Ingången till gamla begravningsplatsen i Lycksele, juni 2018.

Om repatriering

Repatriering är det begrepp som används då museer eller andra institutioner återlämnar ett föremål eller mänskliga kvarlevor ur sina samlingar eller från sin förvaltning, till den ort där de hört hemma.

Repatriering som fenomen är en del av den stora uppgörelse som Europas länder gör med sitt koloniala förflutna. Då de tidigare kolonialmakterna i Europa skrev om sina avtal med de koloniserade länderna över hela världen och försökte ge dem sitt självbestämmande tillbaka, startade en stor diskussion inom de vetenskapliga fält som uppstått under kolonialismen.

Många starka röster höjdes från antropologer om att det koloniala arvet fortsatte genom ländernas lagar, regler, värderingar och att de fanns kvar i individernas tankebanor. Det stora arbetet är att återskapa jämlikheten mellan de grupper som agerat överordnade och de som underkuvats.

Den vetenskapliga diskussionen – som ibland benämns ”The Big Discussion”, USA 1990-tal, eller ”den Post-koloniala Diskussionen”, Sverige 2000-tal – ledde fram till att nationer i Europa började diskutera möjlig- heterna att återlämna kulturskatter. Det var allt ifrån Partenonfriserna som finns på British Museum i London och Ishtarporten på Pergamonmuseet i Berlin till mänskliga kvarlevor som använts som skolskelett eller förevisningsmaterial på universitet. Museerna startade ett omfattande arbete med att gå igenom och redovisa det humanmaterial som finns i samlingar och magasin. Detta arbete pågår fortfarande och berör långt fler institutioner än museer.

Några av texterna som utgjorde den postkoloniala diskussionen:

Gayatri Spivak May the subaltern speak?
Edward Said Orientalism
Frans Fanon Svart hud Vita masker

För en introduktion till forskningsfältet:

Ania Loomba: Kolonialism-Postkolonialism.

Bakgrund till repatrieringen i Lycksele
Lyckseles gamla begravningsplats användes under 1600- och 1700-talet. Alla samer i områdena runt Umeälven, Vindelälven och under en viss tid även Ångermanälven, hade skyldighet att begrava sina döda på Lycksele kyrkogård. Det var under en arkeologisk utgrävning sommaren 1950-51 som kvarlevorna grävdes upp och skickades iväg för analys. Trots återkommande krav från dåvarande landsantikvarien på Västerbottens museum återlämnades inte kvarlevorna. Det hela föll i glömska till 2013 då Västerbottens museum fick materialet från Statens Historiska museum. Länsmuseet kontaktade då Lycksele sameförening i syfte att efterfråga deras önskemål om återförande av de mänskliga kvarlevorna, i enlighet med museets policy för repatriering. Líksjuon Sámiensiäbrrie gjorde omedelbart en formell hemställan – ett krav på återförande.

Kontakt
Líksjuon Sámiensiäbrrie:
Mikael Jakobsson, ordförande
070-514 61 40 mikael.jakobsson@lycksele.se

Lycksele kommun:
Ingela Gotthardsson, kommunchef
070-666 28 42 ingela.gotthardsson@lycksele.se

Sametinget:
Susanne Idivuoma, avdelningschef kultur
0980-780 48 susanne.idivuoma@sametinget.se

Svenska kyrkan, Södra Lapplands pastorat:
Helén Lundberg, kyrkoherde
0950-276 71 helen.lundberg@svenskakyrkan.se

Västerbottens museum:
Jans Heinerud, arkeolog
070-204 22 77 jans.heinerud@vbm.se
I samarbete med: