Museihistoria

Vid ett sammanträde i januari 1886 beslöt den nybildade Westerbottens läns Fornminnesförening att ”till förvaringsrum för fornsaker inrättas ett museum i Umeå”. Detta var beläget i den Ullbergska fastigheten ungefär i nuvarande kvarteret Thor med pampig fasad mot Storgatan. Stora delar av det som insamlats förstördes emellertid i stadsbranden 1888. Beståndet efter branden var inte större än att det rymdes i ett skåp på häradshövding Ährlings vind. Men snart började man på nytt.

Från 1890 hyrde fornminnesföreningen ett rum i gårdshuset till lantmätare H R Linders fastighet i hörnet av Storgatan och Slöjdgatan. Fort blev det trångt, och 1901 kunde verksamheten flytta till det nybyggda läroverket där man utan kostnad fick ett rum i bottenplanet till sitt förfogande. På grund av samlingens tillväxt och läroverkets egna lokalbehov flyttade museet 1911 ner till den stora magasinsbyggnaden vid älven.

På våren 1919 bildades Västerbottens läns hembygdsförening – ännu en jubilar på gång alltså. Redan från starten arbetade föreningen för att en museibyggnad skulle uppföras på Gammliaområdet. Rådande ekonomiska omständigheter gjorde dock att planerna på ett bygge fick skjutas på framtiden. Hembygdsföreningen och fornminnesföreningen verkade parallellt fram till 1923 då den senare upplöstes och föremålssamlingen tillföll hembygdsföreningen.

Ett litet steg mot en etablering på Gammlia togs 1921 då mindre delar av samlingen inrymdes i den till området flyttade herrgården från Sävar. Majoriteten av föremålen stannade dock kvar i magasinsbyggnaden vid älven, i lokaler som med tiden blivit allt mindre ändamålsenliga.

Så 1925, trodde man sig ha nått en permanent lokalisering då Hembygdsföreningen tillsammans med Folkbildningsföreningen Minerva fick flytta in i den gamla seminariebyggnaden i kvarteret Läraren väst på stan. Lyckan blev emellertid inte evig. Efter tio år var det dags att flytta igen. Byggnaden skulle användas av den till Umeå förlagda Hovrätten för Övre Norrland. Som en tillfällig lösning ställdes det gamla bankhuset – den så kallade Smörasken – vid Storgatan till museets förfogande. Lösningen var synnerligen provisorisk och planerna på att etablera ett museum på Gammlia tog fart igen.

I december 1938 beslöt hembygdsföreningens styrelse att inbjuda till en arkitekttävling om museibyggnad på Gammlia. Bengt Romare utsågs bland fem medverkande att fullfölja uppdraget. Romare hade tidigare tillsammans med Georg Scherman vunnit arkitekttävlingen om Statens historiska museum i Stockholm, en byggnad som stod färdig samma år som museet i Umeå. Senare i karriären ritade han bland annat kyrkan i Burträsk.

Lördag 17 juli 1943 invigdes museet med tal av riksantikvarie Sigurd Curman.

Nästan trettio år hann gå innan det var dags för nästa stora steg i museets lokalmässiga utveckling. Genom hela sextiotalet hade frågan om en utökning av museets utrymmen stötts och blötts. Och under tiden blev det allt trängre om saligheten. Stora delar av samlingarna förvarades mer eller mindre nedpackade på platser utanför själva museet.

I slutet av 1968 började man gräva för en utvidgning och 22 november 1970 kunde den nyblivne statsministern Olof Palme inviga en stor tillbyggnad, belägen i huvudsak ungefär på platsen där Bengt Romare tänkt sig en konsthall.

Arkitekten Åke Lundberg – som då under lång tid varit engagerad i byggnadsfrågor på Gammlia – har vad volym och material beträffar väl anpassat sig till den befintliga byggnaden. Men satt en något mer tidstypisk touch med såväl vertikala som horisontella fönsterband och ett platt tak, vilket sedan 1994 är ett sadeltak eftersom klimatet i Umeå föga lämpar sig för platta tak. Förutom lokaler för ”bakgrundsarbetet” tillfördes museet den stora utställningshallen – i dag benämnd Hall 1 –  och i de undre regionerna den kombinerade biograf och föreläsningssalen Bio Abelli, döpt efter Bror Abelli som 1909 byggde Umeås första fasta biograf.

Efter bara tre år var det dags igen. Det ursprungliga huset förlängdes mot norr med en byggnadsvolym i vilken Folkrörelsearkivet och den i Lars Färgares gård deponerade skidsamlingen fick utrymmen. Åke Lundberg fortsatte att verka som museets arkitekt och ritade ett tillägg i stilmässig linje med det befintliga byggnadsbeståndet.

Den konsthall som Bengt Romare hade med i sitt förslag från 1939 kom i någon mening att bli verklighet när Bildmuseet öppnade i april 1981, under överinseende av utbildningsminister Jan-Erik Wikström. Till skillnad från Romares förslag placerades ”konsthallen” väster om den ursprungliga byggnaden.

Arkitekt Lundberg har med Bildmuseet frångått konceptet med raka längor under sadeltak, och i stället arbetat med asymmetriska takfall med tydligare relation till den branta terrängen. Tillsammans med utbyggnaden från 1970 ramar denna flygel in en gårdsbildning mot söder framför entrén. Inramningen förstärktes ytterligare vid en förlängning av Bildmuseet mot söder som stod klar 1994. Då fick Bildmuseet också en egen entré. Från början delade man ingång med länsmuseet.

När Bildmuseet 2012 flyttade till Konstnärligt campus vid älven förvandlades byggnaden till två plan med utökat utställningsutrymme och en kontorsvåning för Västerbottens museum. I samband med detta genomfördes den senaste större ombyggnaden på museet då entréhallen utvidgades och förbindelserna mellan de olika huskropparna gjordes mer besökarvänliga.

Till historien hör också bildandet av Stiftelsen Västerbottens museum. I 1967 års verksamhetsberättelse står:

Vid årsmötet den 13 juni beslutade föreningen enhälligt om bildande av stiftelsen Västerbottens museum vilken skall överta den museala och kulturminnesvårdande verksamheten som föreningen hittills har drivit. Förslagen till stiftelseurkund och stadgar antogs enhälligt och vid extra föreningsmöte den 5 dec. konfirmerades dessa beslut. Under hösten fattade de båda andra stiftarna, Västerbottens läns landsting och Umeå stad, beslut om att ingå i nämnda stiftelse och att som sitt kapitaltillskott anslå vardera 300.000 kronor. Innan årets slut var förberedelserna klara att underställa Kungl. Majt. förslaget till urkund och stadgar för prövning och godkännande. Den nya stiftelsen avses träda i verksamhet den 1 juli 1967.