Dokumentation: Covid-19

Vår och sommar 2020

Här tar du del av inspelningar, foton och textdelar som beskriver reflektioner och resonemang under ”coronavåren” och sommaren. Lyssna till Styrbjörn som fick byabutiken att hålla vissa tider öppna endast för 70+are, Jojjon som berättar om ”brev-lajv”, Malin som beskriver hur en stor del av deras årsinkomst försvann från en dag till en annan och Maria som längtar efter att krama om sina barnbarn.

Måndag 16 mars, mitt i solig vårvinter då isen fortfarande låg på Umeälven, möttes museets etnolog och dokumentärfotograf på Västerbottens museum för att diskutera läget. Sverige hade den dagen 83 bekräftade fall av smittade coronapatienter och regeringen hade just beslutat om att inte längre godkänna folksamlingar större än 500 personer. Vi kunde inte längre bortse från att vi befann oss mitt uppe i en pandemi som på olika sätt skakade om hela världen. Vi skulle komma att ha en mycket oviss tid framför oss med en virusspridning som var, och fortfarande i december 2020, är svår att riktigt greppa och förstå.

Vi förstod redan då att detta är en historisk tid och att de tankar och reaktioner som skulle komma att uppstå var helt unika och dessutom antagligen skulle komma att förändras flera gånger bara under de närmsta veckorna och än mer under de kommande månaderna. Vi bestämde oss för att dokumentera situationen. I ett försök att fånga ögonblicksbilder av samtiden satte vi i gång att samla för att bevara människors reaktioner, tankar och upplevelser.

Nu, i december 2020, har vi levt med kännedomen om coronaviruset, covid-19, i snart ett år. Rekommendationer och restriktioner har kommit och gått. Förhållningssätt och beteenden har förändrats flera gånger för de flesta av oss. För många av oss har det varit ett tufft, tungt och mycket påträngande år – på olika sätt.

Museets insamlingsavdelning har följt och dokumenterat händelser och reaktioner i relation till de allra första månaderna med pandemin. Dokumentationen startade måndagen 16 mars och avslutades torsdagen 6 augusti. Bland annat har vi genomfört ett antal intervjuer, fotograferat platser och ögonblick, observerat och noterat händelser och förändringar samt samlat in tankar och reflektioner med hjälp av en digital frågelista.

Ett urval av bidragen till frågelistan hittar du här

Även om dokumentationen fokuserat på den allra första tiden med pandemin så tar vi gärna emot tankar och reflektioner fortsättningsvis också. Vad har du att berätta? Vad känns viktigt att bevara för framtiden om rådande situation – utifrån ditt perspektiv? Kontakta museets etnolog, kontaktuppgifter hittar du längst ned på sidan.

Måndag 16 mars kl 10:57
En ögonblicksobservation från ett av Västerbottens museums produktionsmöten – gjord av Sofia Breimo, etnolog, i tidig vårkant…

Vi befinner oss på möte angående utställningen Föreställningsvärldar. Pratar om videofilmen som kommer att projiceras på en av väggarna, vi diskuterar ljudlösningar – vill vi ha hörlurar eller högtalare? Talar för- och nackdelar – tillgänglighet, arbetsmiljö, ljud som spiller in på andra upplevelser av rummet. Så säger kollegan: ”Vi måste även betänka corona – var befinner vi oss i relation till det då?”

Just där och då känns det ovant, till och med konstigt, men vi inser det att, det här viruset har helt fått oss, samhället, folk, att ändra beteende. Förhålla sig till nya sätt till varandra och vår omvärld. Att, kan vi verkligen planera för en film med hörlurar? Kommer någon vilja ta i hörlurarna? Vi tänker att det inte är en helt bra idé att planera för något publikt som många människor ska ta i.

Den andra kollegan: ”De säger ju att det kan ju mattas av till sommaren och så kommer nästa våg till i höst”. Den tredje kollegan bekräftar och påpekar det är svårt att tro att vi skulle ha glömt av viruset när hösten kommer och snarare lär dessa nya beteenden och medvetenheten kring smittospridningen arbetats in, kanske har de till och med blivit en vana.

Denna dag i mitten av mars vet vi ingenting om viruset. Vi vet inte hur det kommer att påverka oss, våra besökare, vår verksamhet. Men vi vet och förstår att det kommer att finnas ett före och ett efter corona. Att vi i höst inte kommer ha glömt bort det här. Sitter det snarare djupare rotat? Är situationen svårare? Har det blivit någon slags vana i beteende och agerande?

Var befinner vi oss i höst? Vem vet?

Mötet pendlar mellan det ovana och det vana, vi avslutar i ett samtal som handlar om det vi är van vid – vi pratar om teknik, produktionsval och deadlines. En stund senare avslutar vi mötet. Var och en går till sina kontor. Jag besöker toaletten, tvättar mina händer, slänger ett öga på de nyuppsatta skyltarna ”God handhygien. Undvik att bli smittad och att smitta andra”. Där och då känns det absurt, nästan overkligt.

Onsdag 18 mars

Vi lägger ut en frågelista på museets websida med sex stycken frågor om hur människor upplever situationen med coronavirusets framfart. Vi kommer under våren att få 20 svar från människor som upplever virussituationen på en mängd olika sätt. De svar som kom in i mitten av mars skiljer sig betydligt från dem som kom in i mitten av maj och skulle någon svara på frågorna idag skulle vi se än mer varierade svar. Våra tankesätt, förhållningssätt och reflektioner kring situationen verkar förändras ständigt och fort.

Allt känns osäkert. Saknar förut. Längtar till sen. Längtar vänner, kramar, skratt, middagar, sammanhang – allt det vi gör utan att förstå hur bra vi har det när allt är som vanligt.
Hur konstigt det än är att skriva – jag saknar det ’normala’.
Anonym, f. 1976

Många av svaren från tidig vår handlar om oro, om förvirring, om att känna sig överrumplad, om att strikt använda handsprit och om att undvika sociala interaktioner.

I januari läste man ju om att det härjade i Kina, men hade aldrig i min vildaste fantasi kunnat förstå att det skulle få en sån här spridning.
Kommunikatör, Umeå, f. 1988

Flera skriver att de hoppas att det hela är över ”snart” och att situationen ska lösa sig. ”Snart” är relativt i svaren: någon hoppas att det hela skulle varit över redan i somras, någon annan tänker sig att deras inplanerade och efterlängtade utomlandsresa kanske kommer kunna ske inom ett par år.

Hoppas på att det blir lindrigare i juni, men någon Allsång på Skansen blir det nog inte.
Anonym, f. 1959

Det kommer även svar in som rymmer hopp, kreativitet och solidaritet.

Jag har en positiv tro på att allt löser sig, och jag bidrar så gott det går till att skapa närvaro och framtidstro bland de jag möter. Vi har kloka politiker som samarbetar med den expertis som finns inom området så jag har full tilltro till att dom arbetar för vårat bästa. Jag tror den här tiden kommer att skapa förändring till det bättre, vi kommer alla att lära oss mycket som vi har nytta av sen. Jag ser att de egenskaper som är så djupt mänskliga att hjälpa varann, att samarbeta, att vara empatiska och förstående – att det växer överallt nu.
Kulturarbetare, Skellefteå, f. 1952

Några skriver om att använda tiden till självrannsakan och reflektion.

Det är här och nu som samtliga kan och bör ta sina personliga ansvar att städa sina hem, sina relationer, sina rum men framförallt städa sig själva och skeletten i garderoben.
Sjukskriven, Umeå, f. 1983

Svaren visar på hur det finns nästan lika många olika förhållningssätt och upplevelser av situationen som det finns människor – även om många övergripande känslor och reflektioner verkar vara gemensamma för många.

Hur ser det ut idag? Har vi vant oss? Gör folk annorlunda idag än de gjorde i mitten av mars? Noteras fortfarande skyltarna i butiker om att hålla avstånd? Håller du fortfarande avstånd?

Hur gör vi om ännu ett halvår från nu?

Fredag 20 mars kl 11.28
Nedre plan i Väven vid kafé Fika. Fältanteckning, Sofia Breimo:

Vi går in genom svängdörrarna. Jag har förväntat mig ett tomt nedre plan likt museet eller biblioteket där påtagligt färre besökare rör sig dessa senaste dagarna. Jag överraskas. Kaféet är mer än halvfullt – med duos och grupper av tjugo-tjugofemåringar, enbart. Termosar, kaffekoppar, skratt, datorer, skrivböcker. Jag förutsätter att majoriteten, troligtvis alla, är studenter. Universitetet har just stängt – klart de måste sitta någon annan stans! I intervjun jag senare kom att göra med kafébiträdet fick jag höra att det dock ofta sitter en större mängd studenter här om dagarna, det i sig var alltså ingen ovanlig syn. Det som dock var ovanligt var att det ekade tomt på andra gäster, det brukade åtminstone vara ett gäng föräldrar med barnvagn på plats.

Jag är hur som helst överrumplad och något förvånad. Karantän och social distancing är definitivt inte närvarande i detta rum. Vid ett bord en trio. En person i orange t-shirt i ena änden av ett bord nedhasad i stolen, läser intensivt på sin skärm. De andra två som sitter vid samma bord, mittemot varandra, fnissar, skojar och fnissar igen. Verkar vara uppe i något väldigt kul. De tre sitter med varsin dator. På bordet ett par solglasögon. De två mittemot varandra skriver några rader på datorn, koncentrerar sig, sedan utbryter fnisset igen. Vid ett annat bord är de sex stycken, också dem i tidiga tjugoårsåldern. De är alla djupt försjunkna i något. Tysta, stilla, fokuserade – läser, skriver.

I rummet ligger, förutom småprat och fniss, studiero. Känslan av lågmält umgänge, och studiero. Ett tydligt lugn över lokalen. I fiket plockar kafébiträdet med skyltarna. Det klirrar när hon flyttar om. Ingen kö till kaféet, alla verkar redan ha det de behöver. Det är tydligt att folk har satt sig för att vara här ett tag. Gjort sig hemmastadda. Inga ytterkläder är på – mössor, jackor av. Saker är framlagda, strödda över borden; kopparna, termosarna, pennorna, snytpappren.

Kafébiträde berättar:

 

Fredag 20 mars kl 13.30
Köpcentrumet Avion. Fältanteckning, Sofia Breimo:
…Köerna på Willys är korta. Lunken är lugn, ingen stressad eller uppspelt känsla. Inte heller någon fredagsflanerande känsla. Bara, lunk. Rakt på sak. En långhårig kvinna ropar och viftar åt en vän som gör en grimas, hon verkar inte ha sett henne förrän hon kom helt nära. En man i kassakön packar sin mat i en stor Willyskasse, han bär blå engångshandskar. Stoppar ned apelsiner i påsen, packar det sista. Slänger en blick mot mig då han går ut. Stora paket av toalettpapper handlas av många. Inget överdrivet, men det är noterbart: många handlar stora paket toalettpapper. I övrigt lunkar det på. Normaliteten, vad det nu är, känns närvarande. Folk småsnackar. I kassan packar de sin mat. Folk drar kundvagnar. Går i lag. Två föräldrar med sitt barn passerar. En fläkt som väser.

I köpcentrumet sitter två tjejer i gymnasieåldern och äter glass. Vi pratar en stund om deras syn på coronasituationen.

Fältanteckning, Sofia Breimo:
Var befinner vi oss om två veckor? Och om ytterligare två? Hur kommer detta påverka, oss, våra nära, samhället, samtalet? Det återstår bara att se.

Måndag 23 mars
Den första telefonintervjun genomförs. Sofia Valic, Umeå, f. 1987, berättar hur hon tänkter kring situationen:

 

Tisdag 24 mars
Två frågelistsvar kommer in:

Jag hade inte tänk bo här längre, jag skulle vara ute i skogen och solen och nu är jag instängd i en stadslägenhet med min pappa. Jag kvävs av stadsmiljön. Jag är orolig för pappa, han är snart 60 och röker, han kanske dör, andra i min släkt kanske dör. Jag är också inställd på att det inom några veckor är så många svårt sjuka att vi inte kan ta hand om dem, att vi har karantän i några veckor eller månader, att stora delar av samhället blir arbetslösa eller går i konkurs, att vi inte blir immuna och döden flåsar oss i nacken varje dag, att vi blir rädda att komma folk kroppsligt nära och isolerar oss, att ekonomin går så illa och läget i resten av Europa blir så spänt att det bygger upp mer politisk oro och extremism, jag är beredd på massdöd och svält och krig… Jag har alltid bott i Sverige, jag vet inte vad som händer när det går så här fel, hur lätt skalan tippas…
Anonym, f. 1993

The virus situation has changed my social life. I don’t meet with friends, I keep away from strangers, I shop less often and do not use buses and trains. I have no hope for the future. I am expecting a worst case scenario: more deaths, millions of people sick, food shortages, social tension and rise in xenophobia.
Anonym, f. 1984, Västerbotten

Torsdag 26 mars
En första telefonintervju görs med Kristian Ådén (f. 1974), ambulanssjukvårdare.

 

Fredag 27 mars
Malin Strid (f. 1988) som bedriver draghundsverksamhet och erbjuder guidade turer för privatpersoner och företagsgrupper vintertid. Hon berättar om förvirringen på långdistanstävlingen i Norge då landet plötsligt skulle stänga sina gränser med anledning av corona.

Malin berättar vidare om hur nästan 20 procent av deras omsättning försvann över en natt.

 

 

Fredag 3 april
Ett frågelistsvar kommer in:

Känns som man är inburad. Undviker alla. Det känns overkligt och som en skräckfilm. Det värsta är ju ovissheten om hur länge denna isolering ska pågå…
Pensionär, Västerbotten, f 1955

Lördag 4 april
Västerbottens museum stänger för besökare tillsvidare.

Ett frågelistsvar kommer in:

Innan hade jag som ”krisplan”, vilket jag också kommit överens om med min mamma, att om en samhällskris skulle inträffa så skulle jag bara se till att ha så mycket bensin i bilen att jag tog mig hem till min mamma. De är jägare, bor i ett stort hus, har frysarna fulla, kan laga mat utomhus osv osv. Då skulle allt lösa sig bara vi var tillsammans. Vid denna ”kris” föll ju den planen totalt, eftersom de inte vill/ska träffa mig, min sambo och vårt barn när de är i riskgrupp. Man känner dig rätt ensam, samtidigt är jag oerhört glad att jag har min lilla familj och att vi kan vara tillsammans.
Kommunikatör, Umeå, f 1988

Tisdag 14 april
Ett frågelistsvar kom in:

Jag har lärt mig en hel del om virussituationen då jag själv blev sjuk och har i min kropp upplevt sjukdomens upp och nedgångar de senaste fyra veckorna. Till en början var jag oerhört rädd för att mina barn skulle drabbas. Jag gick runt med ansiktsmask och engångshandskar inomhus. När jag kände mig piggare bestämde jag mig för att ta av mig masken och istället behålla handskarna på. Under min isolerade period läste jag en hel del om sjukdomen. Kände att jag behövde tänka mer logiskt än emotionellt runt sjukdomen. Men jag kan fortfarande känna mig ledsen över att så många omkommer särskilt då jag vid flera tillfällen haft andningsbesvär. När det är tungt tänker jag på de som får ett ännu starkare tryck över bröstet och ännu mer brännande känsla i lungorna. Som om någonting äter upp en inifrån. Jag känner att Sverige borde tidigt och på flera plan skyddat de äldre och människor i riskgrupper. Att inte veta säkert är ingen anledning till politisk passivitet. Det finns ingenting som är säkert med den här sjukdomen.
Förskollärare, Umeå, f. 1982

Onsdag  15 April

Jojjon Hamrén (f. 1985), fritidsledare, berättar om hur hen börjat brev-lajva eftersom de inte längre kan ses fysiskt på lajv.

 

Torsdag 16 april

Påsken låg i år mellan nionde och trettonde april, en högtid som inte riktigt blev som under ”vanliga” år. Styrbjörn Lind (pensionär, f. 1945) berättar om sitt påskfirande hemma i Gargnäs.

 

Senare i samtalet berättar han om ett initiativ han tagit. Han kontaktade nämligen butiken i byn med förslaget om att införa särskilda tider för 70+are att handla.

 

 

Tisdag 28 april
Ett frågelistsvar kommer in:

Vi håller oss i frivillig karantän, vilket innebär att ingen hälsar på och vi håller oss hemma. Träffar barn och barnbarn ute i friska luften. Kramar ges symboliskt genom att se på varandra och krama sig själva. Telefonen har använts flitigare.
Pensionär f 1953, Fredrika

Onsdag 29 april
Två frågelistsvar kommer in:

Då vi bor isolerad är vi van att bunkra och storhandla det blir ingen skillnad nu. Tvättar händerna ordentligt, tar inte i ansiktet om jag varit på allmän plats och spritar dem innan jag går in i säker plats som bil eller hem. Arbetsmöten sker med videosamtal eller med stort avstånd. Kramas inte eller skakar hand. Hoppas på att det blir lindrigare i juni, men någon Allsång på Skansen blir det nog inte.
Egenföretagare, f 1959

För barnens del jämför jag med min egen världsbild. Jag minns att jag växte upp i förvissningen att inget farligt kunde hända. Inga kontinentalplattor som rör sig, inga jordbävningar, inga krig, ingen svält, knappt några farliga djur. För våra barn är de helt annorlunda, de växer upp mitt i brinnande klimatkatastrof, och så denna pandemi, som påverkar dem på många sätt. Det känns lite sorgligt, deras framtid känns lite mer osäker men de kommer säkert klara det bra.
Journalist, f 1978, Umeå

Susanne Erlansson (f. 1960), sjuksköterska vid infektionsavdelningen på NUS, reflekterar utifrån sitt förhållningssätt till smittorisker i offentliga miljöer.

 

Torsdag 30 april
En telefonintervju görs med Pernilla Pettersson (f. 1991), sjuksköterska som just förflyttats från ortopedavdelningen till infektionsavdelningen på NUS. Hon reflekterar kring förflyttningen och om hur omgivningen såg på henne på ett nytt sätt efter att hon förflyttats till en avdelning med bekräftade coronafall.

 

Söndag 3 maj
Tobias Jakobsson (f. 1982), infektionsläkare, reflekterar över olika tiders epidemier och om vilken möjlighet människan har haft till att förstå vad det är som sker och varför.

 

Ett frågelistsvar kommer in:

Eftersom mitt sociala liv är limiterad till ett fåtal individer sedan tidigare samt att jag är sjukskriven så har inte så mycket förändrats. Den största skillnaden är att vi alla har kommit varandra betydligt närmare i hur vi känner varandra. Betydligt mer samtal inom politik, filosofi och teologi, vilket är mina favoritämnen att prata om.
Sjukskriven, f 1983

Måndag 4 maj
Avskärmande skyddsplast har satts upp i många butiker, kaféer och restauranger – bland annat på den lokala pizzerian.

Tisdag 12 maj

Ingela Wall, museipedagog, ger en digitalt sänd konst och berättarworkshop. Med utgångspunkt i konstnären Marc Frygells utställning fick deltagarna se en filmad visning av utställningen, en intervju med Marc samt göra kreativa berättarövningar tillsammans. Workshopen tog avstamp i coronavirusets påverkan på oss och genom att ”ta konsten i handen” utforskade de sätt att uttrycka sig kring situationen.

Minst två dikter kom till under workshopen:

Torsdag 14 maj
Intervju görs med Camilla Björnehall (f. 1980), kommunikatör vid Funktionsrätt Västerbotten, och med Maria Holmgren (f. 1958), kanslichef vid Funktionsrätt Umeå.

Camilla berättar om sitt engagemang i Neuroförbundet och om deras medlemsfika som, med anledning av covid-19, börjat ges digitalt.

Maria beskriver sin längtan efter att krama om barnbarnen och om att inte kunna träffas som vanligt.

 

Fredag 15 maj
Begränsade sittplatser på Universitetet, avgränsade med rödvita plastband.

Lördag 16 maj
Ett frågelistsvar kommer in:

Först fick jag ren panik eftersom jag är i sådant skick att jag knappt klarar en vanlig förkylning. Har problem med hjärta och haft problem med andningen m.m. Dessutom har en av mina fem söner även han problem med sin andning. Men det blev som en chock-fas, sedan kändes det lugnare, för att rädslan ökar igen. Ibland känns det väldigt overkligt, vi bor en bit utanför samhället så livet flyter på som vanligt, men i nästa stund är skräcken där igen. Ett barn får feber. Någon klagar på huvudvärk…
Jag är livrädd för viruset men det verkar inte spridas lika snabbt som vi alla var rädda för. Jag och min sambo beslutade oss för att gifta oss här hemma. Vi bjöd hem kommunalrådet, som är en vän och dessutom även hon i riskgrupp, så hon fick viga oss. Jag har varit helt emot det tidigare men med tanke på vad som händer med den som blir kvar vid eventuell bortgång, med barnen, huset och ekonomin… Nej, då gifte vi oss för att säkra upp för den andre och barnen. Också en slags kärleksförklaring. Men jag valde ett eget efternamn.
Studerande, Meselefors/Vilhelmina, f 1975

 

Tisdag 26 maj
Else Viola Westerlund (f 1943), pensionär, berättar om hur hon löst sin situation med vardagshandlingen. Hon berättar även om en olustig situation inne i affären där hon upplevde att folk kom allt för nära. Vidare, i andra ljudklippet, reflekterar hon kring äldres situation i coronasituationen.

 

 

 

 

Tisdag 9 juni
Ett nytt samtal förs med Malin Strid (f. 1988) som bedriver draghundsverksamhet. Hon funderar framåt på hur pandemin kan komma att förändra vissa jobbrutiner.

 

Måndag 15 juni
I ett uppföljande samtal med Kristian Ådén (f. 1974), ambulanssjukvårdare, funderar Kristian på framtiden.

 

 

Torsdag 6 augusti
Den allra sista intervjun som görs inom ramen för covid-dokumentationen är en uppföljande intervju med Jojjon Hamrén (f.1985). Här berättar hen om sommaren som den stora lajvsäsongen och undrar om det kanske går att åka nästa sommar istället…

 

Torsdag 27 augusti
Denna torsdag anlände ett tittskåp till museet, skapat av Christina Ohlsson (f. 1945), pensionerad specialpedagog från Malå. Hon hade tidigare i våras svarat på den digitala frågelistan som vi haft ute på museets hemsida. Christina var en av flera som tillfrågats fundera ut ett föremål som på något sätt representerar covidvåren som de kunde tänka sig att skänka till museets samlingar som en ögonblicksbild från denna tid. Christina visste snabbt vad hon ville bidra med. När vi talas vid på telefon berättar hon om en gammal sockerlåda hon hittade hemma som hon gjort om till ett tittskåp, ”mormors kök”. Med gamla grejer från barnens gamla och med småsaker köpta till via facebookgrupper pysslade hon ihop detta under coronatiden. Detta tittskåp vill hon lämna för museet att ta hand om och bevara för framtiden.

Skåpet är fint och välgjort med mycket kärlek och detaljer. Tittskåpet representerar en av många berättelser från coronavåren som handlar om isolering, karantän, restriktioner och om att hitta skaparglädje, sysselsättning och rutin trots de olustiga omständigheterna.

Utdrag ur Christinas frågelistsvar från den 15 maj:

Från att varit aktiv, dels i en orkester och i föreningslivet på orten, är jag nu totalt isolerad tillsamman med min make. Efter att ha varit instängd i hemmet i flera månader har min man och jag börjat anpassa oss till ett inrutat dagsschema. Vi inser visserligen att vi befinner oss nära rutinernas brant men har också känt att återkommande vardagshändelser inger en känsla av kontroll. På bestämda klockslag börjar vi dagen med ett långt morgonfika, därefter tiokaffe, lunch, tvåkaffe, middag, efter-maten-kaffe med en chokladpralin och slutligen en kvällsmacka. Stunderna mellan våra fasta punkter improviserar jag. Klinkar på mitt piano, ringer och pratar med en kompis, broderar tomtar på en linneduk, tar en promenad, skriver lite trams och städar så sällan som möjligt. Jag känner mig som Mamma Mu på den allra första boken, innan hon träffar kråkan. Hon äter, idisslar, tittar sig omkring, äter, idisslar, titta åt ett annat håll och somnar. Men oavsett vad jag gör snurrar ett virus runt i mina tankar. Konstigt nog flyter tiden på, och på oss går det ingen nöd. Nu dagdrömmer jag, precis som Mamma Mu, om att jag snart ska få lov att åka rutschkana och göra ett svanhopp från en hög trampolin.

Tisdag 13 oktober
Hösten har anlänt till Västerbotten, löven faller. Vi lever mitt i pandemin. Vanor har ändrats, vissa kanske för alltid. Denna dokumentationen är ett nedslag i hur några västerbottningar tänkte, gjorde och kände under ”coronavåren” och sommaren. Det finns förstås antagligen lika många upplevelser av pandemin som det finns människor. Hur påverkar denna tid hur vi kommer att förhålla oss till varandra i framtiden? Det vet vi inte. Men något vi vet är att denna tid kommer att skrivas in i historien.