en känsla av kontroll. På bestämda klockslag börjar vi dagen med ett långt morgonfika, därefter tiokaffe, lunch, tvåkaffe, middag, efter-maten-kaffe med en chokladpralin och slutligen en kvällsmacka. Stunderna mellan våra fasta punkter improviserar jag. Klinkar på mitt piano, ringer och pratar med en kompis, broderar tomtar på en linneduk, tar en promenad, skriver lite trams och städar så sällan som möjligt. Jag känner mig som Mamma Mu på den allra första boken, innan hon träffar kråkan. Hon äter, idisslar, tittar sig omkring, äter, idisslar, titta åt ett annat håll och somnar. Men oavsett vad jag gör snurrar ett virus runt i mina tankar. Konstigt nog flyter tiden på, och på oss går det ingen nöd. Nu dagdrömmer jag, precis som Mamma Mu, om att jag snart ska få lov att åka rutschkana och göra ett svanhopp från en hög trampolin.

Tisdag 13 oktober
Hösten har anlänt till Västerbotten, löven faller. Vi lever mitt i pandemin. Vanor har ändrats, vissa kanske för alltid. Denna dokumentationen är ett nedslag i hur några västerbottningar tänkte, gjorde och kände under ”coronavåren” och sommaren. Det finns förstås antagligen lika många upplevelser av pandemin som det finns människor. Hur påverkar denna tid hur vi kommer att förhålla oss till varandra i framtiden? Det vet vi inte. Men något vi vet är att denna tid kommer att skrivas in i historien.

Contact and information

Sofia Breimo

Ethnologist
+4690 20 20 321
sofia.breimo@vbm.se

Logotyp
Stängt/Closed
Logotyp