Hamnstaden, English

Umeås första bro

Att bygga en bro över älven hade länge ansetts för kostsamt. Men landshövding Gustaf Munthe, som tillträtt 1856, genomdrev projektet. En plats valdes där älvens botten var stabil. Efter tre år var den 300 meter långa bron klar – den längsta i Norrland.

För att nyttja den nya bron över älven, som stod klar 1863, måste man betala en avgift; 25 öre för ett ekipage med häst och vagn, ett halvt öre för en gående och samma summa för en get eller ett får. Högre ämbetsmän och deras tjänstefolk är befriade från broavgift, liksom postbrevbärare och militärer.

Innan bron blev klar tog man sig över Umeälven på isvägar under vintern och med färja övriga årstider. I samband med brobygget drogs kustlandsvägen mot bron via nuvarande Bryggargatan. Kostnaden för bron blev 86 000 kr. Det motsvarar cirka 5,5 miljoner kronor i 2022 års penningvärde. Redan 1894 ersattes brons träöverbyggnad mot stålbalkar och fick det utseende som den har idag.

Umeå’s first bridge

Completed in 1863, the new bridge over the river has a toll of 25 öre for a horse and carriage, half an öre for a pedestrian and the same amount for a goat or a sheep. Senior officials and their servants, postal carriers and military personnel are exempt from bridge tolls.

Building a bridge over the river was long considered too costly. But County Governor Gustaf Munthe, who took office in 1856, spearheaded the project. Builders chose a place where the bottom of the river was stable. They completed the 300-metre bridge – the longest in Norrland – in three years.

Before the bridge was completed, people crossed the Ume River on ice roads during the winter and by ferry the rest of the year. The coastal road was rerouted to the current Bryggargatan to link up with the bridge. The bridge cost SEK 86,000. This corresponds to approximately SEK 5.5 million at 2022 prices. In 1894, the wooden superstructure of the bridge was replaced by steel beams, giving it the appearance it has today.

Transport med häst och vagn

På 1880-talet trafikeras Umeås gator främst av människor till fots, men hästdragna vagnar är också ett vanligt inslag i gatubilden.

Bönderna från byarna kommer med hästskjutsar för att sälja kött, smör och ved. De passar också på att göra inköp i stadens olika handelsbodar. Hästarna får gratis stallplats hos Scharins, von Ahns eller någon av de andra stora handelsgårdarna.

Hästtransporter fortsatte att trafikera stadens gator årtionden inpå 1900-talet, jämsides med den framväxande biltrafiken.

Transport by horse and carriage

In the 1880s, Umeå’s streets are mainly by people on foot, but horse-drawn carriages also are common.

Farmers from the villages come by horseback to sell meat, butter and firewood and to shop. The horses receive free stabling at Scharin’s, von Ahn’s or one of the other large trading houses.

Horse continued to be used on the town’s streets well into the 20th century, alongside growing automobile traffic.

Cyklar i staden

Den första cykeln konstruerades på 1860-talet och kallas velociped. Nu, på 1880-talet, har det kommit en ny modell som kallas ”säkerhetsvelocipeden”. Den har kedjeutväxling och luftfyllda däck. Den är mycket lättare och säkrare att cykla på. Men cyklar är väldigt dyra och kostar ungefär en halv årslön för en arbetare. Det är främst stadens borgarklass som har råd att skaffa det nya fordonet.

I början av 1900-talet blev cykeln billigare och tillgänglig för alla. Den blev särskilt viktig för ungdomar på landsbygden för att lättare ta sig utanför sin egen by.

Bicycles in town

The first bicycle from the 1860s was called a velocipede. Now, in the 1880s, a new model called the “safety velocipede” appears on the streets. It has a geared chain and pneumatic tires. It is much easier and safer to ride. But bicycles are very expensive, costing about half a year’s salary for a worker. For the most part, only the town’s bourgeoisie can afford to buy this new vehicle.

At the beginning of the 20th century, the bicycle became cheaper and accessible to everyone. It became especially important for young people in rural areas, allowing them to travel outside their own village more easily.

Barnvagnspromenad

De första barnvagnarna började tillverkas redan på 1850-talet. Det var flätade korgar med hjul som man drog efter sig. Men nu, på 1880-talet, har konstruktionen ändrats och vagnarna skjuts framåt i stället.

Barnvagnarna är dyra och exklusiva. De används främst av borgarklassens kvinnor i staden.

När barnvagnar började masstillverkas på 1930-talet blev de billigare och vanligare bland alla samhällsgrupper.

Strolling with the pram

The first prams appeared in the 1850s. They were wicker baskets with wheels that people pulled behind them. Now, in the 1880s, the design has been evolved, allowing them to be pushed in front.

But prams are expensive and exclusive and are mainly used by middle-class women.

When prams began to be mass-produced in the 1930s, they became cheaper and more common among all social groups.

Tjärhovet i Umeå hamn

Tjära används för träimpregnering av båtar och fartyg. Det är en viktig handelsvara under hela 1800-talet. Västerbotten står för en stor del av Sveriges tjärproduktion och tjära är en av länets största exportprodukter!

Att bränna tjära är en betydelsefull binäring till jordbruket och ger bönderna en möjlighet att skaffa kontanter.

Tjäran tillverkas av kådrika tallstubbar i en tjärdal. Genom att bygga en grop där veden täcks över och hettas upp smälter kådan i veden och bildar tjära. Tjärdalen ligger oftast i en sluttning. På så sätt kan den färdiga tjäran rinna genom en ihålig stock eller ränna och samlas upp i en tunna nedanför tjärdalen.

Tjärtunnorna transporteras till Umeå, där de staplas i det så kallade tjärhovet, i väntan på export.

Tjärhovet flyttades år 1878 från Umeå hamn till Teg, på älvens södra sida. Toppåret för tjärexport från Umeå var 1906, då det utskeppades 33 000 tunnor tjära.

Tar processing in Umeå Port

Tar is used to impregnate the wood of boats and ships. It is an important commodity throughout the 19th century. Västerbotten accounts for a large part of Sweden’s tar production, and tar is one of the county’s largest export products.

Extracting tar is a major source of extra income beyond agriculture, allowing farmers to earn cash.

The tar is made from resinous pine stumps in a tar pile. By building a pit where the wood is covered over and heated, the resin in the wood can be melted to form tar. Normally, tar piles are placed on a slope. The finished tar can then flow through a hollow log or trough and be collected in a barrel below.

The tar barrels are taken to Umeå, where they are stacked in the tar yard (tjärhovet) pending export.

The tar yard was moved in 1878 from Umeå’s port to Teg, on the south side of the river. Tar exports from Umeå peaked in 1906, when 33,000 barrels of tar were shipped out.

Ångbåten Thule

Ångbåtstrafiken längs Norrlandskusten inleds redan 1837. Ångbåten Norrland är den första som trafikerar sträckan Stockholm – Umeå. Trafiken är främst inriktad på godstransport.

Under 1870- och 1880-talen ökar persontrafiken. Att resa från Umeå till Stockholm tar fyra-fem dygn. Det är både billigare och bekvämare än hästskjuts på dåliga landsvägar. Thule, Uman och Westerbotten heter fartygen som angör Umeå hamn.

Trots ångbåtarnas många fördelar finns det en stor misstro mot dem. Man är rädd för att en vedeldad båt ska börja brinna och det påstås att ångbåtarna skrämmer fisken. Det ses också som onaturligt att de går mot vinden.

När järnvägen kom till Umeå 1896 övergick både varu- och persontransporterna till tåg – det nya, snabba och billiga transportmedlet.

The steamboat Thule

Steamboat traffic along the Norrland coast began in 1837. The steamboat Norrland is the first to traffic the Stockholm–Umeå route. The traffic was mainly to ship goods.

During the 1870s and 1880s, passenger traffic increases. Travelling from Umeå to Stockholm takes four to five days. It is both cheaper and more comfortable than traveling by horse-drawn carriages on bad country roads. Thule, Uman and Westerbotten are the ships that dock at the port in Umeå.

Despite the many advantages of steamboats, people continue to distrust them. People fear that a wood-fired boat will catch fire, and some say that the steamboats scare the fish. The fact that they go against the wind also is considered unnatural.

When the railway came to Umeå in 1896, both goods and passenger transport shifted to trains – the new, fast and cheap form of transport.

Umeå stad, 1880-talets början

I mitten av bilden skymtar det vita rådhuset med sitt klocktorn. Till höger ses den vita stadskyrkan. Längre till höger ligger länsresidenset med sina byggnader. Nedanför, vid vattnet, finns det ljusmålade kallbadhuset som används för bad i älven. I bakgrunden skymtar Hamrinsberget.

I staden finns också länsfängelse, folkskollärarinneseminarium, läroverk och lasarett.

Här bor ungefär 3 000 personer. Invånarantalet har vuxit dramatiskt efter 1800-talets mitt, då sågverksindustrin tog fart. Umeå är en riktig storstad – åtminstone i ett norrländskt perspektiv.

Många är arbetare på varven och sågverken i stans utkanter. Men det finns också en välutbildad borgarklass, som blivit rik på timmer, sjöfart och handel.

Rådhuset och kyrkan hade samma läge som idag. De flesta byggnaderna i centrala Umeå förstördes vid stadsbranden, midsommardagen 1888. Efter branden inriktar sig Umeå på att vara en förvaltnings- och skolstad – en resa som staden påbörjat långt tidigare.

The Town of Umeå, early 1880s

The white Town Hall, with its bell tower, can be seen in the middle of the picture. To the right is the white town church. Further to the right is the official residence of the county governor, with associated buildings. Below, by the water, you can see the light-painted open-air bathhouse for swimming in the river. Hamrinsberget can be seen in the background.

The town also has a county jail, a primary school teacher’s college, a secondary school and a hospital.

There are about 3,000 residents. The population grew dramatically after the middle of the 19th century, as the sawmill industry gained momentum. Umeå is a really big town – at least from a northern perspective.

Many residents work at the shipyards and sawmills on the outskirts of the town. But there is also a well-educated middle class, which has become rich through timber, shipping and trade.

The Town Hall and the church were located in the same spots they are today. The 1888 Midsummer’s Day fire destroyed most of the buildings in central Umeå. After the fire, Umeå focuses on becoming a town focused on administration and schools – a transformation that had already begun.

Fartyg med kapten och besättning

Yrkestiteln sjöman är ett brett samlingsnamn för många olika yrkeskategorier som arbetar ombord på ett fartyg. Det högsta skiktet är befälhavarna; kaptener och styrmän. De största grupperna bland sjömännen är matroser, lättmatroser och jungmän. Timmermän och kockar är också viktiga ombord.

Första året ombord får man arbeta som kock eller skeppsgosse. Gossarna är springpojkar som hjälper till med olika sysslor, som att städa och utföra arbete högt uppe i masterna.

Ships with captains and crews

The broad title of sailor is a collective name for many different occupational categories working on a ship. The commanders –captains and mates – have the highest rank. The largest groups among the sailors are able-bodied seamen, ordinary seamen and deck boys. Carpenters and cooks also play an important role on-board.

The first year on-board you work as a cook or ship’s boy. The boys run errand and help with various chores, such as cleaning and performing work high up in the masts.

Splitvedsskuta

I Umeälvens utlopp, i Holmsund, ligger splitvedsskutorna. Det är båtar som lastas med spillbitar från sågverken, så kallad splitved. Ordet splitved kommer från engelskans split wood, som betyder småved. Den säljs framför allt till England för att användas som brasved och för att tillverka lådor av.

Veden körs ut med pråmar och ställs tätt ihop på högkant tills skutan är fylld. Det är vanligt att kvinnor anställs för lastning av splitveden. De anses utföra arbetet bättre än män, men får bara hälften så stor lön! Att lasta en splitvedsskuta tar upp till 4 veckor för 40 kvinnor.

Det är också vanligt att småpojkar arbetar i hamnen för att hjälpa till med olika sysslor på båtarna.

Det var i regel yngre ogifta kvinnor eller fattiga äldre änkor som arbetade på splitvedsskutorna. Eftersom det var ganska ovanligt att kvinnor lönearbetade vid den här tiden var splitvedskvinnorna ofta föremål för ryktesspridning och förtal.

Split wood boat

The split wood boats lie at the outlet of the Ume River in Holmsund. These boats are loaded with waste pieces from the sawmills, so-called split wood. The word split wood comes English and refers to small pieces of wood. It is mainly sold to England as firewood and material for boxes.

Barges are used to transfer the wood to the boats, where it is packed tightly together edgewise until fully loaded. Women commonly are hired to load the split wood. They are considered better at performing this work than men but receive only half as much pay. Loading a split wood boat takes up to four weeks for 40 women.

Young boys also often work in the part to help with various chores on the boats.

Younger unmarried women or poor older widows usually worked on the split wood boats. Since it was unusual for women to work at this time, the split wood women were often the subject of rumour-mongering and slander.

Von Ahns handelsbod i Holmsund

Johan Viktor von Ahns handelshus är ett av de största i Umeå, med filialer i både Holmsund och Obbola. Handelsgården med sina magasin ligger i stadsdelen Trångsund. Här säljs husgeråd, hinkar och kärl, borstar, tyger, porslin, sybehör, fotogenlampor, rep – och mycket mera.

Försäljningen i handelsbodarna sker till största delen på kredit. Krediten ses som en självklar förmån och nyttjas även av de som egentligen kan betala kontant. Ett års kredit är det normala, men säkra kunder kan få upp till tre års kredit utan att betala ränta.

Men krediten är inte bara av godo. Kunder med svag ekonomi får skriva under en skuldförbindelse, och om betalningen dröjer för länge får de betala hög ränta. Det drabbar ofta bönderna, som på så sätt hamnar i skuld hos handlaren och därmed inte kan göra affärer med någon annan.

Von Ahns var den enda av Umeås affärer som klarade sig vid branden 1888.

Von Ahn’s shop in Holmsund

Johan Viktor von Ahn’s trading house is one of the largest in Umeå, with branches in both Holmsund and Obbola. The trading house, with its warehouses, is located in the Trångsund district. It sells household utensils, buckets and other containers, brushes, fabrics, porcelain, sewing materials, paraffin lamps, ropes and much more.

Sales are mostly in the form of credit transactions. Purchasers regard credit as an obvious advantage and even those who could pay with cash still use credit. One year of credit is normal, but credit-worthy customers can have up to three years of credit without paying interest.

But credit is not just a good-will gesture. Customers with fewer financial resources are required to sign a promissory note, and if they are too late in paying, they are charged a high interest rate. This often affects farmers, who end up in debt with the merchant, blocking them from doing business with anyone else.

von Ahn’s was the only shop in Umeå that survived the fire of 1888.

Timmerflottning

Under 1800-talet ökar efterfrågan och exporten av svenskt virke. I Norrland finns det fortfarande stor, grov skog att avverka. Skogsarbetet ger viktiga inkomster för många bondefamiljer. Sågverksägarna, eller patronerna som de också kallas, tjänar mycket pengar på skogen.

Timmerstockarna som huggits ner på vintern transporteras – flottas – under vår och sommar i bäckar, åar och älvar ner mot kusten. De som har det farliga arbetet att styra timret rätt i vattendragen kallas flottare. Bommar och vajrar är utplacerade i Umeälven för att timret ska hålla sig borta från bryggor och hamnar. Men, det lyckas inte alltid!

En stor del av timret i Vindelälven och Umeälven hamnade i skiljet nedanför kyrkan på Backen. Här sorterats timret utifrån ägare och tas sedan vidare till olika sågverk.

Skiljet flyttades senare till Nyhultet, ovanför Tväråns utlopp på Grisbacka. En del av flottgodset gick då också till det träsliperi som startat 1910 – den tidens massafabrik. 1915 flyttades skiljet igen, till Lillån vid Ön. När virket skulle vidare från skiljet till sågverk och massaindustrier användes starka ångbåtar som kunde dra timret på släp. Båten Egil är en av alla de bogserbåtar som dragit upp till 400 meter långa timmersläp längs Norrlandskusten. På den stora målningen, bakom lekbåten Nanna, kan man se ångbåtar med timmersläp.

Timber floating

During the 19th century, the demand for Swedish timber grew and exports increased. Norrland continues to have large, dense forests to log. Forest work is an important source of income for many farm families. The sawmill owners make a lot of money from the forest.

The winter cut logs are floated to the coast in the spring and summer using the creeks, streams and rivers. The people with the dangerous job of steering the timber in the waterways are called log-drivers. Booms and cables are placed in the Ume River to keep the timber away from docks and ports. Unsuccessfully at times.

Much of the timber in the Vindel River and Ume River arrived at the sorting station below the church in Backen. The owner sorted the timber for further transport to the different sawmills.

The sorting station was later moved to Nyhultet, above the outlet of the creek Tvärån at Grisbacka. Some of the floated timber went to the mechanical pulp mill that had started in 1910. In 1915 the sorting station moved again to Lillån by the island Ön. Powerful steamboats were used to pull rafts of timber once it had been sorted for shipment to sawmills and pulp mills. Egil is one of the many tugboats that have pulled timber rafts up to 400 metres long along the Norrland coast. On the large painting, behind the play boat Nanna, you can see steamboats with timber rafts.

Emigration

De svåra missväxtåren i slutet av 1860-talet är startskottet för utvandringen från Västerbotten. Arbetslöshet, fattigdom och svält är några av anledningarna till att många väljer att åka över havet i hopp om att få en bättre framtid.

Många västerbottningar åker till Amerika via Trondheim i Norge. Det är närmare än till Göteborg, som är utresehamnen för de flesta svenska emigranter.

År 1880 kostar en biljett till Amerika ungefär 100 kronor. Det är två årslöner för en piga och en årslön för en dräng. Många säljer allt de har för att kunna köpa en båtbiljett – men alla har inte något att sälja.

Åren 1850–1930 utvandrade cirka 1,5 miljoner svenskar, varav 1,2 miljoner till Nordamerika. Av dessa var 14 000 personer från Västerbotten. Under 1900-talets första decennium, när utvandringen från övriga riket redan börjat avta, nådde utflyttningen från Norrland och Västerbotten sin kulmen. Många lyckades så småningom skapa ett bättre liv för sina familjer i det nya landet. En del klarade inte av den stora omställningen utan återvände hem.

Emigration

The severe years of crop failure in the late 1860s kicked off a wave of emigration from Västerbotten. To escape unemployment, poverty and starvation, many people choose to cross the ocean in the hope of finding a better future.

Many people from Västerbotten go to America via Trondheim in Norway. It is closer than Gothenburg, which is the port of departure for most Swedish emigrants.

In 1880, a ticket to America costs about 100 kronor. That is two years’ salary for a maid and one year’s salary for a farmhand. Many people sell everything they have so they can buy a boat ticket – but not everyone has anything to sell.

Between 1850 and 1930, approximately 1.5 million Swedes emigrated, of whom 1.2 million emigrated to North America. Of these, 14,000 came from Västerbotten. During the first decade of the 20th century, when emigration from the rest of the Sweden had already begun to subside, emigration from Norrland and Västerbotten reached its peak. Many eventually managed to create a better life for their families in the new country. But some could not cope with the drastic change and returned home.

Rep och knopar

Segelfartygens säkerhet är beroende av att seglens alla rep och linor sitter fast ordentligt. Till det krävs många olika sorters knutar, eller knopar som de ibland kallas.

Att kunna göra knutar och knopar är nödvändiga kunskaper för en sjöman. Det är en sport att lära sig så många som möjligt! Svåra knopar bevaras som hemligheter, och kan bytas mot kunskap om en annan svår knop. Man kan också byta sin veckoranson av smör eller socker mot att få en svår knop förklarad för sig.

Ett annat vanligt sjömanshantverk är att klä in flaskor med rep för att de ska bli mera tåliga för stötar ombord. Det kallas tränsning.

Rep och linor, som inom sjöfarten kallas tågvirke, tillverkas av olika växtfibrer som hampa, bomull och lin. Tågvirket finns i många grovlekar – de tjockaste kallas tross.

Orkar du lyfta trossen?

Ropes and knots

The safety of sailing ships depends on their ropes and on securely fastening these ropes to the sails. This requires many different kinds of knots or hitches.

Being able to tie knots is an essential skill for a sailor. Mastering as many as possible is a sport. Difficult knots are kept secret and can be exchanged for knowledge about another difficult knot. You might also give someone your weekly ration of butter or sugar in exchange for having a difficult knot explained to you.

Another common sailor’s craft is to wrap bottles with ropes to make them more resistant to breaking on board. This is called braiding.

Ropes and lines, which in shipping are called cordage, are made from plant fibres, such as hemp, cotton and flax. Cordage can be found in many sizes; the thickest are called hawsers.

Can you lift the hawser?

Skämd mat och skorpor med mask

Många skeppare köper in så billig mat som möjligt inför sina resor. Det är vanligt att provianten är dålig redan vid leveransen till fartyget. Detta är ingen hemlighet. I tidningarna annonseras om ”ett parti skämt kött, lämpligt för skeppsbruk”.

Även om maten är färsk vid resans början blir den snabbt förstörd ombord. Trots att det mesta är torkat och saltat så går det inte att hålla kackerlackor, brödloppor och maskar borta från matförråden.

Skeppsskorpor är sjömännens ersättning för färskt bröd. De gräddas två gånger för att få bättre hållbarhet, men blir ändå angripna. Det är viktigt att knacka skorporna i bordet innan de äts så att alla djur ramlar ut!

År 1883 skriver en 11-årig sjöman i ett brev till sina föräldrar:

”Vi lever på ettersaltat kött, som förmodligen är flera år gammalt. Därtill får vi skeppsskorpor, som känns kalla i munnen. Det beror på att maskarna i dem är kalla och feta, ungefär som kalvsylta.”

Spoiled food and biscuits with worms

Many skippers buy as little on food as possible for their trips. It is common for the provisions to already be bad when delivered to the ship. This is no secret. The newspapers advertise “a batch of spoiled meat, suitable for ship use”.

Even if the food is fresh at the start of the trip, it can quickly become spoiled on board. Though most of it is dried and salted, keeping cockroaches, bread fleas and worms away from food supplies may not be possible.

Ship biscuits serve as sailors’ substitutes for fresh bread. They are baked twice for better shelf life, but they can still become infested. It is important to knock the biscuits on the table before eating them so that all the bugs fall out!

In 1883, an 11-year-old sailor writes in a letter to his parents:

“We live on salted meat, which is probably several years old. In addition, we get ship biscuits, which feel cold in the mouth. This is because the worms in them are cold and fat, kind of like jellied veal.”

Rådhuset

Rådhuset byggs 1814. Det är Umeås tredje rådhus på samma plats.

I rådhusets bottenvåning ligger bland annat stadskällaren, auktionskammaren och byhäktet. Övervåningens östra halva rymmer en stor festlokal med rum för förfriskningar, ett ”conversationsrum” och ett förmak. Här samlas stadens borgare till musiksoaréer, välgörenhetsfester och baler. Viktigast är Oscarsbalen, som firas varje år på Oscardagen den 1 december. I övervåningens västra halva finns lokaler för Umeås högsta styre; magistraten och stadens äldste.

År 1880 placeras telegrafstationen i Rådhuset. Det syns på taket med den så kallade telefongalgen – ett torn där alla abonnenters in- och utgående ledningar samlas.

Det första rådhuset, från 1600-talet, brändes ned av ryssarna under stora nordiska kriget på 1700-talet. Det andra rådhuset byggdes upp efter freden 1721. Rådhuset, som vi ser på bilden, förstördes vid stadsbranden 1888 och ersattes av dagens rådhus – det fjärde på samma plats.

Rådhustorget

Torget är placerat på Rådhusets sydsida, mot älven. De flesta anländer ju till Umeå med båt under 1880-talet. Bönder från närliggande byar säljer ved, fisk, kött och hö på torget.

Torget är stenlagt, men marken är väldigt smutsig, främst av spillning från alla hästar. Bönderna har ofta hästen bunden vid sina lass under försäljningen.

Vid marknader och stora helger deltar stadens hantverkare i försäljningen – kopparslagare, repslagare, bokbindare och bagare. Bokbindaren säljer bland annat almanackor, ABC-böcker, biblar och psalmböcker. Bagaren säljer bröd, men också bröstsocker och karameller.

Torget fick sin nuvarande placering, på rådhusets norra sida, när järnvägen och järnvägsstationen byggs år 1896. Stadens långväga besökare börjar då komma med tåg i stället för båt.

Town Hall

The Town Hall was built in 1814. It is Umeå’s third Town Hall on the same site.

The ground floor of the Town Hall includes a tavern, the auction house and the village detention centre. The eastern half of the upper floor houses a large banquet hall with rooms for refreshments, a “conversation room” and a drawing room. The townspeople gather there for music soirees, charity parties and balls. Most important is the Oscar Ball, which is celebrated every year on Oscar Day, 1 December. The western half of the upper floor has premises for Umeå’s highest-ranking government officials: the civic administration and the town elders.

In 1880, the telegraph station is placed in the Town Hall. It can be seen on the roof with what is referred to as the telephone gallows – a tower consolidating all the subscribers’ incoming and outgoing wires.

The Russians burned down the first Town Hall, dating from the 17th century, in the Great Northern War in the 18th century. The second Town Hall was rebuilt after the peace of 1721. The town fire of 1888 destroyed the Town Hall we see in the photo; it was replaced by today’s Town Hall – the fourth on the same site.

Town Hall Square

The square is located on the south side of the Town Hall, towards the river. Most people arrive to Umeå by ship during the 1880s. Farmers from nearby villages sell firewood, fish, meat and hay on the square.

Though the square is paved, the ground is very dirty, mainly because of droppings from all the horses. Farmers often have their horse tied to their loads while selling.

At markets and on major holidays, the town’s craftsmen – coppersmiths, ropemakers, bookbinders and bakers – sell their wares. The bookbinder sells almanacs, primers, Bibles and hymnbooks, among other things. In addition to bread, the baker sells rock candy and other sweets.

The square was moved to its present location, on the north side of the Town Hall, when the railway and railway station were built in 1896. At that point, visitors began arriving by train instead of ship.

Skeppsbyggen på Teg

All långväga handel på 1800-talet sker med segelfartyg. För en handelsstad som Umeå är det därför lönsamt att bygga egna fartyg. Tre skeppsvarv ligger bredvid varandra på Tegssidan av älven. Tidigare låg de vid stadskyrkan, men flyttades på grund av brandrisken.

Närmast stan och färjestället ligger Scharinska varvet, som ägs av affärsmannen A.F. Scharin. Därefter kommer Oscarsvarv, som ägs av konsul Lars Glas. I höjd med Öns nordvästra spets ligger det Öhmanska varvet, som ägs av affärsmannen E.O. Öhman.

Åren 1870–1875 kulminerar skeppsbyggeriet. Nu byggs hela 17 fartyg inom Umedistriktet!

År 1875 byggdes det sista skeppet på Scharinska varvet. Vid branden 1888 förstördes alla varv och inget byggdes upp igen. Umeås varvsepok var över.

Shipbuilding in Teg

In the 19th century, sailing ships handled all long-distance trade. This makes it profitable for a commercial town like Umeå to build its own ships. Three shipyards are located next to each other on the Teg side of the river. Previously, they were next to the town church but were moved due to the risk of fire.

The Scharinska shipyard, owned by businessman A.F. Scharin, is closest to the town and the ferry station. Next comes Oscarsvarv, owned by Consul Lars Glas. At the highest point on the northwestern tip of the island is the Öhman shipyard, owned by businessman E.O. Öhman.

Shipbuilding peaks 1870–1875. There are 17 ships currently being built in the Umeå district.

In 1875, the Scharinska shipyard launched its last ship. The fire of 1888 destroyed all the shipyards, and nothing was rebuilt. Umeå’s shipbuilding era had come to an end.

Von Ahnska magasinet

Under vintern, när älven är frusen, kan inga transporter ske till Umeå. Därför är alla handelsmän beroende av magasin för sina lager. På hösten fylls de på med mat och förnödenheter som ska räcka ända till våren.

Det här magasinet ägs av handelsmannen Johan Viktor von Ahn. Varje höst fylls det med 4 000 tunga vete- och rågmjölssäckar, 50 fat toppsocker á 390 kg, stora mängder orostat kaffe, salt, kemikalier, porslin och järnvaror.

Genom den stora porten mot kajen rullar fiskare från Holmön, Obbola och Holmsund in sina tunnor med saltströmming och saltsik. Hamnarbetare lastar in kaffe, socker och andra importvaror som kommer med handelsfartygen.

För bönderna, som transporterar sina varor med häst och vagn, finns en port mot Storgatan. Där kan de köra in med sina vagnar för att lasta av smör, ägg, potatis och andra jordbruksprodukter.

Von Ahnska magasinet är idag Umeås största timmerhus och det enda kvarvarande magasinet från sjöfartens och handelshusens storhetstid i Umeå. Magasinet var ursprungligen en mindre ladugård, som byggdes 1887. Det klarade stadsbranden 1888. Efter branden köptes byggnaden upp av Johan Viktor von Ahn. Han byggde till den långa längan ner mot älven och gjorde en stor port nära kajen.

The von Ahnska warehouse

In the winter, with the river frozen, no transports are possible to Umeå. As a result, the merchants depend on warehouses for their stocks. In the autumn they replenish them with food and supplies that must last until spring.

The merchant Johan Viktor von Ahn owns this warehouse. Each autumn, it is filled with 4,000 heavy sacks of wheat and rye flour, 50 390-kilogram barrels of loaf sugar and large quantities of unroasted coffee, salt, chemicals, porcelain and hardware.

Through the large entrance towards the quay, fishermen from Holmön, Obbola and Holmsund roll in their barrels of salted herring and salted whitefish. Port workers off load coffee, sugar and other imported goods that arrive on the merchant vessels.

The farmers, who transport their goods by horse and waggon, enter through an entrance facing Storgatan. There they can drive in with their carts to unload butter, eggs, potatoes and other farm products.

Today, Von Ahnska warehouse is Umeå’s largest log building, and the only remaining warehouse from the heyday of shipping and trading houses in Umeå. The warehouse began as a small barn, built in 1887. It survived the town fire of 1888. After the fire, Johan Viktor von Ahn bought the building. He built the long extension down to the river and made a large entrance near the quay.

Trångsund

Storgatans sista del, vid Tegsbrons norra fäste, är väldigt smal. Stadsdelen kallades därför Trångsund. Här finns ladugårdar med kor, grisar och höns.

I den Hermanssonska gården, uppförd på 1700-talet, har Lars Nilsson Strandberg sitt färgeri. Här färgas garn och tyger som ska bli till kläder och inredning.

Trångsund klarar sig vid stadsbranden 1888 och behöll långt in på 1900-talet sin ålderdomliga och lantliga karaktär. Byggnader i området revs i slutet av 1950-talet när Umeås första höghus, Thulehuset, skulle byggas. Stadsfullmäktige beslöt att Hermanssonska gården skulle räddas. I samband med flytten till Gammlia 1958 genomfördes en namntävling. Vinnande förslag blev Lars Färgares gård. År 2007 byggdes gården ut med ytterligare två huskroppar. Den ägs nu av Umeå universitet, som hyr ut lägenheter till gästforskare.

Trångsund

The last section of Storgatan, at the northern end of Teg bridge, is very narrow. As a result, the district came to be known as Trångsund (“narrow strait”). It has barns with cows, pigs and chickens.

The Hermanssonska Farmhouse, built in the 18th century, houses Lars Nilsson Strandberg’s dye works for yarns and fabrics for clothing and furnishings.

Trångsund survived the 1888 town fire and retained its old-fashioned and rural character well into the 20th century. Buildings in the area were demolished in the late 1950s to make way for Umeå’s first high-rise building, Thulehuset. The City Council decided to save the Hermanssonska Farmhouse. As part of moving it to Gammlia Open Air Museum in 1958, a naming contest was held. The winning proposal was Lars Färgare’s Farmhouse. In 2007, two more buildings were added. Umeå University now owns these and leases flats to visiting research fellows.

Ångbåten Egil

Ångbåten Egil byggdes i Tyskland 1914. År 1920 köptes båten av Ume Älvs Bogserings AB för bogsering av timmer i Umeälven och till sågverken längs kusten. Timmerstockarna bands fast med kättingar bakom båten. Tack vare den starka motorn kunde Egil dra 400 meter långa timmersläp. Men det gick sakta, medelhastigheten var bara 2 knop (cirka 4 km/tim). Att köra från Umeå till ett sågverk i Ursviken, Skellefteå, kunde ta upp till 30 dygn.

Under andra världskriget hamnade Egil hos kustartilleriet i Vaxholm. Den kamouflagemålades för att användas till bogseringar och transporter. Därefter användes Egil vid försvaret i Härnösand.

År 1954 köptes båten tillbaka till Umeå av Bogseringsbolaget Gustafshög, Björkman & co. Nu kom den till användning som bogserbåt vid flottningen igen, men också för isbrytning och transporter.

Egil gjorde sin sista säsong 1977 och donerades av bolaget till Västerbottens museum året därpå. Båten stod under bar himmel fram till 1988, då den byggdes in och fick en egen utställningshall.

Egil är restaurerad till det utseende den hade omkring 1930.

Steamboat Egil

The steamboat Egil was built in Germany in 1914. In 1920 Ume Älvs Bogserings AB bought the steamer for towing timber in the Ume River and to the sawmills along the coast.

The logs were tied with chains behind the boat. Thanks to its powerful engine, Egil could pull 400-metre-long timber rafts. But Egil towed the rafts slowly – at an average speed of only two knots (about 4 km/hour). The trip from Umeå to a sawmill in Ursviken, Skellefteå, could take up to 30 days.

During the Second World War, Egil ended up with the coastal artillery in Vaxholm. It was disguised with camouflage paint to be used for towing and transport. Then Egil became a target-towing ship for the armed forces in Härnösand.

In 1954, Umeå repurchased the boat to once again use it as a tug for towing timber rafts and for icebreaking and transport.

After its last season in 1977, Egil was donated to the Västerbottens Museum the following year. The boat remained in the open until 1988, when it was enclosed and given its own exhibition hall.

Now Egil has been restored to the appearance it had around 1930.

Fyrar

Fyrar har funnits i tusentals år. Genom att tända eldar på höga höjder kunde man vägleda skepp eller varna för besvärliga farleder. I modern tid ersattes eldarna med oljelampor och under andra halvan av 1800-talet kom fotogenlampan. I slutet av århundradet introducerades de blinkande och roterande fyrarna.

Fyrarna var i regel bemannade av fyrvaktare. Det fanns även obemannade fyrar, som den här. Dessa var ändå personalkrävande då de krävde ständig tillsyn. Obemannade fyrkurar stod ofta på ett betongfundament i marknivå, men kunde också monteras på järnställningar högt upp i luften.

Fyrkuren i utställningen kommer Ronöflasen, utanför Ulvön, där den placerades 1909. Den är tillverkad av gjutjärn. Idag finns en ny fyrkur på platsen, gjord av plast och komposit.

Alla svenska fyrar är numera obemannade. Den sista bemannade fyrplatsen var Holmögadd, Holmön, som lämnades år 2003.

Lighthouses

Lighthouses have been around for thousands of years. By lighting fires at high elevations, ships are guided through or warned about difficult passageways. In modern times, oil lamps replaced fires, and in the second half of the 19th century, the kerosene lamp arrived. At the end of that century, flashing and rotating beacons were introduced.

Lighthouse keepers usually staffed the lighthouses. There were also automated lighthouses, like this one. These still required personnel, though, because they needed constant servicing. Automated lighthouses often stood on a concrete foundation at ground level, but they could also be mounted on iron frameworks high in the air.

The lighthouse in the exhibition comes from Ronöflasen, outside Ulvön, where it was installed in 1909. It is made of cast iron. The site now has a new lighthouse made of plastic and composite material.

Sweden no longer has any staffed lighthouses. The last staffed lighthouse site was Holmögadd, Holmön, which was decommissioned in 2003.

Spisrummet – en arbetarbostad i slutet av 1800-talet

I slutet av 1800-talet gick flyttlassen från landsbygden till de växande industriorterna vid kusten. I Holmsund, utanför Umeå, kunde man få jobb på sågverket och därmed också få möjlighet att hyra ett rum med spis i arbetarbostäderna på Västerbacken. I Umeå fanns inga särskilda bostäder för arbetare. De hyrde ofta ett enkelt och billigt rum i en vindsvåning eller ett uthus.

I spisrummet kunde det bo 6–8 personer. Familjerna hade flera barn och det var vanligt att man hade en inneboende för att få hjälp med hyran. Den öppna spisen var den enda värmekällan och där lagades maten. Vatten hämtades i en brunn på gården eller i Umeälven.

Föräldrarna sov i sängen och övriga sov i kökssoffan och på golvet. Tapeter var en nymodighet i arbetarnas hem. De var dyra och värdefulla och sattes bara på övre halvan av väggen. Vid det smutsiga golvet hade man en målad avtorkningsbar yta.

Den personliga hygienen var ingen viktig sak. Läkarna hade precis börjat inse att vatten och renlighet motverkade sjukdomar, men det var en svår uppgift att sprida den nya kunskapen till folket. Man trodde att smuts var ett skydd både mot sjukdomar och kyla, och detta skydd skulle inte tvättas bort!

The Bedsit: A Housing Form for the Working Class

At the end of the nineteenth century, it was common to see families relocating from the countryside to the growing industrial communities along the coast. In Holmsund, outside of Umeå, one could get a job at the sawmill, which came with the opportunity to rent a single room with a simple cooking fireplace (and a shared outhouse in the courtyard rather than a bathroom) in a block of worker’s apartments in Västerbacken. In Umeå there was no housing specifically designed for workers. They were often left to rent a simple and cheap room in an attic or an outbuilding.

Six or eight people might live together in a bedsit apartment. Families had several children, and it was common for them to take in tenants to help with the rent. The only source of heat was an open fireplace, and it was there that food was prepared. Water was fetched from a well in the courtyard or from the Ume River.

The parents slept in the bed. The others slept on the “kitchen sofa” (a wooden bench with a backrest and cushioned seat for sleeping) or on the floor. Wallpaper was a novelty in working-class homes. It was expensive and valuable, and was hung only on the upper half of the walls. The floor was dirty, but the boards would be painted for a cleanable surface.

Personal hygiene was not an important matter. Doctors had just begun to realize the role of fresh water and cleanliness in preventing disease. But spreading awareness of the new science proved to be a difficult challenge. It was popularly believed that dirt provided protection against both illness and cold and ought not to be cleaned away!

.
Rulla till toppen