Älven

Mia Rogersdotter

Det är drygt 100 år sedan vattenkraften i större skala introducerades i Lule älv. Luleälven är en av de första svenska älvar som byggdes ut och därmed förändrade ett landskap. Vårfloderna uteblev och dalar blev dränkta av uppdämningarna.

Mia Rogersdotter har följt älven, från norr till söder, från väst till öst: från fjällen till dess mynning i Bottenviken. Hon undersöker landskapet där vattenkraftens konsekvenser går hand i hand med de storslagna vyerna av berg och urskog som ännu står kvar.

I juli 2018 kör jag från Luleå via Boden, Harads, Vuollerim, Jokkmokk, Porjus och så tusen byar upp mot Ritsem, Vaisaluokta och Áhkájávrre.

Min mamma brukar berätta att min morfar alltid sa att utbyggnaden av Luleälven är Socialdemokraternas största svek. De körde förbi Harsprånget och Porjus när de åkte bil mellan Kiruna och Älvsbyn. Porjus kraftstation var först. Jag besöker deras museum och står i maskinrummet.

Allt blänker i marmor och jag funderar över livet för 100 år sedan då kvinnorna stod hemma med tvätt och barn. Männen körde maskinerna, tryckte på knapparna, grävde hålen i marken. Elektricitet var ett under. En skänk från ovan. Då och nu. Den har skänkt oss tvättmaskiner och kaffebryggare. Stavmixer, spårvagn och elcykel.

Mia Rogersdotter

Titeln Älven berättar att det handlar om EN älv men också om alla älvar. Den berör kanske också en av våra största frågor i dag: Var ska vi få elektriciteten ifrån?

Mia Rogersdotter Gran presenterar sitt verk Älven som ingår i utställningen Människans natur.
Videoproduktion: Västerbottens museum.