Vattenkvarnen

De flesta bönder förr hade egen eller del i en kvarn för att mala säd för husbehov. Från mitten av 1800-talet byggdes större kvarnanläggningar och kvarnföreningar bildades. Gammlias vattenkvarn kom till friluftsmuseet 1927 från Västra Ormsjö i Dorotea socken. Kvarnen är troligen byggd vid mitten av 1800-talet och användes senast under krisåren 1918–19 för husbehovsmäld.

Till skillnad från skvaltkvarnen som var en vanligare kvarntyp i Västerbotten är kvarnen på Gammlia en hjulkvarn. Den har ett stort vertikalt arbetande skovelhjul, ett överfallshjul, som försågs med vatten via en ränna från en bäck. Med en växel överförs den vertikala kraften till de horisontellt liggande kvarnstenarna där sädeskornen mals till mjöl.

Konstruktion

Kvarnbyggnaden är uppförd i två våningar med vattenhjulet till hälften inbyggt på så sätt, att de sex nedersta och fem översta stockvarven jämte taket förlängts så att de tillsammans bildar ett kvadratiskt hjulhus kring vattenhjulet. Kvarnen har ett sadeltak med takved och näver. Byggnadens grund är av hörnstenar. Stommen och väggarna är av bilat timmer. Det finns två dörrar av stående brädor, en i vardera våningen. Tidigare fanns en utvändig trappa till övervåningen byggd av brädor. lnteriört är vattenkvarnen oinredd och delar av kvarnmekanismen saknas. Bäckvattnet för kvarnens drift leddes ursprungligen i en lång ränna av grova, kluvna och urholkade, på bockar vilande timmerstockar.