Barktäkter längs Gardsjöbäcken
Barktäkter kallas de spår på tallar som är resultatet av att samer i äldre tid skördat innerbarken från träden. Barktäkter återfinns framför allt i gammal skog och många hittas på torrfuror, döda tallar som blivit stående i skogen. Samerna visste att bark var nyttigt och har ätit tallbark i tusentals år.
Modern forskning visar att innerbarken innehåller både stärkelse och mineraler, framförallt kalcium. Samerna krossade barken till flingor som ströddes över kött och fisksoppor där den hade en förtjockande effekt. Under våren är innerbarken särskilt välsmakande och innehåller mer socker än under övriga året. Om den rostas blir den ännu sötare.
I samband med granskning av lämningar 2017 påträffades ovanligt många samiska barktäkter på östra sidan av Gardsjöbäcken som rinner ut i sjön Storuman vid Ankarsund. Arkeologer från Västerbottens museum, Skogsstyrelsen och Skogsmuseet i Lycksele har registrerat närmare 50 barktäkter inom en cirka 2,3 km lång sträcka längs bäckens östra sida. Det är ett mycket högt antal för att vara i en oskyddad skog. På västra sidan om bäcken återfanns inga barktäkter alls.
Anledningen till att skogen med barktäkterna vid Gardsjöbäcken hade fått stå oavverkadvar med största sannolikhet att området hade avsatts för vattenkraft väldigt tidigt. På en karta från 1887 är området kring bäcken avstyckat som ”Utmål för kronans strömfall”, vilket troligen betyder att kraften i vattnet skulle brukas till något.
På kartan från 1887 finns en kvarnplats i bäckens nedre lopp utritad. Den gamla kartan visar även att det gick en stig på Gardsjöbäckens östra sida som förklarar varför det endast är där det finns barktäkter. Området är vad antalet barktäkter beträffar unikt i Västerbotten.
Karta, 1897.
I juni 2018 anordandes en Barktagningsdag vid Skogsmuseet i Lycksele. Barktäkterna genomfördes på tallar som upplåtits av Sveaskog. Barken togs i olika väderstreck och från tallar i fuktig respektive torr miljö samt från träd med olika kronstorlek. De redskap som användes tillverkades av horn och ben efter historiska förebilder som finns utställda på Skogsmuseet. Med dessa kunde innerbarken lossas i långa sjok. Barken lades i folie och torkades i ugn på låg värme.
En teori är att barken smakar bättre från vissa träd, eftersom man ibland hittar upp till fem barktäkter i samma torrfura. Det smaktest som genomfördes efter att barken torkat visade att det verkar som om kronstorleken påverkar smaken, det var nämligen barken från tallar med stor krona som var godast.
