Gå till sidans huvudinnehåll Gå till sidans meny
Logotyp

Dokumentation: Renbetesland – Konflikt eller grannsämja?

2005

I samarbete med DAUM (Dialekt-, ortnamns- och folkminnesarkivet i Umeå) har Hillevi Wadensten, etnolog vid museet, intervjuat Oleg Omma, ordförande i Umbyns sameby, samt jordbrukarparet Bertil Nygren och Lena-Stina Forsell i Tegsnäset, Vindelns kommun.

Intervjuerna gjordes för att undersöka förhållandena kring renbetet i Vindelns kommun. En vanlig bild i media är att rennäring och markägare står i konflikt med varandra.

Avsikten med dokumentation var att ge en annan bild, nämligen hur ett samarbete har åstadkommits utan konflikter.

Intervjuer:

Bertil Nygren och Lena-Stina Forsell

Intervjun gjordes 22 januari 2005 i parets hus i utkanten av Tegsnäset. Vid ankomsten kunde man se renar vandrandes omkring i gärdet nedanför gården. Besöket inleddes med en rundvandring i den renoverade släktgården.

Bertil arbetar som bonde med nötkreatur som inriktning och hans hustru Lena-Stina jobbar med berättandet som scenkonst, men är också delaktig i jordbruket. Korna kräver stor yta att röra sig på för gräsbete, vilket gör att de äger stora mark- och skogsområden. Mekaniseringen av arbetet lyfts i intervjun fram som den enskilt största förändringen av bruket.

Liksom i intervjun med Oleg menar de att jordbrukare måste komma överens med rennäringen för att kunna driva ett framgångsrikt företag eftersom de alla har många gemensamma problem, till exempel med rovdjur.

Det är två näringar som samsas om samma marker, och man måste hitta lösningar istället för problem för att båda ska gå med vinst. Grundläggande för ett samarbete är att parterna håller kontakt med varandra och löser problem tillsammans. Att avgränsa marker med stängsel ses som ett opraktiskt förslag, dels eftersom det då skulle sträcka sig över så stora områden, och dels för att det skulle störa det rörliga friluftslivet.

I likhet med rennäringen är föryngringen inom verksamheten osäker. Problemet ligger inte i att produktionen minskar, utan har snarare att göra med att större jordbruk växer medan mindre slås ut. Genom att laborera med fodret kan bönder få ut mer av sina djur, vilket medför en större intern konkurrens tillsammans med ett externt tryck från EU.

Ett annat, kulturmässigt, problem är att många av gårdarna ute på den västerbottniska landsbygden aldrig står till försäljning. Flertalet går istället i arv inom familjerna, varav många endast kommer att användas som sommarhus, vilket minskar möjligheterna till föryngring inom yrkesområdet.

I enighet med Oleg uttrycker även Bertil en misstro gentemot att politiska beslut fattas utanför deras kontroll. Distansen mellan lagstiftare och utövare skapar en situation där de styrande organen inte har insikt i näringarnas arbetsgång.

Den mediala fokuseringen på konflikt skapar i sin tur också problem som egentligen inte behöver finnas. Som engagerad i den lokala delen av LRF har Bertil hållit ståndpunkten att en förhandlingslösning är ett måste för att samerna och markägarna ska kunna fortsätta på ett framgångsrikt sätt. Personlig kontakt med Oleg menar han har gjort att det fungerar så bra mellan dem, och att bruka sunt förnuft kan överbrygga de eventuella hinder som uppstår.


Oleg Omma

Med rötter i Norrbotten bor numera Oleg i Hemavan under sommarhalvåret och i ett hus i Kussjön som han byggde under vintern 1978. Med ett arbete som kräver så mycket tid ute i naturen har Oleg många kunskaper om klimat och terräng.

Bland annat berättar han om hur det blir ett inlandsklimat i kustregionen när Bottenviken är frusen, vilket gör att eventuell uppvärmning av klimatet (blidväder) leder till snö. Vädret är för övrigt en ständig faktor i arbetet, där förändringar på olika sätt påverkar renarnas vandring. Således har han kommit att bli något av en expert i ämnet.

Färden med renarna från fjällen och neråt har kommit att ändras under årens lopp. Den manuella flytten är fortfarande intakt, men har kompletteras med maskiner. Olegs förflyttningar av renarna sträcker sig över 38 mil. Därför hyr han in lastbilar och förare för vissa sträckor.

Även om det är tekniskt möjligt att vandra med renarna är det givetvis också viktigt att de är vid god kondition när de väl kommer ner. Förutom fraktkostnaderna bidrar sjunkande köttpriser till en del ekonomiska nötter att knäcka.

Då ren- och markägare ofta delar mark uppstår vissa problem mellan näringarna. Oleg betraktar dock dessa som yrkesområden med samma värde för ekonomin och landskapet.

De problem som ibland uppstår hävdar han egentligen inte har sin grund i någon av näringarna, utan snarare hos de beslutsfattare som filosofiskt och geografiskt inte befinner sig i den situation som de verkliga utövarna är. Politiska beslut är ofta motsägelsefulla vilket kan medföra att markberedningen skapar problem för renägarna, medan beslut kring vandringsleder kan reta upp markägarna.

Även om renarna skulle kunna acklimatisera sig till att leva året runt nere vid Kussjön, så förhindrar lagstiftningen det. Han menar att den svenska staten inte tar sitt ansvar, och därmed drabbas både samer och markägare som istället får hitta egna lösningar. Ett ytterligare exempel är rovdjursstammen som han menar ställer till det för alla parter som bedriver någon näring i skogsmark i Norrland.

Rennäring kräver stora arealer, och Oleg kan förstå att det kan uppfattas underligt för utomstående. Att kontrollera renarnas vandring med stängsel ser han som en dyr och ineffektiv lösning. Den mediala uppmärksamheten kring konflikten mellan samer och jordbrukare tycker han är olycklig. Enligt hans mening är de i själva verket i samma situation, där matpriser, i synnerhet köttpriser, medför en tuff konkurrens från EU-länder.

Som ordförande för Umbyns sameby är Oleg mån om att verksamheten fungerar, men han är samtidigt tveksam till att inkludera sin egen son i arbetet. En utbildning går i första hand för pojken, sedan kommer valet rörande arbetet med renarna.

Vidare trycker han på att rennäringen behöver vara mer flexibel i framtiden, där aktiviteter utanför själva renskötseln kommer att bli avgörande för att kunna fortsätta utvecklas. Ytorna att röra sig på blir allt mindre och konkurrensen på köttmarknaden driver honom och Umbyn till att hitta nya lösningar. Turism ter sig både som en begränsning och en möjlighet.

Oleg är inte mycket för att exploatera kulturen, men poängterar också att utan turismen skulle inte heller samerna vara så pass integrerade i samhället som de är. Skulle han få välja att jobba inom ett annat fält så lockar tanken på att få guida flugfiskare, men i slutändan är det renskötseln som ligger närmast hjärtat.


Renskötselrätten är reglerad i grundlag och ger samer som är medlemmar av en sameby rätt till renbete, jakt, fiske, virke och bränsle samt rätten att bygga anläggningar och bostäder, för att klara sitt och sina renars uppehälle.

Rätten gäller på marker där man kan visa att renbete pågått regelbundet under så lång tid att man inte vet när det började, vilket kallas för urminneshävd. Detta betyder att samerna även i framtiden har rätt att beta sina renar där, under förutsättning att de fortsätter att nyttja dessa marker regelbundet.

De konflikter som lyfts fram i media bygger på ett antal rättsprocesser som ägt rum under de senaste årtiondena. Markägare i Härjedalen, Jämtland, Västerbotten och Norrbotten har med början 1990 stämt ett antal samebyar för att dessa låter sina renar beta på markägarnas egendomar.

Markägarna hävdar att det inte finns bevis för att renskötsel bedrivits där under någon längre tid, och att renskötselrätten därför inte gäller på dessa fastigheter. I rättsprocesserna har bevisbördan lagts på samebyarna, som tvingats fatta svåra beslut: Att skuldsätta sig svårt för att försöka bevisa sin urminneshävd och få den fastslagen av domstol, eller att avböja rättegång, och därmed automatiskt förlora sin renskötselrätt på dessa marker.

Källor
Föredrag med Malin Brännström på samiska poolens möte 2006-04-25, inspelat på minidisc
Jordbruksverkets hemsida: http://www.sjv.se, 2006-12-01.
Svenska Samernas riksförbunds hemsida: http://www.sapmi.se, 2006-11-29.

Logotyp
Museet är stängt
Logotyp