Gå till sidans huvudinnehåll Gå till sidans meny
Logotyp

HBTQI-historia & kulturarv i Västerbotten

Sorry, this entry is only available in Swedish.

Innehåll

Inledning
1900-tal i Västerbotten – en överblick
Västerbottens inland – ett exempel ur arkiven
Föreningen RFSL bildas
Studentföreningen Spectrum i Umeå
Transföreningen FPES och Transammans
Lesbisk frukost
Klubbverksamhet, gemenskaper och mötesplatser på senare år
Pride i världen och i länet
Avslutningsvis…


Inledning

”Den som vill veta något om lesbiska i Dorotea vid sekelskiftet 1800–1900 letar förgäves, liksom den som undrar hur det var att vara bög i Malå på femtiotalet” skriver historikern Svante Norrhem i sin bok Den hotfulla kärleken från 2001. Sedan de orden skrevs har flera viktiga bidrag från forskare och gräsrotsbaserade projekt fyllt på med kunskap om Västerbottens hbtqi[1]-historia, men än finns det mycket kvar som inte är skrivet och som inte är berättat.

Svante Norrhem, som fokuserar på perioden 1950 till 1980, beskriver i boken hur homo- och bisexualitet länge var omgärdat av tystnad och social skam här i Västerbotten. Inflytandet från frikyrkor och EFS bidrog till att tabubelägga homosexualiteten och därmed försvåra för homosexuella att leva öppet i förhållanden. Många homo- och bisexuella valde under den perioden sannolikt att flytta från mindre orter i Norrland till större städer i södra Sverige. Andra har levt dolda och hemlighållit sina begär. Vissa, i synnerhet män, har hänvisats till tillfälliga anonyma möten när de velat träffa andra homosexuella. Ytterligare andra har levt i heterosexuella förhållanden, då något annat inte upplevts vara möjligt.

Tystnaden kring hbtqi-personers historia och livsvillkor förr återspeglas i museisamlingarna och i arkiven. Den som söker beskrivningar som rör kärlek, sexualitet, kön och familj märker snart att vissa berättelser och levnadsöden saknas. I arkiven, som också brukar kallas för samhällets kollektiva minne, finns väldigt lite bevarat som berättar om normbrytare och andra marginaliserade eller osynliggjorda grupper. Dessa slags berättelser har sällan dokumenterats, eller ens alls blivit hörda. Museerna har, generellt sett, fokuserat mer på att samla och bevara sådant som stämt överens med rådande ideal och normer. Denna tystnad har lett till att berättelser, händelser och livsöden med hbtqi-perspektiv länge varit osynliggjorda på museer och arkiv, liksom i historieskrivningen om Västerbotten.

De senaste åren har dock dylika berättelser och aspekter uppmärksammats mer och mer. Det finns numera flera bra exempel på hur museer, arkiv, konstnärer, hbtqi-rörelsen och forskare sökt queera spår, historiska normbrytare och beskrivningar av dåtida livsöden som kompletterar det som brukar berättas, för att lyfta upp dessa till ytan – in i den större, gemensamma berättelsen.  När ytterligare berättelser och beskrivningar läggs till de lager av historia som berättar om dem som varit före oss, inkluderas fler i den gemensamma historieskrivningen.

Om Västerbottens läns hbtqi-historia har forskare som historikern Jens Rydström, historikern Svante Norrhem och etnologen Evelina Liliequist kommit med viktiga bidrag. Projekt som Queering Sápmi (2011–2014) och Myter & Verkligheter – En Lesbisk Odyssé (2017-2021) har brutit ny mark gällande den mer nutida historien. Länets äldre hbtqi-historia, 1700- och 1800-tal eller kring sekelskiftet 1800/1900, är fortfarande mycket outforskad, men ett exempel är Folkrörelsearkivet i Västerbottens fördjupning om lärarinnan Maja Beskow (1877 – 1964) och hennes liv, begär och relationer.

Eftersom Västerbottens museum har ett ansvar för hela Västerbottens läns kulturhistoria och en utgångspunkt i att alla ska ha möjlighet att finna sin historia i museernas samlingar och arkiv har vi valt att göra en dokumentationsinsats kring den mer nutida hbtqi-historien i länet. Dokumentationen, som pågick under 2020 och 2021, består av intervjuer med personer från olika platser runt om i länet i olika åldrar som resonerar kring betydelsen av plats, identitet, samhörighet, förebilder och mod. Att bevara deras berättelse ger oss dels större förståelse för vår nutid och det samhället vi lever i och blir också ett sätt att bidra till en mångfacetterad och mer rättvis historieskrivning där fler berättelser, livsöden och sätt att leva ryms.

Nedan kan du lyssna till glimtar ur det inspelade materialet och se några exempel på föremål kopplat till länets hbtqi-historia. Du kan även läsa om föreningar och mötesplatser som haft betydelse för hbtqi-rörelsen i Västerbotten under de senaste 80 åren. Vill du fördjupa dig ytterligare i Västerbottens och Norrlands hbtqi-historia tipsar vi om vidare läsning här (länk).

Textframställningen har gjorts med stöd av Ottarfonden i ett samarbete mellan Sofia Breimo, etnolog vid Västerbottens museum, och Evelina Liliequist, fil dr i etnologi. Dokumentation och research 2020–2021 gjordes av Sofia Breimo, etnolog vid Västerbottens museum. Research-fasen genomfördes initialt bitvis i samarbete med Elfrida Bergman inom ramen för projektet “Myter och Verkligheter – En lesbisk odyssé”. Ljudklippen har bearbetats av Alexandra Marshall Campbell. Vi vill rikta ett varmt tack till alla informanter som så vänligt delat med sig av sina berättelser.

Lyssna! Åsa är en av de som intervjuats under projektet. Åsa föddes 1948 i Dorotea och växte upp i en liten by utanför centralorten. Idag är hon pensionär, bosatt utanför Dorotea. Hon har en lång yrkesbana bakom sig och har bland annat arbetat inom grundskolan och militären. Åsa berättar i den intervju som gjorts att hon under åttiotalet tog kontakt med psykiatrin för att få hjälp med det hon inte tyckte stämde, vilket var början på en resa mot den könsutredning och könsbekräftande behandling hon först långt senare kom att få. Hon beskriver hur hon antagligen skulle ha placerats på Umedalen om hon hade kommit ut som transsexuell några årtionden tidigare, som under femtio- eller sextiotalet. I ljudklippet nedan kan du höra ett utdrag ur intervjun med Åsa. Här berättar hon om en vacker kväll när hon beslutade sig för att ringa sina vuxna barn för att berätta något viktigt. (2 min)

Textad

Jag hade varit ute på sjön och det var en sån här, jag hade lagt ut nätet på kvällen. Och eftersom det var så vacker på sjön, Unnsjön/Orm var som en spegel, det är mycket vackert där ska du veta. Då kan man se byn på andra sidan Ormsjön, hela byn avspeglar sig i vattnet och Månsberget på andra sidan kan man också se i vattnet. Och när man tittar norrut, då ser man fjällen där uppe, Borgahällan och allt det där, och holmarna i sjön, det är så gnudeligt vackert, det är (suckar) gudomligt!

Ja, tänkte jag, det är en fin kväll! Jag hade tagit med mig fika. Så när jag hade lagt ut näten tänker jag.. jag brukar tycka om att sitta i båten på sjön och sitta å bara njuta – om inte grannarna på andra sidan kör sina förbannade gräsklippare. En del gör det, kör hela kvällen. Men just då var det tyst och stilla. Och så satt jag där, med min fina lilla nya iphone. Jag hade fikat allting och så jävla bra. då tänkte jag. ”nu är det ju tillfälle”. jag kände mig lugn och harmonisk. ”nu ska jag ta och kontakta mina barn”. så jag ringde upp dem en efter en, och konstigt nog fick jag kontakt med allihop. och så sa jag ”jag är transsexuell”, och de vet de vad det är. och, jag fick ju svar av dem allihop men jag kan sammanfatta deras svar i det här att ”ja, men det är huvudsaken du mår bra pappa!” Hmm! Det var inte mer än så! ”Huvudsaken du mår bra, pappa”. Ja, och med det så… Det var inget mer att diskutera om, alla mina barn accepterade det, det är inget konstigt för dem. Nej, och så är det fortfarande.

Stäng

 

Klicka på bilden för att förstora

1900-tal i Västerbotten – en överblick

Det var länge helt omöjligt att vara öppen med samkönad kärlek och homosexuella begär i Sverige eftersom homosexualitet var olagligt här fram till 1944, och efter detta sjukdomsstämplat fram till 1979. Könsöverskridande praktiker och transidentiteter var sjukdomsstämplat långt längre än så – först 2009 avskaffades ”transvestism” som psykiatrisk diagnos. Därtill har tabu och skambeläggande spelat stor roll för möjligheten att leva öppet som homo- och bisexuell, eller könsöverskridare. Trots dessa hinder och motstånd har människor ändå hittat sätt att mötas på. Tidiga mötesplatser för homo- och bisexuella män uppstod under 1900-talet ofta i den offentliga miljön och träffarna skedde under försiktighet. Parker, urinoarer och badhus är exempel på platser som fungerat som mötesplatser. I Umeå har exempelvis trappan vid Thulehuset, gamla badhuset på Haga och Döbelns park varit viktiga cruisingplatser, det vill säga platser för sexuella möten. Hit tog sig såväl umebor som män från andra delar av länet för att träffas. Området från Broparken via hamnkajen bort mot Döbelns park ska också ha varit ett stråk för tillfälliga möten efter 1950. I båda dessa parker fanns offentliga toaletter och lummiga buskage som lämpade sig för den diskretion som krävdes.

I femtiotalets Umeå var Döbelns park en träffpunkt för många män som ville träffa andra män. Fotot hämtat ur museets fotoarkiv.

Inomhusmiljöer har också varit viktiga för att kunna träffa andra. Kring 1950-1960 tal var baren på Stora hotellet vid Rådhusparken i Umeå en mötespunkt, liksom herrtoaletten i källaren under den gröna kiosken vid Renmarkstorget som lär ha fungerat som träffpunkt för män redan på 1930-talet. Av de brev som finns bevarade på Riksarkivet i RFSL:s arkiv går det att förstå att det även fanns träffpunkter i Skellefteå. Det talas om träffar på Park hotell och om att eventuellt skaffa en fast lokal utanför stan ”för att icke väcka så stor uppmärksamhet” (skrivet i september 1960).

De offentliga miljöerna har historiskt sett i stor utsträckning varit männens miljöer. Förutsättningar att röra sig och umgås i det offentliga rummet har därför inte varit lika för kvinnor, vilket gjort att lesbiska mötesplatser under tidigt 1900-tal i stället fanns att hitta i mer privata rum – i hemmen, inom kvinnorörelsen, inom vissa yrkesområden såsom lärarinneyrket (som möjliggjorde en ogift tillvaro) och inom andra organisationer och gemenskaper. I många fall var det möjligt för kvinnor att bo och leva tillsammans, under en täckmantel som ”väninnor”, utan att någon reagerade på detta. I Svante Norrhems bok  Den hotfulla kärleken beskriver hans informanter en fortsatt avsaknad på mötesplatser för kvinnor som ville träffa andra kvinnor i Umeå även långt senare än 1950-talet. Först under 1980-talet, det vill säga under samma tidsperiod som de första kvinnorna tog plats i föreningen RFSL Umeås styrelse, tycks mötesplatser för homo- och bisexuella kvinnor i de offentliga miljöerna i Västerbotten börjat uppstå. Kafé Broberg i Umeå ryktas till exempel ha varit en viktig mötesplats för lesbiska under 1980-1990-talen.

Under 1990-talet arrangerades återkommande konferenser, träffar och fester för homo- och bisexuella på en mindre ort i Västerbottens fjälltrakt. Evenemangen var välbesökta och uppskattade och de kom därför att bli en viktig mötesplats för lokala och tillresta hbt-personer[2]. Deltagare kom inte enbart från de norra delarna av landet utan från hela Sverige och även från norska sidan gränsen. Innehållet varierade men innehöll sådant som vandring, svampplockning, bastu, sikfiske, filmvisning, middag, dans och fest. Runt år 2000 var samma ställe ett särskilt populärt besöksmål för hbt-resenärer från hela Sverige eftersom det fanns logi-möjligheter som var uttalat hbt-vänligt, serverades god mat och bjöds på vackra omgivningar.

Kontaktannonser i olika tidningar har varit ett vanligt och viktigt sätt att få kontakt med andra för romantiska eller sexuella kontakter under tidigt och mitten av 1900-talet, och när RFSL startade i länet 1972 blev föreningen en möjlighet att träffa vänner, älskare och kärlekar. För transpersoner var det att vänta först till 2011, då föreningen FPES startade regional verksamhet, innan en organiserad gemenskap fanns att finna här i länet.

En oskarp ögonblicksbild på Christer från en fotbollsträning med Väsby IK. Foto: Privat

Lyssna! Om möjligheterna till att leva öppet med sin identitet och sexualitet i Västerbottens inland under 1970-tal resonerar Christer. Han föddes 1958 och växte upp i den lilla byn Kalvträsk i Skellefteå kommun. Gymnasiet studerades i Skellefteå, innan han flyttade till Lycksele för att satsa på fotbollen – vilket tids nog kom att ta honom till en proffskarriär inom AIK och senare Väsby IK. Att under 1970-tal i Västerbottens inland inse att han var homosexuell var inte helt enkelt. Det fanns inga självklara förebilder att spegla sig själv i och den allmänna synen på homosexualitet var snäv och fördomsfull, även om Christer beskriver att hans tillvaro egentligen var ganska trygg och tillåtande. I ljudklippet berättar Christer om den enda homosexuella man han kände till i närområdet och om hur allmänhetens syn på denne man fick Christer att hålla sin sexuella läggning hemlig ett antal år till (2 min 30 sek).

Textad

I Lycksele och även i görningen i Kalvträsk, om man ser till tryggheten som jag hade där, så hade jag lätt kunnat vara lika öppen där. Det som väl framför allt hejdade mig i Lycksele, även om jag var som sagt väldigt trygg och säker på min plats och säker på min roll där också… För det var ju samma sak där också, vi skulle bara upp genom seriesystemet igen: och så vann vi fyran, så gick vi upp i trean och så skulle vi vidare. Sen så, när jag väl var där, då fanns det ju faktiskt en gay, ja, vad ska jag säga… Jag kan ju inte säga att han var förebild men han var i alla fall omtalad som gay, omtalad bög – som det hette. Eller, nej. Man sa inte bög, man sa… I Lycksele sa man nog, ”han är lite homo”.

– Jaha, men vem är han då?

– Ja, han brukar vara nere på Fågel Blå.

Det var alltså ett hotell som tillika var ett matställe, en restaurang. Så då brukade jag gå dit och äta lunch med min tjejkompis på postkontoret, för jag jobbade där.

Då gick det rykten om att han stod i kön och liksom tryckte mot folk. Äh! Det var bara lögn och förbannad dikt, det är jag helt säker på. Han var inte så fräck och så, ja, försigkommen så att han gjorde aldrig nånting utan det blev rykten om att… För när folk förstod att, ja, han bodde med sin gamla mamma och tog hand om henne och han aldrig någonsin vart med någon kvinna. Jag tror att han hade varit någon gång på badhuset där i Lycksele och råkat väl stirra för mycket så att till slut var det väl någon som hade förstått det då och hade då gått ut ur bastun i vredesmod och sagt att han var en ”äcklig gammal gubbe”, ”en äcklig homogubbe”! Så det var det jag hade liksom som, att isåfall titta på med öppna ögon och ”Oj, är det så här det är att vara gay?” Nej, men då tror nog jag fortsätter att vara med en tjej där som jag var tillsammans med, som hette Ulla då, att, nej men det är nog likaväl att jag fortsätter med det.

Stäng

Västerbottens inland – ett exempel ur arkiven

Ett unikt exempel ur arkiven som beskriver homosexuellt liv i Västerbottens inland under 1940-tal går att läsa om i historikern Jens Rydströms avhandling Sinners and Citizens från 2001. Han har tittat på svenska rättsfall rörande brott mot strafflagens 18 kap. 10 §, som förbjöd tidelag och “otukt emot naturen” – den lag som innebar att homosexualitet var kriminaliserat och därmed straffbart i Sverige fram till år 1944. Att gå tillbaka till källor som rör domar av dessa slag ger möjlighet att förstå den historiska utvecklingen kring synen på kön, sexualitet och moral, men ger även tillgång till historiska glimtar rörande homosexualitet och bisexualitet från förr. Ett rättsfall som Jens Rydström beskriver i sin bok rör en manlig folkskollärare som levde på en liten ort i Västerbottens inland. Rättsfallet är ett exempel på hur historiska källor kan ge oss en viss kunskap om länets hbtqi-historia och inblick i hur livet kunde te sig för den som inte följde rådande normer gällande kön eller sexualitet – även om det material som studerats är skrivet ur rättsväsendets perspektiv och inte till fullo kan beskriva folkskollärarens kärleksliv.

I december 1941 ställdes folkskolläraren, en 45-årig man från ett litet samhälle i Västerbottens inland, inför rätta för homosexuella handlingar – liksom hans sexton älskare. Folkskolläraren hade under flera år haft sexuella kontakter med män från bygden såväl som från övriga Sverige. Via kontaktannonser hade han byggt upp ett stort kontaktnät med andra män. Han ska ha haft ett givande utbyte via brev med män runtom i landet och han reste mycket för att träffa sina vänner och älskare personligen, utöver dem han träffade i hemtrakten. Han verkar ha haft ett rikt kontaktnät som erbjöd såväl känslomässigt utbyte som sexuella möten. 1941 var det en av männen han träffat som gick till polisen. Folkskolläraren greps, och ställdes inför rätta.

Folkskolläraren sändes på rättspsykiatrisk undersökning och diagnosticerades som konstitutionellt homosexuell av “den mera aggressiva typen”. Han bedömdes vara i behov av vård. För sin delaktighet i brottet dömdes även de övriga männen, men fick villkorlig dom. Folkskolläraren överfördes till mentalsjukhus, närmare bestämt Umedalen – ett öde som också drabbade flera av hans homosexuella vänner i andra delar av landet. Folkskolläraren från Västerbotten vägrade låta sig kastreras, och blev 1944 utskriven från Umedalens sjukhus som ”återställd” efter att ha övertygat läkarna om att han egentligen var heterosexuell. Han hade då tillbringat två år på mentalsjukhuset. Vad folkskolläraren och hans älskare själva faktiskt tänkte och kände, eller hur deras tillvaro och gemenskap såg, ut är svårt att veta. Det material som finns kvar från händelserna är skrivet av ett rättsväsende som granskar männens handlingar och liv utifrån övertygelsen om att det de gjort är fel. Samma år som folkskolläraren ställdes inför rätta åtalades 19 män i Skellefteå och 14 män i Långsele. Troligen är det bara några av alla de kontaktnät och förbindelser mellan män på den tiden, där de flesta av träffarna kom att förbli hemliga.

Avkriminaliseringen av homosexualitet år 1944 ledde knappast till att acceptansen för homosexuella ökande; homosexualitet ansågs fortfarande vara skadligt och omoraliskt. Däremot ökade synligheten. Diskussioner, inte sällan häftiga och homofoba, började föras i pressen. Från att ha omgärdats av en kompakt tystnad, började homosexualitet under den senare delen av 1950-talet synas i tidningarna. Vid den här tiden skrevs det nästan enbart om homosexualitet under en rubricering om ”homosex” – artiklarna handlade alltså enbart om sex och sexualitet, aldrig om kärlek. När Västerbottens Kuriren formulerade sig om homosexualitet skrev de om det som om det var något som förvisso existerade – men knappast här i Västerbotten… I det samhällsklimat som rådde under denna tidskontext är det förståeligt att den tidiga så kallade homofila rörelsen var relativt försynt och mestadels arbetade för att uppnå acceptans och assimilation. Själva beteckningen homofil var ett sätt att markera att homosexualitet inte bara handlar om sex. Diskretion var fortfarande en livsnödvändighet och väldigt få vågade träda fram öppet under denna tid som var präglad av utbredd homofobi.

Föreningen RFSL bildas

År 1950 lades grunden för det som skulle komma att bli den idag rikstäckande ideella föreningen RFSL – Riksförbundet för sexuellt likaberättigande (Idag: Riksförbundet för homosexuellas, bisexuellas, transpersoners, queeras och intersexpersoners rättigheter) – då i Stockholm. I början av 1950-talet försökte föreningen driva politiska krav på rättigheter, men mot slutet av årtiondet kretsade arbetet nästan helt kring att anordna sociala aktiviteter för medlemmar. Första gången företrädare från RFSL framträdde offentligt var 1956 vid en konferens, ”Ungdom 56”, anordnad av RFSU. Först år 1971 bildades avdelningar inom RFSL utanför Stockholm – i Göteborg, Malmö och Uddevalla. Året därpå, år 1972, bildades en lokalavdelning i Umeå. RFSL Umeå var då den enda organiserade träffpunkten norr om Sundsvall – med hela Norrland som upptagningsområde. De stora avstånden medförde att medlemmarna fick bereda sig på att i genomsnitt åka 45 mil var för att kunna träffa likasinnade. Inför detta faktum kan man säga att RFSL:s lokala avdelning i Umeå fick en mycket viktig funktion som hela övre Norrlands förening för homo- och bisexuella. Denna roll bestod till 1978, då RFSL Luleå började sin verksamhet.

RFSL Umeå emottog många brev som vittnar om ensamhet och isolering. Föreningen spelade därför en avgörande roll för många och blev en viktig livlina genom möjligheterna att under diskreta former få kontakt med andra i en tid där homo- och bisexualitet omgärdades av en kompakt tystnad. Utöver att hålla kontakten med medlemmar för att stötta och ge råd samt bedriva opinionsbildning och informationsspridning så anordnade föreningen också fester. En del av den tidiga festverksamheten arrangerades på Hotell Margareta i Umeå. Hotellet hade under festkvällarna ofta stor beläggning och rummen som vätte mot innergården där festerna hölls var särskilt efterfrågade. För många var steget att delta på festerna otänkbart, men chansen att genom hotellfönstret bara få se andra homo- och bisexuella kan i relation till tidskontexten förstås som oerhört stort och betydelsefullt.

År 1980 fick RFSL Umeå sitt första ekonomiska stöd från Umeå kommun och Västerbottens läns landsting. Året därpå fick föreningen en kontorsplats på Hagagården och dessutom inrättades en telefonjour. 1986 flyttade RFSL Umeå till Ö:a Esplanaden där det även fanns möjlighet att ha sociala träffar och festverksamhet i lokalerna. Här hölls regelbundna fester under namnet Club Feliz fram till mitten av 2000-talet. I början av 1990-talet drogs viktiga ekonomiska bidrag in, vilket försatte föreningen i en svår ekonomisk kris. Genom eldsjälars förtjänst lyckades dock föreningens fortlevnad säkras den gången. Mycket energi och kraft lades under den tiden på skolinformation och HIV- och STI-prevention. De ekonomiska föreningsbidragen återkom senare genom enträget uppvaktande av lokalpolitiker. Medlemsantalet uppgick under mitten av 1990-talet till cirka 300 personer.  Under 2000-talet tvingades RFSL Umeå flytta ur sin dåvarande lokal till följd av en kraftig hyreshöjning, vilket blev ett hårt slag mot föreningen då den viktiga sociala funktionen som festerna innebar gick förlorad. I samband med detta skedde ett stort medlemstapp som föreningen aldrig riktigt hämtade sig från. I Umeå har RFSL:s verksamhet på senare år fortsatt arbetat aktivt med social verksamhet såsom regnbågsfamiljeträffar och medlemsaktiviteter, HIV- och STI-prevention och Newcomers-verksamhet. RFSL Umeås drivs idag av ett litet antal eldsjälar och föreningen firar i år 50 års existens.

Johan Pålsson, dåvarande ordförande i RFSL Umeå, höll ett tal på Rådhustorget i Umeå i samband med föreningens 30-årsfirande 2002. Fotograf okänd, hämtad ur tidskriften Västerbotten 4:02.

RFSL:s medlemsaktiviteter i Skellefteå-trakten skedde till en början som en del inom RFSL Piteå älvdal/RFSL Nords verksamhet som startade år 1991. Omkring millennieskiftet arrangerades bland annat fikaträffar på E-fyran i Skellefteå genom föreningen Roggvibb som var en lokal undergrupp till RFSL Piteå älvdal/RFSL Nord. Föreningslokalen Polstjärnan i Piteå har under åren fungerat som ett viktigt nav dit medlemmar från hela norra Västerbotten samlats för sociala evenemang, så som fester och fikakvällar. Som exempel stod RFSL Nord som arrangörer av konferenshelgen ”Man+Man” på Medlefors folkhögskola år 2010, en konferens som riktade sig till hbt-män. År 2014 grundades sedan RFSL Skellefteå och samma år genomfördes Skellefteå Snow Pride som har varit ett återkommande arrangemang sedan dess. Föreningen har även arrangerat sociala träffar, ungdomsverksamhet och Newcomersverksamhet – den verksamhet som vänder sig specifikt mot nyanlända, asylsökande och papperslösa hbtqi-personer. Utöver Skellefteå kommun består föreningens upptagningsområde även av Norsjö, Malå, Storuman och Sorsele kommuner.

Lyssna! Ta del av Måns berättelse. Måns, som föddes 1998 i staden Jahra i Kuwait, kom till Sverige 2015 efter att ha flytt från sina hemtrakter där han bland annat utstått våld och sexuella övergrepp. Flykten till Sverige var, såsom så många andra flyktingars, mycket svår och han såg saker ingen människa ska behöva se. När Måns väl tagit sig till Sverige kom han först till Malmö för att sedan placeras i Umeå. Kort efter att Måns anlänt och ansökt om asyl så kraschade han totalt. Han spenderade sina första nio månader i Sverige fram och tillbaka på psykiatrin.

Måns bär fortfarande på väldigt mycket rädsla, ångest och oro kring sin situation här i Sverige. Trots att han har erkänts flyktingstatus och har uppehållstillstånd här så är han livrädd för att ändå tvingas återvända till Kuwait, något som vore förenat med livsfara för honom.

Vid intervjun med Måns berättar han om sina tidigare funderingar och sin oro kring sexualitet och kärlek, om att inte kunna förstå sig själv och om att vara uppväxt i ett land där homosexualitet ses som något som bör straffas. Han beskriver hur han kan överösas med en ledsamhet över att inte vara som ”alla andra”.

– Varför är jag inte som dem? Aldrig har mitt hjärta tänkt på en tjej. Aldrig! Ingenting. Bara åt killarna – ibland…, berättar Måns.

Han berättar att han förvisso kände till att homosexualitet existerade även i Kuwait, men att ingen kan leva öppet som homosexuell där.

Textad

– Det finns också kille och kille, men utan att de berättar för familjen.

– Ja, det är hemligt, man berättar inte.

– Nej… Du vet, i arabiska länder… Det är väldigt, väldigt svårt om det är man – man och kvinna – kvinna. Och nu, jag tänker om jag tillexempel [skulle åka tillbaka] till min familj, de skulle snabbt döda mig. Det är väldigt svårt, för min familj.

Stäng

Han beskriver senare i intervjun att det tog tid innan han förstod att det finns andra sätt att se på homosexualitet än den han fått med sig från barnsben. Oro och tvivel följde honom länge i Sverige. Måns berättar om hur han fortsatte utsättas för trakasserier även här, i skolan, när folk ifrågasatte hans feminina uttryck. Han berättar att han sökte läkarvård här i Umeå för att försöka att få svar på om det var något fel på honom som inte kände något begär gentemot kvinnor. Först då han kom i kontakt med RFSL Newcomers i Umeå började han förstå att homosexualitet inte behöver ses som något onaturligt eller straffbart – såsom han hade lärt sig. Han började få vänner som är öppet homo- och bisexuella och flera som lever i samkönade relationer. Långsamt började han mer och mer finna sig i vetskapen om att det är okej att leva som homosexuell i Sverige.

Ändå följer oron och stressen med honom. Måns har erkänts flyktingstatus, vilket innebär ett högt skydd i Sverige, men har ändå endast fått tillfälliga uppehållstillstånd vilka han behöver ansöka om förlängning var tredje år. Situationen gör honom mycket stressad, trött och rädd. Detta till trots uttrycker han ändå en glädje och tacksamhet över att äntligen leva i ett land där det är okej att vara homosexuell.

Studentföreningen Spectrum i Umeå

Studentföreningen Spectrum på Umeå universitet startade i mitten av 1990-talet under namnet Homobis som en lokalavdelning till riksförbundet Gaystudenterna. Ett namnbyte skedde 2008 såväl på riksnivå som lokalt till Sverige förenade hbtq-studenter (SFQ) och år 2016 antogs lokalt här i Umeå namnet Spectrum. Föreningen har bland annat arrangerat queersittningar, utflykter, fikaträffar, film- och spelkvällar och andra sociala aktiviteter. År 2008 var SFQ medarrangör till Umeå Pride och har genom åren också arrangerat flertalet föreläsningar på Umeå universitet om olika hbtqi-frågor och perspektiv. Föreningen är idag en viktig mötesplats för studenter, särskilt hitflyttade och utbytesstudenter.

Sini på Gammlia i juni 2020. Foto: Petter Engman VBM

Lyssna! Sini och Anna är två studenter vid Umeå Universitet som båda varit aktiva i Spectrum de senaste åren.

Sini berättar om Spectrum (1 min)

Textad

So basically I’ve been volunteering in student organization Spectrum in Umeå University since the beginning of this year, and well, what we do is we try to create safe spaces for queer people in general and, like, right now we are mostly focusing on social activities and just having fun together.

Like, what we are trying for is a place for, where people can be themselves without having to fear they are going to face judgement or discrimination

Stäng

Anna berättar om olika arrangemang som hon varit med att arrangera (3 min 30 sek)

Textad

Vi höll i, vi kallar det för efter-plugget häng, förra året blir det, och det blev ju som väldigt poppis särskilt under Pride. Och det var kort och gott, ja, men bara så simpelt som det kunde bli att vi valde en plats och så bjöd vi in så många som möjligt och “men kom och häng”, kom, vi snackar (skratt). Det var liksom så pass enkelt. Vi försökte vara lite ambitiösa med teman till det men folk brydde sig ju inte om det, folk ville bara prata och bara umgås liksom hej vilt, så det gjorde vi. Och det var väldigt poppis, särskilt under pride. Jag minns att vi satt i Fika på Väven, kafeet där, och det kom så mycket folk så att vi fick inte plats på typ två, tre bord. Vi knödde och knödde och det måste ha sett hysteriskt ut för personalen – men det var svinkul, jättemysigt, och, ja, det var väldigt populärt. Det var väldigt roligt. Och även vår, vi brukar ha två grillkvällar per år – ett per termin. De brukar vara väldigt väldigt roliga, också för att det dyker upp mycket folk. Alltså, det är kul att känna sig uppskattad även om jag inte kommer orka träffa alla eller mingla med alla. Men det har varit så mycket som har hänt. Vi hade, vad heter det, en filmkväll vilken var en stor hit också. Då hyrde vi en kvarterslokal som heter Vinterträdgården för att de har liksom en stor filmduk och ett helt utrustat kök och allting, så då hade vi bara som återigen otroligt liksom… Ja ,men avslappnat och bara hedde på en film som heter Pride som utspelar sig på åttiotalet i England och där man får följa som en stor prideparad och hur the gays and lesbians support the minors och hela den rörelsen. Det var väldigt fascinerande och det var väldigt, väldigt roligt för vi har haft så många aktiviteter utav alla liksom såhär former, ja, men vissa som har varit väldigt fyrkantiga och strukturerade, andra som har varit… ja, men jättelösa och andra som har varit superplanerade i detalj och… ja, men överallt på hela spektrumet av hur man kan göra sociala aktiviteter för främlingar. De som har varit som mest lyckade är konstigt nog de som kräver allra minst energi och tid att förbereda. Alltså de som bara är liksom “dyk upp”, i princip – vi väljer en plats och en tid och så gör vi inte så myckt mer. Och jag vet inte, av någon anledning har de varit som mest populära.

– Att det har kommit flest dit eller?

– Ja och folk har haft som roligast också, och pratat som mest och min egna tanke om det är nog att ja, men antagligen så är det… Jag tror att vad folk vill få ut utav Spectrum är någonting annat, det är bara nånstans att socialisera. Särskilt för dem som kanske inte har så många kompisar eller som inte har så många personer liksom på spektrat i Umeå. Som bara vill träffas och umgås och det är lite “shit the same” vad man gör, bara man får prata med folk och träffa folk och då när man gör någonting så simpelt som tillexempel “dyk upp och häng”, då är ju allt fokus bara på att socialisera – då är det ingen mellanhand där som är i vägen, det är inget liksom “åh, nu ska vi spela den här sporten” eller “åh, nu ska vi tänka på det här och det här”. Ja, det är bara liksom… Dyk upp och socialisera och då blir det som att alla kommer in i ett väldigt socialt och bra mindset.

Stäng

Transföreningen FPES och Transammans

Transföreningen FPES (Full Personality Expression Sweden) grundades på riksnivå år 1966 och lokalföreningen Norr startade år 2011. FPES arbetar för alla som har en könsidentitet eller ett könsuttryck som skiljer sig från den traditionella samhällsnormen. Lokalföreningen FPES Norr har en viktig social funktion för dess medlemmar som är utspridda över flera orter i Norrland. Detta blir synligt i ett citat av Marie, som är en av föreningens styrelsemedlemmar, i en intervju som gjordes av museet sommaren 2019:

”De viktigaste frågorna inom lokalavdelningen är socialt engagemang. Nu i år har vi gjort undantag på grund av pandemin, men annars under ett antal år i rad har vi haft två sommarträffar [på två olika platser i Västerbotten]. Då har vi helt enkelt tagit ut grillen, lagt på något kött eller haloumi eller grönsaker. Vi grillar mat, tar ett glas vin och sitter här och umgås. Som minst har vi varit tre deltagare och som mest har vi varit elva, tror jag. Det spelar roll för hon från Gällivare, han från Dorotea och hen från Ursviken – att någon gång per år få komma samman och träffas och prata och få veta att: Du är inte ensam. Vi finns här, vi pratar och vi stödjer varandra.”
– Marie, 2019

En annan betydelsefull organisation som har fokus på transpersoner och närstående är förbundet Transammans, som bildades 2013 och som först riktade sig till Västerås med omnejd men som sedan hösten år 2015 är ett nationellt förbund med lokalgrupper över hela landet. Ett tag fanns en lokalgrupp i Västerbotten, Transammans Västerbotten, men de avslutade sin verksamhet efter en tid. Transammans Sundsvall startade i oktober 2017 och vid årsskiftet 2021–2022 bildades en regional avdelning – Transammans Norr – med uppteckningsområde från Sundsvall till Kiruna. Den främsta verksamheten utgörs av sociala arrangemang.

Den här väderbitna transflaggan har hissats året om i två års tid på (ovan nämnda) Maries gård innan den skänktes till att bli en del av museets föremålssamlingar. Den vittnar om mod, kamp, synlighet och gemenskap för transcommunityt. Transflaggan, som är en trefärgad flagga i blått, rosa och vitt, är en mycket betydelsefull symbol i kampen för transpersoners rättigheter och är en av flera symboler i hbtqi-rörelsen. Att just denna flagga är så pass sliten och väderbiten som den är beskriver nog bättre än ord ett stort engagemang, driv och mod.

Här (Länk) hittar du flaggan i museets databas

Lyssna! Marie, som idag bor i Vebomark utanför Skellefteå, föddes 1969 och växte upp i Skåne. Som ung vuxen kom hon kom att bosätta sig i en by i Västerbotten för att jobba som djurskötare inom lantbruk, och här blev hon kvar. I sin ungdom fick hon möta på transfobt våld mitt i centrala Malmö när en man hisshandlade henne en dag då hon tagit modet till sig att bära klänning. Efter den händelsen skulle det komma att dröja länge tills hon klarade av att vara öppen med vem hon verkligen är igen. Först i fyrtiofem-års-åldern bestämde hon sig för att leva det liv hon faktiskt behövde leva – som kvinna. Hör henne berätta i ljudklippet nedan om det stöd hon fick från jaktledaren i jaktlaget efter att hon kommit ut (1 min 30 sek)

Textad

I Vallen gick det bra 2014 eller om det var 2015 kanske. Då hade jag bytt namn och målat rött på naglarna. Och så dyker jag upp på mötet vi har före vi ska börja jaga älg. Och så säger jaktledaren att… att han hade blivit lite som lite överraskad och kunde bara ana alla de, vad som föregått detta beslut och si och så men ”Marie har varit vår jaktkamrat nu jättelänge och hon är samma goa människa som förut och jag kräver att ni respekterar henne och hennes val. ” Så att jag fick 100% stöd där. Det var en jäkla god känsla att det är någon som ställer upp på mig för en gång skull, just när det gäller de här frågorna. För vi var ju mer van vid motsatsen och att få mothugg här och där…

Stäng

Lyssna! Hör Åsa i Dorotea berätta om hur hon valde att komma ut för hela bygden genom att sätta in en annons i det lokala annonsbladet (2 min 50 sek)

Textad

Vi har ett lokalt annonsblad, det är bara en liten sån här folder, som ges ut. Först var det bara Dorotea-aktuellt men sen blev det Dorotea och Hoting. Det är ju alltså lokala annonser då. Ja, vad det kan vara – intressant… Köp och sälj eller begravningar eller andra grejer. Någon som har något viktigt, föreningssammanträden och sådant här, Det är ett jättebra litet blad, man får veta liksom det mest aktuella just där man bor.

– Som kommer i brevlådan någon gång ibland?

– Ja på torsdagar, en gång i veckan.

Det var den jag använde mig [av] för då tänkte jag – den har allihopa. Så då når jag ut till alla som är aktuella i sammanhanget, och det tyckte jag var en bra idé. Och det hade genomslag! Det funkade verkligen!

När jag fick det där annonsbladet och jag såg min annons då klippte jag ut den och så tiggde jag till mig ett annonsblad till, klippte ut annons ur den, då hade jag två. Då satte jag en på anslagstavlan på ICA i Dorotea och en på Coop, de två affärerna. Då tänkte jag, det där är bra, de sitter på anslagstavlan.

Det var ju det att min dotter Eva som jobbade då på ICA i Dorotea, hon hade fått nån kommentar av nån gammal ungkarl att ”hehe, nu måste ju han skaffa sig en karl också ” han sa HAN – inte hon. ”Nu måste han skaffa sig en karl också, hahaha, hihi”. Och det var ju det som gjorde att jag liksom.. Hmm, blev lite bister. Men eftersom min dotter inte ville att jag skulle sträcka upp honom, för att han ansågs lite knepig, så då blev det en annons istället. Sedan var det tyst! Ingen som lämnade någon fler kommentar till min dotter i alla fall, och inte till de andra döttrarna heller.

Jag skrev ju alltså i annonsen att om de hade funderingar och frågor i kring könsdysfori så var de ju välkomna att ringa. Jag satte ut två telefonnummer och så skrev jag att jag skulle besvara deras frågor vänligt och utförligt, alltså, inga… Utan de var välkomna att höra av sig om de hade frågor och funderingar. Det var ingen som hörde av sig. Och sen avslutade jag den där annonsen med att jag förväntade mig att ingen av mina döttrar skulle behöva få frågor och kommentarer framgent, och det fick de inte heller.

Stäng

Lesbisk frukost

För lesbiska i länet idag utgör Lesbisk frukost i Umeå och Lesbisk kvällsfika i Storuman betydelsefulla verksamheter. Som en del av det nationella projektet Lesbisk Makt har dessa lokala arrangemang uppstått med syftet att främja lesbiskhet genom att skapa en mötesplats för lesbiska i Västerbotten[3]. En lokalförening startades år 2014. Efter ett tags paus återupptogs verksamheten igen år 2017. I Storuman ges Lesbisk kvällsfika sedan år 2021.

Lesbisk frukost i Umeå har en gästbok som brukar finnas tillgänglig under föreningens aktiviteter. Gästboken är fylld med hälsningar, anekdoter, teckningar och pynt. En digital variant av gästboken finns bevarad i Västerbottens museums digitala arkivsamling.

Klubbverksamhet, gemenskaper och mötesplatser på senare år

Återkommande fest- och klubbverksamhet i Västerbottens län de senaste tjugo åren har i första hand varit centrerad till de större städerna, där Umeå stått för de flesta klubbar med hbtqi-personer som uttalad målgrupp. En viktig mötesplats i Umeå var till exempel Klubb Subjekt som brukade arrangeras en till två gånger i månaden mellan januari 2006 till och med maj 2008 samt under MADE-festivalen fram till 2009. I samband med Klubb Subjekt fick begreppet queer sitt genomslag i Umeå. Det sista tillfället med Klubb Subjekt gavs år 2014. Några år efter att Klubb Subjekt kommit igång drog Klubb Babylon igång klubbverksamhet på Scharinska villan, belägen Öst på stan i Umeå. Några enstaka festkvällar för hbtqi-personer arrangerades också av klubben Flatjat, bland annat på Sävargården. Take Queer är ytterligare ett exempel på en queerklubb i Umeå, som främst har huserat på Droskan de senaste åren.

Den samiska regnbågsflaggan, där samiska flaggan och regnbågsflaggan sammanförts. Ett exemplar finns bevarat i museets föremålssamlingar, se läslistan.

Mellan 2011 och 2014 drevs projektet Queering Sápmi som verkade för att på ett långsiktigt sätt stärka den samiska hbtqi-rörelsen. Projektet anordnade träffar, skapade nätverk, samlade och synliggjorde samiska hbtqi-personers berättelser samt medverkade under åren i ett flertal offentliga samiska och queera sammanhang såsom pride-festivaler, samiska marknader och festivaler, publika seminarier med mera. Inom projektet skapades en utställning som premiärvisades på Västerbottens museum och en bok togs fram – båda under namnet Queering Sápmi. Projektet blev en mötesplats och ett nätverk som gav många ringar på vattnet. Som ett avslut på projektet arrangerades år 2014 världens första samiska pride-festival – Sápmi Pride, då i Kiruna. Sápmi Pride ges idag årligen på olika platser runtom i hela Sápmi och arrangeras av den queersamiska föreningen Garmeres.

Projektet Lesbisk Odyssé – Myter och verklighet genomfördes mellan åren 2018 och 2021. Här stod skapandet av lesbiska mötesplatser och synliggörandet av lesbiska och queera liv i hela Norrland i fokus. Lesbisk Odyssé vände sig i första hand till ungdomar i syfte att stärka deras identitet och psykosociala hälsa genom att skapa en samhörighet mellan nutid och historiska lesbiska och queera personer och händelser i Norrland. Inom projektet infördes bland annat ett mentorsprogram där lesbiska och queera konstnärer och scenkonstutövare fick agera mentorer till hbtqi-ungdomar. Lesbisk Odyssé skapade även ett rullande museum om lesbisk och queer historia och samtid, i form av en husbil som turnerade runt norr om Dalälven. I museet kunde besökare, utöver att ta del av en stor brevsamling, se historiska och nutida fotografier, läsa om historiska, queera föregångare även sätta sig ned för att bara träffas en stund och fika. En hemsida skapades också där berättelser om historiska och mer nutida lesbiska och queera personer som levt i Norrland samlades.

En viktig verksamhet och mötesplats för hbtqi-ungdomar idag ges på fritidsgården Hamnmagasinet i Umeå. Det är verksamheten Marsha – en social mötesplats för hbtqi-ungdomar mellan 13–21 år. Marsha startade som ett projekt inom RFSL Umeå år 2018 i samarbete med Hamnmagasinet och drivs idag med Umeå fritid som huvudmän i samverkan med RFSL Umeå. Verksamheten har tagit sitt namn efter HBTQI-aktivisten och konstnären Marsha P. Johnson, en transkvinna som för många anses vara legend och en stor förebild. Hon är mest känd för att ha varit en av frontfigurerna under Stonewall-upproret år 1969, då transpersoner, homo- och bisexuella bestämde sig för att slå tillbaka gentemot polismakten som länge trakasserat dem genom våldsamma razzior på baren Stonewall Inn, samt grundandet av organisationen S.T.A.R (Street Transvestite Action Revolutionariers).

Betydelsefulla mötesplatser för hbtqi-personer i länet har sedan 2000-talet även funnits digitalt. Etnologen Evelina Liliequist skriver i sin avhandling Digitala förbindelser: Rum, riktning och queera orienteringar (2020) om betydelsen av nätgemenskaper för hbtqi-personer i norra Sverige. Exempel på några digitala mötesplatser som har haft stor betydelse är tvillingsajterna Sylvia och Sylvester, nätcommunityt Qruiser och appen Grindr. Tjänster som RFSL-chatten och Heta Linjen nämns också som viktiga.

Läs! Nedan hittar du ett utdrag ur intervjun med Sandor, född 1986 och bosatt i Jörn i Skellefteå kommun. Här resonerar han kring urbaniseringsnormer, om att välja att bo långt ifrån storstaden och om att känna starka band till en plats.

Läs!

Jag har bott i Jörnsbygden i fem år, men är från Skellefteå från början. Efter att ha bott i Göteborg i flera år flyttade jag till Ullbergsträsk som är nästan tre mil utanför Jörn, och sedan flyttade jag in till Jörn hösten 2018. Jag flyttade upp för att min pappa dog 2014, men jag längtade också hem och hade gjort det ett tag. När pappa dog kände jag att jag ville vara närmre min släkt, familj och min mamma som då vart ensamstående. Mina föräldrar har ett sommarhus i Ullbergsträsk så jag flyttade dit permanent ihop med mina djur. Det är väl olika för alla, men jag tänker att när en förälder dör så blir det ofta en vilja att söka rötter, och många identitetsfrågor dyker upp.

När en växer upp i norra Sverige – det är så stark urbaniseringsnorm, typ ”flytta söderut och bli någon”, ”flytta söderut och lär dig saker”. Jag tänker att det påverkade mig väldigt mycket när jag växte upp. Jag tyckte att jag var väldigt, väldigt, väldigt cool när jag flyttade till Göteborg. Det var då jag blev vegan och kom ut som trans. Då jag reste upp hem emellanåt kände jag det som att “Nu har jag sett världen” och att andra som stannat fortfarande var kvar det gamla. Den bilden av Sverige späs på jättemycket i södra Sverige. Det finns ju väldigt lite information och mediabevakning från norr och folk har väldigt dålig koll. Jag tänker att jag har velat se mig själv som normbrytare, men ju äldre jag blir desto viktigare känns det att bara få vara en i en grupp. Och jag tyck’ särskilt här i Jörnsbygden att det finns väldigt mycket normbrytare här, på olika sätt. Det behöver inte vara kön eller sexualitet utan det kan bara vara, ja, men vad som helst. Hur folk har relationer eller vilka folk umgås med. Att jag uppfattade att jag var i Göteborg och ”såg världen”, det var ju en illusion. Det var ju en sanning som är byggd av södra Sverige, det är inte en sanning av folk som har stannat kvar. Mina kusiner, jäklar vad radikala de är som inte har flyttat! Det är ett jätteaktivt val att bo i Jörn och inte flytta till stan, det är ju en jättestor grej. Det krävs väldigt mycket att våga bo sex mil från sjukvård eller ännu längre bort där folk bor. Det har jag fattat sen jag flyttat hem igen.

Jörn är jätteviktigt för mig. Jag har haft en väldigt stor nyfikenhet och rört mig mycket runt i kring… Lärt mig väldigt mycket om trakten, om mig själv och mina släktingar. Det har betytt jättemycket för mig och varit en väldigt stor identitetsskapande process – minst lika mycket som det kring att jag är trans. Jag trivs jättebra här i Jörn och tycker att det är en fantastisk plats.

Stäng

 

Pride i världen och i länet

Priderörelsen föddes efter det så kallade Stonewall-upproret år 1969 som nämnts tidigare här på sidan. På årsdagen av Stonewall-upproret, den 28 juni 1970, anordnades sedan den första prideparaden i världen i New York. Två år senare, den 15 maj 1971, samlades ett femtontal aktivister i Örebro via föreningen Gay Power Club för att gemensamt tåga under paroller för homosexuella och bisexuellas rättigheter, vilket därmed var Sveriges första prideparad. 1977 anordnades Frigörelsedagen i Stockholm, som senare kom att bli Frigörelseveckan, som senare kom att bli Stockholm Pride.

I samband med att RFSL Umeå firade 30-årsjubileum år 2002 arrangerades pride i Umeå för första gången. Detta blev ett återkommande arrangemang som gavs i RFSL:s regi fram till år 2013, när prideverksamheten togs över av den ideella och Umeåbaserade kulturföreningen Queerförvaltningen. Prideverksamheten i Umeå har sedan delvis skett i samarbete med ideella och kommersiella aktörer samt kommunala verksamheter som valt att förlägga hbtqi-relaterade evenemang under Umeå Pride-veckan. Idag ges Umepride årligen om hösten.

Under det senaste årtiondet har pridefestivaler även getts runtom på flera orter i Västerbotten. År 2014 arrangerades Skellefteå Snow Pride för första gången av den då nystartade lokalavdelningen RFSL Skellefteå. Prideparaden lockade omkring 2500 deltagare under det första året. Hemavan Winter Pride gick av stapeln första gången år 2014 och prideparaden hölls i skidbacken. Festivalen var ett återkommande arrangemang fram till 2018 när en paus på obestämd tid meddelades. År 2014 arrangerades även den första samiska pridefestivalen Sápmi Pride – då i Kiruna. Prideparaden samlade omkring 300 personer till det tillfället. Numera arrangeras Sápmi Pride av föreningen Garmeres och ges på olika platser varje år, runt om i Sápmi. Sedan 2019 ges även Storuman Pride och Regnbågsveckan i Nordmaling.

Avslutningsvis…

Vår vardag kommer en dag att bli till historia. Därför är det viktigt att dokumentera samtiden såsom vi gör här på Västerbottens museum – både för att vi och de efter oss ska kunna förstå den samtid vi lever i idag. Intervjuerna och dokumentationerna gjorda inom det här projektet för hbtqi-historia och kulturarv i Västerbotten är en mycket viktig ögonblicksbild från röster i länet idag.

Lyssna! De avslutande orden ges till Marie, som tidigare hörts berätta om sin jaktledare. Hör henne skicka med ett råd, några vänliga ord på vägen – om modet att vara den du är och behöver vara.

Textad

Jo, vet du vad som är jätteviktigt? Och det är enormt mycket begärt och för många är det helt otänkbart, men… Försök att vara modig, och våga och visa och tala om för världen vem du är och vad du vill, så slipper vi så mycket strul… När jag kom ut så blev det en chock för min fru. Då orsakade ju jag mycket lidande och det var inte min mening. Men, jag känner ju själv att jag inte hade något val, jag höll ju på att ta kål på mig själv. Och när jag var i fyrtiofem-års-åldern så grubblade ju jag på – vad blir bäst för barnen egentligen? Att ha en kvinna som pappa eller en död pappa? Därför att jag hade mist livslusten helt och hållet. Därför att jag inte vågade vara mig själv.

Stäng

Om du vill ta del av mer ur dokumentationen som gjordes kring Västerbottens hbtqi-historia är du välkommen att höra av dig till museet. Likaså om du vill ta del av andra dokumentationer som har gjorts under åren. Museets arkiv, samhällets kollektiva minne, är som en skattkammare fylld av röster, fotografier och föremål som berättar om vår samtid och om dem före oss.

Västerbottens hbtqi-historia ryms inte på ett par rader, det måste till urval och förenklingar av en långt mer komplex och mångfasetterad verklighet. Berättelsen om länets hbtqi-rörelse, normbrytande liv och personer är mer omfattande än vad denna insamling förmår göra rättvisa. Men den är likväl ett synliggörande av Västerbottens hbtqi-historia. Den berättar om liv som alltid levts här och som kommer fortsätta göra det. En rörelse är aldrig helt stilla, och den lämnar spår.”
– Evelina Liliequist, 2022

 

 


[1] Hbtqi är en förkortning och ett paraplybegrepp som står för homosexuella, bisexuella, transpersoner, queera och intersexpersoner

[2] Hbt-personer var det begrepp som användes då

[3] Lesbisk Makt definierar lesbisk som ”Lesbiskt kan vara din identitet, eller så identifierar du dig som något annat men gillar att göra lesbiska saker ibland, eller så vill du göra lesbiskt i framtiden”.

Contact and information

Sofia Breimo

Ethnologist
+4690 20 20 321
sofia.breimo@vbm.se

Logotyp
Laddar öppettider...
Logotyp