Tal vid Försoningsceremonin 9 augusti 2019

Jag står här idag för att, tillsammans med er alla, ta ett viktigt historiskt steg som jag innerligt hoppas ska bana väg för fler försoningsceremonier i vårt land.
Den här platsen har i långa tider varit en samlingsplats för många människor. Här hölls kyrkhelger, ting och marknader ända fram till slutet av 1700-talet. År 1948 uppläts området av dåvarande landskommunen till Hembygdsgillet för att förvaltas och utvecklas. Eftersom området var klassat som fornlämningsområde krävde Riksantikvarieämbetet att en arkeologisk undersökning skulle företas. Dessa undersökningar ägde rum 1950-51. De utfördes av Västerbottens läns museum.

Fynden som bestod av mänskliga kvarlevor, föremål och textilfragment skickades för analys till Riksantikvarieämbetet. Dessvärre finns det inga uppgifter på att det gjordes några analyser. I ett brev från 1951 från dåvarande landsantikvarie Gunnar Westin vid Västerbottens museum till Historiska museet i Stockholm uttalades en önskan om att de mänskliga kvarlevorna skulle återbegravas på kyrkogården på Gammplatsen, men så blev inte fallet.

Det var först år 2013 som Västerbottens museum mottog fynd från Historiska museet som vid närmare undersökning år 2015 visade sig innehålla just de mänskliga kvarlevor som tagits härifrån 1950-51. Dock återfanns inte alla kvarlevor, var de befinner sig idag är fortfarande höljt i dunkel.

Nu startade en process att söka fakta, försöka förstå vad som hänt och varför. Ambitionen från Västerbottens museums sida var att få återbörda de mänskliga kvarlevorna till sin ursprungliga plats. Tillsammans med företrädare för Sameföreningen i Lycksele, Lycksele kommun, Sametinget och Svenska kyrkan kom så detta att äntligen få ske. Ett samarbete som är unikt i Sverige och som jag hoppas ska få vara en ledstjärna för kommande försoningsprocesser. För det är just det som är det bärande i det vi får uppleva idag, försoning…

Men varför ska detta återbördande överhuvudtaget behövas? Mannes? (samiskt ord för varför). Vi kan inte ändra vår historia men jag kan helt klart konstatera att svaret på frågan är att många felaktiga beslut har tagits i vår relativt närliggande historia.

Museerna i vårt land har en viktig roll att bevara, förvalta, förmedla och berätta om vårt gemensamma kulturarv och nu är det hög tid för oss att ta vårt ansvar, lära av historien och på riktigt se till att sådana här övergrepp inte ska hända igen.

Jag kan inte annat än inför er alla och inför våra förfäder fördöma det som skett. Fördöma museernas sätt att hantera människor, både levande och döda.

Vi är alla gäster i vår nutid men vi måste lära oss mer av vår historia för att kunna ta rätt beslut i framtiden – detta måste museerna bli mycket bättre på.

Jag vill slutligen tacka alla berörda för ett gott samarbete i denna hittills oprövade och svåra process, en försoningsprocess som inte tar slut idag utan fortsätter en lång tid framöver. Jag vill se att det som sker i Lycksele idag kan få bli ett gott exempel på hur återbördande och försoningsprocesser kan hanteras framöver, och att vi från museerna ska be vår omvärld om ursäkt.

Tack.

Ulrica Grubbström, Länsmuseichef och VD vid Västerbottens museum