Gå till sidans huvudinnehåll Gå till sidans meny
Logotyp

Torkbastun

Tork- eller rökökbastun var en relativt vanligt förekommande byggnad på gårdarna som, eftersom den liksom smedjan utgjorde viss brandfara, placerades en bit från gårdens centrala byggnader. Förutom för att röka kött, användes bastun även till andra ändamål  som torkning av lin, säd och malt. Bastun var ofta en timrad enrumsbyggnad, med gavelsvale. Mitt på golvet fanns en ugn och utmed väggarna lavar för torkning.

Bastun på Gammlia som är en låg timrad byggnad med gavelsvale och sadeltak kommer från Vindeln. Taket är täckt med näver och torv. Stommen och väggarna är av bilat timmer utan fönster eller andra ljusöppningar. Dörren är en bräddörr med stående bräder och den har ett stocklås. Bastun står på en grund av natursten.

Mer om byggnadstypen

För att en byggnad ska hålla värmen har stenarna under väggen på insidan ibland tätats med lera. Golvet har generellt varit ett jordgolv. Ingången till rökbastur ligger i regel på gavelsidan, i mitten eller åt ena sidoväggen, beroende på ugnens läge i torkrummet. Förutom dörr har torkrummet ibland haft gluggar. Om gluggar fanns i torkbastun hölls de öppna så länge eldningen pågick, varefter de stängdes och tätades. För detta använde man sig av olika material som mossa, halm, hö, trasor, eller som på vissa håll fyrkantiga pluggar med kort skaft.

Den vanligaste takformen på bastun är åstaket som består av en kropp eller flera sidoåsar, som stöder sig på de timrade gavlarna. Det mest förekommande taktäckningsmaterialet är torv, halm och trä. Torvtak förekommer i hela landet medan vedtaket är vanligast  i norra delen av landet.

Den svaletyp som är vanligast i Sverige är den öppna gavelsvalen med eller utan timrat gavelröste. Denna svale bildas genom att husets sidoväggar skjuter fram 1–2 meter och utgör svalens sidoväggar, likaså skjuter taket fram.

I norra och östra delarna av Sverige används fasta lavar av brädor som den allmänt förekommande typen av torkanordningar. Lavarna fanns antingen vid bakre gavelväggen eller vid de två sidoväggarna, beroende på ugnens läge. Materialet till de fasta lavarna var huvudsakligen 2–3 tums brädor. Lavarna fästes i väggarna med tvärslåar eller med skåror i väggarna. De kunde också fästas redan vi timringen av huset.

De eldstäder som användes i rökbastur kan delas i två olika grupper. Den ena som är byggd helt av lösa stenar så att ugnstaket består av ett otätt röse. Dessa kallas rösugnar och har en bärande konstruktion genom en överbalkning eller av ett valv av kilformiga stenar. Rösugnens konstruktion kan se olika ut beroende på vilken funktion bastun skulle ha, det finns olika typer med olika tjocka väggar vilket ger olika värmemagasinerande egenskaper. Den andra gruppen av ugnar är ugnar byggda med murbruk, förutom fast murade ugnsväggar har de ett fast och tätt ugnstak. Dessa kallas kappugnar. Ugnen kan placeras antingen i mitten, i hörnen eller längs med någon av väggarna. Båda ugnstyperna har stor värmelagrande massa. Ugnen eldas med torkad björkved, ibland kompletterad med enris.

Kontakt och information

Urban Gelfgren

Avdelningschef: Besöksmålet
090 20 20 352
urban.gelfgren@vbm.se

Logotyp
Museet är inte öppet idag
Logotyp