Mark Frygell – intervju

Vårvinterns konstnärliga höjdare på museet är Mark Frygells separatutställning Floating Mythologies. Frygell är född 1985, uppväxt och utbildad i Umeå men verkar numera med Stockholm som bas där vi besöker honom en eftermiddag i november.

– Det känns lite grand som att komma hem, och det är speciellt att ställa ut på Västerbottens museum för jag har ju gått på utställningar där sedan jag var så liten att jag inte minns det. Det har alltid varit en plats där jag som Umeåbarn tänkt att ”jaha, det är så här konst ser ut”. Det blir lite surrealistiskt att jag själv visar konst där. Nu är det ett annat litet barn som går runt där och tänker att ”jaha, det här är konst”.

Mark Frygell tar emot i sin källarateljé i Vasastan i centrala Stockholm. Här samsas pågående och avslutade arbeten med skisser, kritor, penslar, färgtuber och en försvarlig mängd djupa papptallrikar som ersätter den traditionella paletten. Frygell arbetar i stort format, färgstarkt och med kraftfulla penseldrag. Figurerna i målningarna tar självsäkert och utan blygsamhet plats. Den lite råbarkade ateljémiljön med vitmenade tegelväggar och skarp belysning känns kongenial med det rättframma uttrycket i konsten. Målningarnas format och uttryck skulle kunna antyda en bakgrund inom graffitin.

– Jo, det är många i min generation, och dom som är födda på sjuttiotalet, som har bakgrund i graffiti. Hos mej var det i stället tatuering. Jag ville bli tatuerare men insåg att jag måste bli bättre på att teckna, och började därför på Umeå konstskola ute på Umedalen. Väl där väcktes intresset för konsten.

Intresset ledde så småningom till en plats på Konsthögskolan i Umeå, fem år som Mark Frygell har blandade känslor inför.

– På Konsthögskolan ska man på nåt sätt lära sig att göra konst på riktigt. Jag var väl ganska otrygg i det när jag började, och försökte passa in i nån sorts förväntan över vad konst är. Senare handlade det för mej mycket om att glömma bort alla regler och bestämmelser som jag lärt mig under utbildningen. När jag gjorde mitt examensarbete gick jag tillbaka till det jag hade gjort innan jag började på Konsthögskolan – innan jag började försöka vara en smart, seriös konstnär – för att se vad jag kunde hitta i det.

– Jag hade just då jättemycket duk som jag inte visste vad jag skulle göra med. Samtidigt hade jag börjat tänka på det här med det direkta anslaget, att göra utan att tänka, att följa sina cravings. Och då började jag bara måla, egentligen ett gladmåleri. Sedan fortsatte jag att sortera utifrån det och teckna på samma sätt. Där började jag inse att det fanns en hel bildvärld som var lite undertryckt.

– Man skulle kunna spara väldigt mycket pengar på konstutbildningen om man bara gav alla konststudenterna en ateljélägenhet, och en gång i veckan en lokal där alla som gick utbildningen kunde mötas. Och så lät man bara det rulla på. Det som Konsthögskolan gav mej var ett sammanhang, att träffa äldre konstnärer och folk i min egen ålder som ville bli konstnärer.

– Konsthögskolan kunde kännas som ett fängelse ibland, att man skulle se på sin konst som att man har en plan med den, att det här verket ska åstadkomma det här i världen. Som att man går in i konsten med en tanke om att man ska dra åt en mutter nånstans. Men om jag skulle hålla på med konst på det sättet skulle det vara mer som design. Och här finns en koppling till tatueringen som ju kan liknas vid design, att tillsammans med en person ha ett uppdrag, nån som säger vad syftet är med det jag gör.

Mark Frygell berättar att han parallellt med sitt måleri också tatuerar, tillsammans med andra konstnärstatuerare i en studio i tunnelbaneförorten Björkhagen. Men i måleriet är det alltså inte fråga om design, där strävar han efter att upprätta en sorts direktkontakt med verket.

– I arbetet, i det fysiska arbetet kan man tappa bort sig på ett sätt där intellektet inte är med, och det kan också ta en till platser dit man inte skulle komma om man har intellektet med sig. Nästan alltid när jag jobbar är jag alltid väldigt i stunden. Det finns inget överjag  som är där och petar. Jag förlitar mej väldigt mycket på, inte inspiration kanske, men på min mentala förmåga att vara i stunden. En del av mitt sätt att jobba handlar både om att strukturera min vardag, och om att strukturera hur jag arbetar när jag är i ateljén.

Han gör en svepande gest över ateljén.

– Men du ser hur det ser ut här. Allt som har att göra med måleri är lite kaosartat och trashigt. Men jag försöker göra allt annat runt mej strukturerat för att jag ska kunna vara så fri som möjligt när jag målar. Det är något jag har lärt mej, något som har kommit med åldern. Tidigare var mitt personliga liv mer kaotiskt, och mitt måleri och min konst mer återhållen.  Men oavsett vilken typ av konstnär man är behöver man nog mer disciplin än vad man tror i början. Man är på ett sätt så fri i sitt jobb att om man inte har koll på sej själv, kan det bli så att man bara sitter hemma och hänger eller sover för länge.

– Strukturerandet i ateljén handlar bland annat om att jag kan kolla på film när jag jobbar för då brukar jag sluta tänka på vad jag gör. Då blir det som en gateway in i att kunna jobba. Och efter ett tag har jag glömt filmen. Jag kan också lyssna på en föreläsning, som en underhållning som distraherar en från vad man gör. Sen när jag väl är i gång och börjar komma in i måleriet, då försvinner allt runt omkring mej.

– Handlingen att måla en målning ska vara att bara göra. Men det är enorma problem som dyker upp för alla som vill göra något på det sättet. Hur kan du improvisera med kvalitet eller mening? Man hamnar i en ganska knölig sits när man ska försöka göra innehållsrika, meningsfulla konstyttringar utan att planera exakt vad det ska vara för nånting. Det är väl just därför jag valt att lägga all den intellektuella energin och tankekraften och planerandet utanför det faktiska utförandet.

– När jag sen är klar kan jag titta på en målning och tänka: ”Aha, okej, nu vart det så här. Det här gillar jag, det här gillar jag inte. Det här skulle jag kunna jobba vidare med, det här skulle kunna bli en ny målning. Det här skulle kunna bli ett nytt spår.” Överjaget kommer in efter att det fysiska arbetet är gjort.

Men det är inte så att Mark Frygell bara ställer sig framför en tom duk och sätter i gång att lägga ut oljefärgerna fritt ur fantasin.

– Jag gör väldigt mycket förarbete i skisser. Eftersom jag inte planerar vad konstverket ska handla om måste jag ha ett annat sätt att hitta motiven. Jag tecknar väldigt mycket utan att tänka nånting när jag exempelvis tittar på teve hemma eller när jag reser. Sen när jag kommer till ateljén sorterar jag bland teckningarna, hittar sånt som jag kan arbeta vidare med på ett eller annat sätt, skissar vidare och jobbar på med motiven för att komma till målning.

Något udda är kanske Mark Frygells val av skissblock. Han tecknar med tusch i böcker avsedda för läsning.

– Det är alltså böcker jag läser. Egentligen är det mest av praktiska skäl, för att man kan bära med sig böckerna och för att jag gillar att ha en bok som jag håller på och läser, och för att ha mina litterära referenser med mej. Det är också för att avdramatisera hela grejen. Jag skulle inte kunna sälja en sån här teckning. Jag kan inte rycka ut en sida ur boken, det skulle av nån anledning ta emot för mycket. Det gör att jag kan tänka bort resten av världen när jag tecknar i dom här, jämfört med om jag skulle teckna i ett block.

Mark Frygell berättar att han kom till konsten via seriemagasin, punk och tatuering. Ett begrepp han gärna använder, både för att karaktärisera sitt eget måleri och den konst som påverkat honom, är grotesk. I ordböckerna anges en räcka synonymer: fantastisk, bisarr, sällsam, underlig, löjligt överdriven, burlesk, lågkomisk, ful genom förvridna drag och klumpiga former, vid­underlig, befängd. Och visst kan somliga av orden användas om serier, punkrocken och tatueringskonsten.

– För mej finns det groteska i folkkonst och medeltidskonst där kulturen reproducerades i liten skala, med kraftigt överdrivna uttryck, där karikatyren är närvarande även i själva synen på livet. På medeltiden var ju måleriet ett folkligt uttryck. Figurerna som finns i medeltidskonsten återkommer sedan i olika sammanhang i vår kultur, i form skämtteckningar och karikatyrer bland annat.

Den konstriktning med ursprung i Tyskland på 1920-talet som gick under benämningen Die Neue Sachlichkeit, den nya sakligheten, får ibland epitetet grotesk. Max Beckmann, Otto Dix, George Grosz är tre konstnärer inom riktningen, samtliga också ”medverkande” vid nazisternas utställning Entartete Kunst, degenererad konst, i München 1937 som innehöll beslagtagen så kallad oönskad konst. Mark Frygell protesterar inte mot förslaget att hans konst förmodligen hade betraktats som oönskad och entartete enligt nazisternas regelbok.

– Det är inte en konst som jag är uppvuxen med men som senare har gjort stort intryck. En stor del av mitt konstintresse handlar om konsthistoria. Jag går på alla slags museer, och jag älskar särskilt små museer med konstnärer som man inte känner till. Det handlar mycket om att hitta former till sitt eget måleri, och lösningar, att se hur andra har gjort saker på sätt som man själv inte har tänkt på. Tittar man på kanoniserade konstnärskap, så finns deras uttryck redan i en själv eftersom man är uppvuxen med dom. Men om man hittar något annat, bilder som inte funnits i ens begreppsvärld, och börjar arbeta in dom idéerna i sitt eget, att lägga till dom pusselbitarna, då ökar komplexiteten i det man gör.

– Min telefon är full med konstbilder, och med jämna mellanrum sätter jag mig ner och kollar igenom det jag fotat. Om det är i teckningen jag hittar något intressant då tecknar jag av bilden eller de intressanta delarna av bilden. Om det är något med måleriet är det så mycket svårare, då zoomar jag in och sparar det som en detalj. Det blir som en klippbok med olika detaljer.

–  Den figurativa modernismen har jag jobbat mycket med. Tagit former, rörelser och teman. Och dom springande figurerna, dom är tagna från en antik grekisk vas. Sen har jag tecknat en massa löpare från olika verk i konsthistorien och pusslat samman bilderna. Därför har målningarna någon sorts collageuttryck. Jag vill fylla mina verk med så mycket olika små referenser som pekar åt så många olika håll att det blir som en egen verklighet.

Ett steg mellan skissen och målningen är färgkritan som Mark Frygell använder direkt på duken där han sedan ska måla.

– Kritan blir lite som en sorts grundmålning. Och sen så i princip ”skriver jag ut” målningen. Jag börjar på ena kanten och målar mej ner, objekt efter objekt. Det börjar alltid med skisserna, som är obetänksamma och telefonklotteraktiga. När jag går vidare i processen med en bild vill jag bibehålla samma energi som i originalskissen. Det blir mycket som handlar om hur man ska lösa en målning för att bibehålla den energin, och ändå ha ett större format och en mer komplicerad bild. Och jag målar alltid vått-i-vått, så det handlar om tid också, att man har en viss tid på sej. Därför blir det ganska många dukar där jag inte har lagt upp det på ett smart sätt, att det bara blir dåligt eller kör fast. Då får jag slänga duken. Men i stället, när man väl gör dom så går det ganska fort.

– Jag målar på obehandlad duk. Jag har rationaliserat bort gesson, och färgen beter sig annorlunda på den råa duken. Jag upplever att färgen blir autonom från resten, och att man ser stänk och dropp och spåren efter att man flyttat målningen.

– Jag försöker ha en dynamisk skala i varje målning. Det finns områden som är väldigt snabbt tecknade, tunt och reducerat. Och andra som är mer bara som kakor av färg. Det pastosa blir ett sätt att skulptera bilden, att skapa ytterligare en dimension. Det finns kvaliteter i bilden som är kopplade till materialiteten, och som egentligen bara kan upplevas när man fortfarande har målningen framför sig. I minnet av bilden försvinner den materiella kvaliteten. Nu när man kan se allting på internet vill jag tillföra en nivå som bara upplevs i verkligheten. Det är så mycket som finns på nätet som man tycker att ”fan vilken bra målning” men så ser man den i verkligheten och blir besviken, för att den är gjord för internet. Och jag vill att mina målningar ska vara gjorda för verkligheten.

Text och foto: Anders Björkman