Gå till sidans huvudinnehåll Gå till sidans meny
Logotyp

Museihistoria

Vid ett sammanträde i januari 1886 beslöt Westerbottens läns Fornminnesförening att ”till förvaringsrum för fornsaker inrättas ett museum i Umeå”. Detta var beläget i den Ullbergska fastigheten ungefär i nuvarande kvarteret Thor vid Storgatan.

Stora delar av det som insamlats förstördes i stadsbranden 1888. Emellertid började man snart på nytt. Beståndet efter branden var inte större än att det rymdes i ett skåp på häradshövding Ährlings vind.

Från 1890 hyrde man ett rum i gårdshuset till lantmätare H R Linders fastighet i hörnet av Storgatan och Slöjdgatan. Fort blev det trångt, och 1901 kunde verksamheten flytta till det nybyggda läroverket där man utan kostnad fick ett rum i bottenplanet till sitt förfogande.

På grund av samlingens tillväxt och läroverkets egna lokalbehov flyttade museet 1911 ner till den stora magasinsbyggnaden vid stadens hamn.

Redan från starten verkade den år 1919 bildade hembygdsföreningen för att en museibyggnad skulle uppföras på Gammliaområdet. Rådande ekonomiska omständigheter gjorde dock att planerna på att relativt omgående börja bygga fick skjutas på framtiden.

Ett litet steg mot en etablering på Gammlia togs då mindre delar av samlingen inrymdes i den då nyligen till området flyttade herrgården från Sävar. Majoriteten av föremålen stannade dock kvar i magasinsbyggnaden vid älven, i lokaler som med tiden blivit allt mindre ändamålsenliga.

Så, 1925 trodde man sig ha nått en permanent lokalisering då Hembygdsföreningen tillsammans med Folkbildningsföreningen Minerva fick flytta in i den gamla seminariebyggnaden i kvarteret Läraren. Lyckan blev emellertid inte långvarig. Efter bara tio år var det dags att flytta igen. Byggnaden skulle användas av den till Umeå förlagda Hovrätten för Övre Norrland. Som en tillfällig lösning ställdes det gamla bankhuset – den så kallade Smörasken – vid Storgatan till museets förfogande.

I december 1938 beslöt hembygdsföreningens styrelse att inbjuda till en arkitekttävling om museibyggnad på Gammlia. Stockholmsarkitekten Bengt Romare utsågs bland fem medverkande att fullfölja uppdraget.

Nästan trettio år hann gå innan det var dags för nästa stora steg i museets lokalmässiga utveckling.

Genom hela sextiotalet hade frågan om en utvidgning av museet stötts och blötts. Och under tiden blev det allt trängre om saligheten. Stora delar av samlingarna förvarades mer eller mindre nedpackade på platser utanför själva museet.

I slutet av 1968 började man gräva och 22 november 1970 kunde den nyblivne statsministern Olof Palme inviga en stor tillbyggnad, belägen i huvudsak ungefär på platsen där Bengt Romare tänkt sig en konsthall.

Arkitekten Åke Lundberg – som då under lång tid varit engagerad i byggnadsfrågor på Gammlia – har vad volym och material beträffar väl anpassat sig till den befintliga byggnaden. Men satt en något mer tidstypisk touch med såväl vertikala som horisontella fönsterband och ett platt tak, vilket sedan 1994 är ett sadeltak eftersom klimatet i Umeå föga lämpar sig för platta tak.

Förutom lokaler för ”bakgrundsarbetet” tillfördes museet den stora utställningshallen och i de undre regionerna en kombinerad biograf och föreläsningssal som fick namnet Bio Abelli, efter Bror Abelli som byggde Umeås första fasta biograf.

Romare hade tidigare tillsammans med Georg Scherman vunnit arkitekttävlingen om Statens historiska museum i Stockholm, en byggnad som stod färdig samma år som museet i Umeå. Senare i karriären ritade han bland annat kyrkan i Burträsk.

Bengt Romares segrande förslag i arkitekttävlingen innehöll en fristående konsthall inritad öster om huvudbyggnaden. Av ekonomiska orsaker ströks denna från programmet.

Stilmässigt kan den nya museibyggnaden beskrivas som återhållen tegelklassicism. Samtidens modernism märks framför allt i avsaknaden av ornamentik och möjligen i den från symmetriskt tvång fritt gestaltade entréfasaden med sitt lågt hållna skärmtak över portiken.

Nästan trettio år hann gå innan det var dags för nästa stora steg i museets lokalmässiga utveckling.

Genom hela sextiotalet hade frågan om en utvidgning av museet stötts och blötts. Och under tiden blev det allt trängre om saligheten. Stora delar av samlingarna förvarades mer eller mindre nedpackade på platser utanför själva museet.

I slutet av 1968 började man gräva och 22 november 1970 kunde den nyblivne statsministern Olof Palme inviga en stor tillbyggnad, belägen i huvudsak ungefär på platsen där Bengt Romare tänkt sig en konsthall.

Efter bara tre år var det dags igen. Det ursprungliga huset förlängdes mot norr med en byggnadsvolym i vilken Folkrörelsearkivet och det i Lars Färgares gård deponerade Skidmuseet fick utrymmen. Åke Lundberg fortsatte att verka som museets arkitekt och ritade ett tillägg i stilmässig linje med det befintliga byggnadsbeståndet.

Tillhistorien hör också bildandet av Stiftelsen Västerbottens museum i 1967 års verksamhetsberättelse står:

Vid årsmötet den 13 juni beslutade föreningen enhälligt om bildande av stiftelsen Västerbottens museum vilken skall överta den museala och kulturminnesvårdande verksamheten som föreningen hittills har drivit. Förslagen till stiftelseurkund och stadgar antogs enhälligt och vid extra föreningsmöte den 5 dec. konfirmerades dessa beslut. Under hösten fattade de båda andra stiftarna, Västerbottens läns landsting och Umeå stad, beslut om att ingå i nämnda stiftelse och att som sitt kapitaltillskott anslå vardera 300.000 kronor. Innan årets slut var förberedelserna klara att underställa Kungl. Majt. förslaget till urkund och stadgar för prövning och godkännande. Den nya stiftelsen avses träda i verksamhet den 1 juli 1967.

Den konsthall som Bengt Romare hade med i sitt förslag från 1939 kom i någon mening att bli verklighet när Bildmuseet öppnade i april 1981, under överinseende av utbildningsminister Jan-Erik Wikström. Till skillnad från Romares förslag placerades ”konsthallen” väster om den ursprungliga byggnaden.

Arkitekt Åke Lundberg har med Bildmuseet frångått konceptet med raka längor under sadeltak, och i stället arbetat med asymmetriska takfall med tydligare relation till den branta terrängen.

Tillsammans med utbyggnaden från 1970 ramar Bildmuseet in en gårdsbildning mot söder framför entrén. Inramningen förstärktes ytterligare vid en förlängning av Bildmuseet mot söder som stod klar 1994. Då fick också Bildmuseet en egen entré. Från början delade man ingång med länsmuseet.

2012 flyttade Bildmuseet till Konstnärligt campus vid älven, och byggnaden förvandlades till Västerbottens museums västra flygel med utställningsrum och kontor.

Logotyp
Museet är stängt. Se öppettider »
Logotyp