Tiotusen år – korta versionen
Länets skiftande natur har lett till att även kulturhistorien är mångfacetterad. Det som i dag är Västerbottens län var isfritt för ungefär 10 000 år sedan, och det skulle inte dröja många hundra år innan de första människorna bosatte sig här.
Under forntidens första tre årtusenden levde människor i mindre grupper. I kustlandet fångade de säl, medan älg var det viktigaste villebrådet i inlandet. Under värmeperioden, med början för 6 000 år sedan, ledde det varmare klimatet till att människorna blev mer bofasta.
Vid tiden för Kristi födelse börjar man tämja vildrenen och använda den som dragdjur, och som lockdjur i jakten på vildren. Det är här vi hittar upphovet till senare tiders renskötsel.
I kustlandet försöker man sig vid sidan om fisket och sälfångsten också på boskapsskötsel och odling. Det hade funnits odling i området långt dessförinnan, men det var under det första årtusendet efter Kristi födelse som jordbruket etablerades.
Under 1300-talet började den svenska centralmakten att intressera sig för vår landsända. Då omnämns Umeå och Bygdeå socknar för första gången i skriftliga källor. Dessa storsocknar hade sina centra vid kusten, där man till en början uppförde träkyrkor.
På 14- och 1500-talet ersattes dessa av stenkyrkor, av vilka några finns kvar än i dag, exempelvis i Nordmaling, Bygdeå och Lövånger. Kring kyrkorna byggdes övernattningsstugor och stall; på 1600-talet etablerades de för Övre Norrland så speciella kyrkstäderna med sin täta bebyggelse.
På 1500-talet fanns det ungefär 250 jordbruksbyar i Västerbotten. De låg alla i kustlandet och längs de nedre delarna av älvdalarna. Det var här de bästa förutsättningarna för jordbruk fanns; längs havs-, älv- och sjöstränder växte det gott om gräs till djuren, och jordarna lämpade sig väl för odling.
Men bönderna var i lika hög grad fiskare och jägare, och därför var det viktigt att bo nära fiskevattnen. Kolonisationen av jordbruksbebyggelsen gick sedan långsamt fram till 1700-talets slut, då den tog ordentlig fart.
I inlandet började samerna i slutet av medeltiden hålla större hjordar av tamrenar och utveckla den renskötsel som vi kan följa i skriftliga källor från 1600- och 1700-talet.
Under 1700-talet anlades de första järnbruken – och även enstaka glasbruk – i Västerbotten. Här i norr fanns det gott om skog till kol och vattenkraft till drift. När industrialismen slagit igenom på allvar ökade skogens betydelse. De gamla vattendrivna sågarna som låg längs älvarna ersattes av ångsågar vid kusten. Skogsbruket blev en basnäring.
Vid sekelskiftet 1900 inleddes en ny epok i vattenkraftens historia. Efter att i århundraden ha nyttjat det strömmande vattnet till att driva sågar, kvarnar, stampar och hyvlar började man nu alstra elektricitet. De första vattenkraftverken togs i bruk vid 1800-talets slut, men de stora älvregleringarna genomfördes först i mitten av 1900-talet.
Under 1900-talet utvecklades gruvindustrin som ytterligare en basnäring i länet vid sidan om jord- och skogsbruket. År 1924 påträffades den malmkropp som ledde till Bolidens uppbyggnad. Det visade sig vara en av världens rikaste guldfyndigheter. Ett 30-tal fyndigheter har sedan dess exploaterats i det 18 mil långa Skellefteåfältet.
1900-talet har vid sidan om industrialiseringen präglats av en påtaglig urbanisering. De traditionella basnäringarna jord- och skogsbruk har minskat i betydelse, medan tjänstesektorn har ökat. I dag räknar man med att ca 75 procent är sysselsatta inom den offentliga och privata tjänstesektorn, drygt 20 procent inom bygg- och gruvindustri och endast 3 procent inom jord- och skogsbruk.
