Gå till sidans huvudinnehåll Gå till sidans meny
Logotyp

Berättelser och reflektioner i coronatider

Här presenteras ett urval, somligt är nedkortat.
Det samlade materialet bevaras i museets arkiv och görs tillgängligt för läsning.


2020 05 19 – lärare, Umeå, f. 1982

När de första fallen kom i Sverige och i Västerbotten läste jag allt jag kom åt och hade mycket oro men med tiden har det blivit en sorts vardag. Jag är fortfarande ganska försiktig och lever så mycket jag kan kring hemmet. Jag jobbar i huvudsak hemifrån i synnerhet just nu när jag har symptom av pollenallergi som jag är rädd ska dölja en lindrig coronainfektion.

Jag jobbar hemifrån istället för på kontoret vilket i princip innebär att jag inte träffar mina kollegor som i stor del också är vänner. Många av mina andra vänner har jag mest digital kontakt så det lilla fysiska umgänge vi hade har försvunnit. Jag går oftast inte till kyrkan, bara när jag är kyrkvärd. Jag går ibland och ber en kort bön i kyrkan på väg hem från att ha lämnat i förskolan. Jag gör mitt bästa att hålla avstånden runt människor så jag är nog lite längre från människor nu än annars. Jag tar inte i hand med folk och brukar undvika det under influensa- och magsjukesäsongen annars så jag är glad att jag slipper förklara det nu. På jobbet har vi digitalt “fika” en gång i veckan vilket är skönt för då får man snacka med kollegorna trots att jag inte kommer till jobbet annat än i undantagsfall numera. Jag saknar också att kunna gå på stan och kolla i affärer och gå på café och liknande. Jag vet att jag kan göra det teoretiskt men då jag inte har något direkt ärende till stan utan att åka dit för jobbet så känns det fel att göra det bara som nöje.

De närmsta veckorna blir nog ungefär som tidigare men jag tänker att om smittspridningen fortsätter gå ned så minskar nog restriktionerna efter midsommar. Vi diskuterar semestern lite hit och dit. Vi har kommit till beslutet att om smittan inte ökar från nu så reser vi nog till vår sommarstuga fast det är längre bort än rekommenderat men tar så mycket säkerhetsåtgärder vi kan runt resan, vår vistelse där och vår interaktion med de äldre. Det finns en farmor som längtar efter barnbarnen så är vi bara friska och kan resa till stugan får nog barnen träffa henne åtminstone ute. Jag tror vi lär oss leva med corona och att de flesta länder nog blir mindre restriktiva över tid när vi vet mer om viruset och kommer ett vaccin blir det nog ännu lättare. Jag hoppas på sikt kunna resa utomlands igen. Vi är inte en familj som reser mycket utan det blir snarare med kanske 5-10 års mellanrum så när vi väl kan resa kan det nog bli en resa så barnen får komma utomlands för första gången. För mig känns tanken på en utlandsresa inom 1-2 år en hoppfull målbild.


2020 05 16 – Studerande, Meselefors, f. 1975

Har dina tankar om viruset och dess spridning förändrats sedan du först fick höra talas om det?
Ja, lite. Först fick jag ren panik eftersom jag är i sådant skick att jag knappt klarar en vanlig förkylning. Har problem med hjärta och haft problem med andningen m.m. Dessutom har en av mina fem söner även han problem med sin andning. Men det blev som en chock-fas, sedan kändes det lugnare, för att rädslan ökar igen. Ibland känns det väldigt overkligt, vi bor en bit utanför samhället så livet flyter på som vanligt, men i nästa stund är skräcken där igen. Ett barn får feber. Någon klagar på huvudvärk…
Jag är livrädd för viruset men det verkar inte spridas lika snabbt som vi alla var rädda för.

Har kännedomen om viruset påverkat ditt sociala liv på något sätt? Hur skiljer sig i så fall ditt agerande i hur du förhåller dig till vänner, familj, bekanta och obekanta nu från innan du fick kännedom om virusspridningen?
Jag märker att jag är en enstöring även i vanliga fall. Nu studerar jag på distans så detta förändrades inte. Det som förändrats är att man inte kramar de jag möter på affären, som jag brukar, och framförallt att jag hälsar på min far betydligt mer sällan och inga kramar där heller. Inte heller systrarna träffar jag och kramar…
Jag och min sambo beslutade oss för att gifta oss här hemma. Vi bjöd hem kommunalrådet, som är en vän och dessutom även hon i riskgrupp, så hon fick viga oss. Jag har varit helt emot det tidigare men med tanke på vad som händer med den som blir kvar vid eventuell bortgång, med barnen, huset och ekonomin…Nej, då gifte vi oss för att säkra upp för den andre och barnen. Också en slags kärleksförklaring. Men jag valde ett eget efternamn.
Men som sagt, jag har blivit medveten om hur osocial jag egentligen är. Saknar inte umgänge eftersom jag ändå inte haft något, förutom med min far och mina syskon.
Barnen tycker dock det är fruktansvärt jobbigt att inte kunna leka med vänner som vanligt.

Har kännedomen om viruset påverkat ditt vardagliga liv på något sätt? Hur skiljer sig i så fall ditt agerande nu från innan du fick kännedom om virusspridningen?
Det påverkar ju väldigt mycket. Allt ifrån hur man handlar på affären, vad man handlar, hålla avstånd och tvätta händerna så fort som man varit någonstans. Helst hade jag velat ha munskydd också, men eftersom ingen annan har det känns det onödigt. Det är ju bäst om den som ev smittar har det på sig för att förhindra att smittan sprider sig. Å andra sidan är det ju omöjligt att veta om man bär på smittan eller inte.

Hur samtalas det om coronaviruset i din närmsta krets exempelvis inom familjen, bland vänner eller bekanta, i ditt boende, på arbetet eller i skolan? Vilka är dina tankar om hur samtalet går?
Det talas alltid om corona, oavsett vem du pratar med. Barnen leker egna påhittade “coronalekar” och kommer med kommentarer om corona av och till. De ser ju och hör på nyheterna. Både jag och min sambo är smygnördiga och lusläser statistik. Viket faktiskt känns bra nu då man ser att spridningstakten inte är så hög och att det är färre som avlider per dag än tidigare. Men i början var det ju inte så klokt, uppstressande.
Alla jag pratat med hyser stor respekt för corona, även min 82 årige far som först slog bort det som en vanlig förkylning. Han har nog aldrig haft så rena händer som nu, fast han håller butiken öppen och träffar folk dagligen.

Vilka är dina tankar om framtiden? Hur tänker du på de kommande veckorna? Månaderna? Åren?
Jag hoppas verkligen för allt jag är värd att varken jag, min man, eller mina barn får denna sjukdom. Hoppas på att det snart, inom ett år, kommer ett vaccin.
Jag tror att covid-19 kommit för att stanna och att det kommer att gå i vågor. Samhället kommer inom ett par år helt att återgått till det “nya normala”. Naturen har fått sig en liten andningspaus, men det kommer att bli tufft för väldigt många ekonomiskt.
Jag hoppas att inte covid-19 viruset förändrar sig som spanska sjukan gjorde och slår sig mot andra grupper. Barn och ungdomar med starkt immunförsvar. Inte så att jag menar att vi som tillhör riskgrupp är mindre värda, men frisk är jag inte. Och det skulle vara fruktansvärt om många barn drabbades.
Fram till dess så kör vi på. Trots att vi tillhör riskgrupper så måste vi båda arbeta i sommar. Mest troligt blir det inom vården.

 


2020 05 15 – Pensionär, Malå, f. 1945

Har dina tankar om viruset och dess spridning förändrats sedan du först fick höra talas om det?
Det tog ett tag innan jag förstod att det egentliga syftet med att stänga in alla över 70 år var ett sätt att klara en överbelastning på den underdimmentionerade intensivvården. Talet om att värna de äldre, äldre var säkert seriöst från början, men misslyckades då viruset snabbt tog sig in på våra äldreboenden. Helt klart genom personal som saknade både skyddsutrustning och i många fall adekvat kompetens.

Har kännedomen om viruset påverkat ditt sociala liv på något sätt? Hur skiljer sig i så fall ditt agerande i hur du förhåller dig till vänner, familj, bekanta och obekanta nu från innan du fick kännedom om virusspridningen?
Från att varit aktiv, dels i en orkester och i föreningslivet på orten, är jag nu totalt isolerad tillsamman med min make. Vi har helt klart mera digital kontakt med både barn, barnbarn, nära vänner och mera perifera sådana. Kontakt har även nyetablerats med vänner från förr.
Dessutom deltar jag i ett antal video- och telefonmöten.

Efter att ha varit instängd i hemmet i flera månader har min man och jag börjat anpassa oss till ett inrutat dagsschema. Vi inser visserligen att vi befinner oss nära rutinernas brant men har också känt att återkommande vardagshändelser inger en känsla av kontroll. På bestämda klockslag börjar vi dagen med ett långt morgonfika, därefter tiokaffe, lunch, tvåkaffe, middag, efter-maten-kaffe med en chokladpralin och slutligen en kvällsmacka. Stunderna mellan våra fasta punkter improviserar jag. Klinkar på mitt piano, ringer och pratar med en kompis, broderar tomtar på en linneduk, tar en promenad, skriver lite trams och städar så sällan som möjligt.

Jag känner mig som Mamma Mu på den allra första boken, innan hon träffar kråkan. Hon äter, idisslar, tittar sig omkring, äter, idisslar, titta åt ett annat håll och somnar. Men oavsett vad jag gör snurrar ett virus runt i mina tankar. Till mitt nostalgiska melodiminne har det ständigt dykt upp Coronarelaterade textfragment som jag nu ”skrivit av mig” i följande verser:

”Ramona”,
Corona vad är det du tänkt ställa till
Corona, beskriv vad du i stunden vill
För din skull är världen i stor turbulens
För din skull så tillbommas nu varje gräns
Corona, för dig har varje bryggeri
Corona, bränt sprit med lena tvålar i
Vi undrar nu alla vad vi ska ta oss till med dig
Corona, du oroar mig

”För ingenting är längre som förut”
Burkar med konserver har tat´ slut
När alla gamla sånger blivit vals
Då stämmer inget alls
Jäst och mjöl har plötsligt tagit slut
Toa-rulls-behovet tycks akut
Glöm semesterresan till Paris
Dit red man ju i visan på en gris

”Jag går och fiskar” gör jag inte
Jag går och duschar
Ett hygienbeslut
Jag tränar andningen
Först in och sedan ut

”Öppna ditt fönster släpp in lite sol”
Glöm bort tiden från ifjol
Glöm båd´ stråke och fiol
Äta och sova, vår dagliga rutin
Snart drar vi inte upp gardin
Det är massor med veckor sen sist jag stod i kö
Återse Sundbyberg och sedan dö
Undvik att nyttja vår ansträngda intensiva vård
Så lyder ordern sträng och hård

Konstigt nog flyter tiden på, och på oss går det ingen nöd. Nu dagdrömmer jag, precis som Mamma Mu, om att jag snart ska få lov att åka rutschkana och göra ett svanhopp från en hög trampolin.

Hur samtalas det om coronaviruset i din närmsta krets exempelvis inom familjen, bland vänner eller bekanta, i ditt boende, på arbetet eller i skolan? Vilka är dina tankar om hur samtalet går?
De flesta försöker nog uppmuntra varandra att hålla ut. Vi uttrycker ofta det enda sympatiska med detta virus, nämligen att den endast i undantagsfall angriper barn och ungdomar.

Vilka är dina tankar om framtiden? Hur tänker du på de kommande veckorna? Månaderna? Åren?
Vi tror att detta blir långvarigt och ställer i första hand in oss på att vara i husarrest en bit in på 2021. Skulle Coronan mot förmodan ha godheten att lämna oss tidigare blir det en extra bonus. Tänker den stannar längre ska vi även klara detta. En förhoppning är att vi i framtiden lärt oss något och förstår att vi måste ta klimatuppvärmningen på större allvar.

 


2020 05 03 – Sjukskriven, Umeå, f 1983

Har dina tankar om viruset och dess spridning förändrats sedan du först fick höra talas om det?
Eftersom jag delar bostad med två andra som vardera kommer från Spanien och Italien så har jag fått berättat om deras familjers situation. I början tog jag det varsamt för att behålla lugnet men desto fler blev infekterade i Spanien och Italien desto mer började mina vänner få en skarp otrygghetskänsla.

Mina tankar om viruset i sig själv är den samma som innan. Ett RNA-baserat influensavirus med relativt stor chans att mutera, stark smittspridning av relativt okänd karaktär. Det finns mycket jag vet men desto mer jag inte vet då det är en ny mutation.

Har kännedomen om viruset påverkat ditt sociala liv på något sätt? Hur skiljer sig i så fall ditt agerande i hur du förhåller dig till vänner, familj, bekanta och obekanta nu från innan du fick kännedom om virusspridningen?

Nej, eftersom mitt sociala liv är limiterad till ett fåtal individer sedan tidigare samt att jag är sjukskriven så har inte så mycket förändrats. Den största skillnaden är att vi alla har kommit varandra betydligt närmare i hur vi känner varandra. Betydligt mer samtal inom politik, filosofi och teologi, vilket är mina favoritämnen att prata om.

Har kännedomen om viruset påverkat ditt vardagliga liv på något sätt? Hur skiljer sig i så fall ditt agerande nu från innan du fick kännedom om virusspridningen?
Börjat storhandla mer. Planerar middagar mer i förtid samt så samlas vänskapskretsen för gemensamma middagar relativt ofta. Vi är rätt socialt distanserade sen innan samt att jag har skadat mig så pass att jag inte kan röra på mig särskilt mycket.

Hur samtalas det om coronaviruset i din närmsta krets exempelvis inom familjen, bland vänner eller bekanta, i ditt boende, på arbetet eller i skolan? Vilka är dina tankar om hur samtalet går?

Jag försöker göra allt för att hålla humöret uppe för alla. Ber dem reflektera över vardagliga ting för att de ska känna samma tacksamhet för livet som det är. För mig på kryckor är tanken att få gå på två ben med ett glas vatten i hand en enorm välsignelse i dagsläget och jag är tacksam för den magnifika kropp jag fått.

Vilka är dina tankar om framtiden? Hur tänker du på de kommande veckorna? Månaderna? Åren?

Det är här och nu som samtliga kan och bör ta sina personliga ansvar att städa sina hem, sina relationer, sina rum men framförallt städa sig själva och skeletten i garderoben.

Sedan sätta sig ner och ta en ordentlig funderare om vad de själva, som individ, invånare, medborgare, del av grupp, del av kommun, del av samhället och del av demokratin, har för roll. Reflektera över frågor som: Vad är det goda livet? Vad innebär ett gott liv? Vilket ansvar har jag i mina roller i samhället? Vem är jag? Vem är man? Är jag min titel på jobbet, namnet på mitt id-kort eller är jag mer än så? Hur beter sig en förälder? Hur beter sig ett barn? Vad är gränsen för en skälig lön? Hur ser mitt konsumtionsmönster ut? Konsumerar jag mer än vad jag vill? Hur mycket konsumtion är rimligt? Hur svårt är det att tvätta, stryka och städa? Lever jag på samma sätt som jag lär ut? Hur skulle samhället se ut om jag fick bestämma? Är demokratin verkligen bästa lösningen? Vad betyder demokrati? Vad är kapitalism och vad betyder det?

Det viktiga är inte att finna ett svar, det viktiga är att ha ställt frågan till sig själv och svarat sig själv. För målet är inte svaret. Målet är tålmodigheten till processen.


2020 04 29 – Anonym

Vi hade bokat en kryssning 20 mars och insåg att vi skulle avboka den redan i Februari. Vill skydda en anhörig med Cystiskfibros och håller avstånd och hygien, var riktigt rädd. Inser nu att vi inte är säker förrän om ett år. Måste ju gå ut och handla m.m. Behåller lugnet och umgås med dottern och 3 av barnbarnen där vi är mer isolerad. Hen som har Cystiskfibros träffar vi bara utomhus och kan inte hålla dens barn, vårt 4e barnbarn 9 månader.
Min 65 åriga syster fick Covid19 14 mars, hennes man fick det lindrigare. En systerson med riskfaktor genomled den också med svår andnöd och fick åka in till Danderyd 2 ggr. Såg då att man kan överleva och blev mindre dödsrädd.

Jag träffar bara vänner som varit symtomfri i 14 dagar. Andra träffar vi utomhus med avstånd. När man varit på stan i ärenden tar man inte i handtag med händerna, håller rejält avstånd och spritar händerna då man kliver in i bilen. Går inte på restaurang längre. När vi hälsar på hen med Cystiskfibros går vi igenom lägenheten till balkongen med munskydd. Sitter sen med avstånd och umgås, äter och fikar. Min 91 åriga mor träffar vi aldrig utan ringer nästan dagligen och videosamt med henne 1 ggr/ veckan.

Då vi bor isolerad är vi van att bunkra och storhandla det blir ingen skillnad nu. Tvättar händerna ordentligt, tar inte i ansiktet om jag varit på allmän plats och spritar dem innan jag går in i säker plats som bil eller hem. Arbetsmöten sker med videosamtal eller med stort avstånd. Kramas inte eller skakar hand.

Det pratas ofta [om virussituationen] med vuxna, inte så ofta med barnen. En del skambelägger då man som vi umgås med barnbarnen. Andra är mer resonliga och tror på Flockimuniteten. Inser att vi inte kan var isolerade i ett år utan måste ha ett någorlunda vanligt liv så länge.

[Jag] hoppas på att det blir lindrigare i juni, men någon Allsång på Skansen blir det nog inte. Hoppas att äntligen få hålla i vårt yngsta barnbarn igen i Juli och träffa mamma utomhus. Ser inte att vi är trygg i höst då andra vågen kommer och vi då inte har fått vaccin än. Familjen har ännu kvar sina jobb och ekonomin vänder nog till nästa vår då en rejält uppsving sker. Håller modet uppe med projekt och sysslor och tror på att vi klarar detta utan att nån av oss närmaste dör.


2020 04 29 – Journalist, Umeå, f. 1978

Hur och när fick du kännedom om coronaviruset?
Genom främst SVT och SR:s bevakning, till att börja med var det ett virus i Kina, som jag inte tänkte skulle beröra mig eller vår del av världen. Jag minns tydligt när utbrottet kom i norra Italien, att jag då började förstå att vi alla skulle drabbas.

Har dina tankar om viruset och dess spridning förändrats sedan du först fick höra talas om det?
Från ett abstrakt virus långt borta, till något som förändrat hela vår vardag och våra liv.

Har kännedomen om viruset påverkat ditt sociala liv på något sätt? Hur skiljer sig i så fall ditt agerande i hur du förhåller dig till vänner, familj, bekanta och obekanta nu från innan du fick kännedom om virusspridningen?
En stor förändring i det sociala är att jag inte träffar mina arbetskamrater, eftersom jag jobbar hemifrån. Förstår nu hur viktiga de är! Jag träffar inte heller mina föräldrar som är 70+, förutom någon enstaka gång utomhus. Mina vänner har jag också träffat väldigt lite sedan Coronan spred sig på allvar, eftersom det blivit att vi mest hållit oss hemmavid och undvikit att åka och hälsa på. Under tre-fyra veckor var jag och barnen förkylda så under den perioden kunde vi inte träffa någon, och barnen fick inte ens ha kompisar hemma. Har istället umgåtts en del via skype och telefon, det gör livet lite roligare, men bara lite. Har börjat promenera med en granne som jag inte gjort förut, så en får lära känna människor i ens omedelbara närhet lite bättre. Märker också att grannar och förskolepersonal mm är lite mer pratsugna än vanligt. Jag skakar inte hand med folk jag träffar, utan håller för det mesta några meters avstånd. Det är en märklig känsla.

Har kännedomen om viruset påverkat ditt vardagliga liv på något sätt? Hur skiljer sig i så fall ditt agerande nu från innan du fick kännedom om virusspridningen?
Jag jobbar hemifrån, så det är en mycket stor förändring. Vi har tre barn i åldrarna 2, 4 och 6 och de har varit hemma mycket mer än vanligt, eftersom de varit lite småförkylda i perioder, och förskolan har regeln att barnet inte får komma ens med lite snuva. Jag får inte ens gå in på mitt jobb, skulle hämta en kontorstol och min datorskärm, och då fick jag ringa på bakdörren och en kollega ställde ut mina grejer till mig. Vi stod och pratade en stund på några meters avstånd, jag och en kollega som annars brukar käka lunch ihop och prata ganska mycket en vanlig vecka. Det var roligt att iallafall se en kompis!

Hur samtalas det om coronaviruset i din närmsta krets exempelvis inom familjen, bland vänner eller bekanta, i ditt boende, på arbetet eller i skolan? Vilka är dina tankar om hur samtalet går?
Under den första månaden av Corona var detta nästan det enda jag tänkte på, och det enda vi pratade om, både i jobbet, i familjen och med vänner. Corona är fortfarande det helt dominerande samtalsämnet, men andra ämnen (som hur det är med barnen) börjar ta sig in. Jag tycker samtalet som pågår i min närhet är ganska fint, folk tar det på allvar och bryr sig om varandra, ringer ofta till de som sitter isolerade och ensamma, många anmäler sig som volontärer och det flödar en kreativitet för att hitta lösningar, som nu tex digitalt valborgsfirande. Det är såklart inte samma som att gå på ett riktigt valborgsfirande, men det visar vår vilja på att upprätthålla någon slags stabilitet och vardag och gemenskap.

Vilka är dina tankar om framtiden? Hur tänker du på de kommande veckorna? Månaderna? Åren?
Fick på ett digitalt möte på jobbet igår veta att det kan bli långvarigt, att vi måste jobba hemma flera månader till. Det är beslutat till den sista maj, men det kommer förmodligen bli förlängt, kanske även under hösten. Det kändes jobbigt. Jag tänker inte så mycket framåt just nu, utan tar en dag i taget. Har upptäckt en del fördelar, det blir mycket mindre stress, eftersom i stort sett alla planer och sociala tillställningar av olika slag, barnkalas och familjeträffar och bokcirklar och festivaler… är inställt. Det finns någonting vilsamt i det, men också lite passiviserande. För barnens del jämför jag med min egen världsbild. Jag minns att jag växte upp i förvissningen att inget farligt kunde hända. Inga kontinentalplattor som rör sig, inga jordbävningar, inga krig, ingen svält, knappt några farliga djur. För våra barn är de helt annorlunda, de växer upp mitt i brinnande klimatkatastrof, och så denna pandemi, som påverkar dem på många sätt. Det känns lite sorgligt, deras framtid känns lite mer osäker men de kommer säkert klara det bra. Jag tänker också på hur otroligt bra vi har det i Sverige, nu under Corona, precis som nästan jämt. Vi får vara ute, vi har inte lika strikta restriktioner, vi har en vård som fungerar och trygghetssystem. Jag får jobba hemifrån, min sambo har också fast jobb, vi bor i ett hus, så vi kan umgås på ett bra sätt även hemma, och jag kan även jobba även om barnen är hemma. Jag känner mig priviligierad på många sätt, men jag saknar mitt vanliga liv, mina vänner, mina arbetskamrater och mina äldre familjemedlemmar. Jag lider med min mamma som är 70 plus och bor ensam, och som börjar känna sig trött och ledsen. Det är svindlande att tänka att det här skulle pågå i flera år, jag orkar inte tänka på det utan tar en dag i taget. Jag hoppas att livet ska bli lite mer som vanligt i sommar.


2020 04 28 – Anonym

Har dina tankar om viruset och dess spridning förändrats sedan du först fick höra talas om det?
Nej det kan jag inte påstå, det som har förändrats är tidsaspekten. Hur lång tid det tar innan det kan gå tillbaka till vanligt leverne. Ingen vet, så det är bara att sitta lungt i båten tills vidare.

Har kännedomen om viruset påverkat ditt sociala liv på något sätt? Hur skiljer sig i så fall ditt agerande i hur du förhåller dig till vänner, familj, bekanta och obekanta nu från innan du fick kännedom om virusspridningen?
Vi håller oss i frivillig karantän, vilket innebär att ingen hälsar på och vi håller oss hemma. Träffar barn och barnbarn ute i friska luften. Kramar ges symboliskt genom att se på varandra och krama sig själva. Telefonen har använts flitigare.

Har kännedomen om viruset påverkat ditt vardagliga liv på något sätt? Hur skiljer sig i så fall ditt agerande nu från innan du fick kännedom om virusspridningen?
Inte mer nämnvärt, än det som svar som står på föregående fråga., jo vi handlar med hjälp av internet numera, så slipper vi gå i affärer.

Hur samtalas det om coronaviruset i din närmsta krets exempelvis inom familjen, bland vänner eller bekanta, i ditt boende, på arbetet eller i skolan? Vilka är dina tankar om hur samtalet går?
De flesta resonerar som så: att det är bara att gilla läget och hoppas på att det inte blir så långvarit.

Vilka är dina tankar om framtiden? Hur tänker du på de kommande veckorna? Månaderna? Åren?
Svårt att sia om den närmaste framtiden, bara att hoppas på att det snart är över och då får vi se hur det blir framöver. Jag tar en dag i sänder och är glad varje dag jag vaknar till en ny dag med nya möjligheter.


2020 04 23 – Anonym

Jag kan inte hälsa på min dödssjuke far i södra Sverige. Det är en sorg.
Jag har en tremånaders bebis hemma och livet är ändå upp och ner, ska så vara… men Covid19 har gjort att tillvaron som delvis föräldraledig kan kännas mer ensam än den kanske hade varit om virusspridningen inte pågick.
Samtidigt har Covid19 också bidragit till möjligheten att stanna upp och ta det lugnt. I nån mån.

Det påverkar jobbtillvaron, allt det jag jobbar med är lagt på paus. Jobbar hemma med planering inför framtiden.

[Coronaviruset är] det enda vi talar om. Jag försöker att inte låta skrämselrapporter komma åt mig. Försöker att inte oroa mig för nära och kära och för världen i stort.

Allt känns osäkert. [Jag] saknar förut. Längtar till sen. Längtar vänner, kramar, skratt, middagar, sammanhang – allt det vi gör utan att förstå hur bra vi har det när allt är som vanligt.
Hur konstigt det än är att skriva – jag saknar det “normala”.

Hopp finns också med. Hopp om att saker kanske blir möjliga igen. Kanske får detta oss att tänka efter, att fler får upp ögonen på att en annan värld (än tex SD:s) kanske kan vara möjlig, att vi kan ändra allt till något bättre.


2020 04 14 – Anonym

Hur och när fick du kännedom om coronaviruset?
Det var nog någon gång i februari jag började läsa om den i olika medier. Då handlade mest om Coronavirus i Italien och Spanien. Jag missade utvecklingen i Kina och Sydkorea. Allt gick så snabbt där i början och det mesta var rädsla.

Har dina tankar om viruset och dess spridning förändrats sedan du först fick höra talas om det?
Jag har lärt mig en hel del om den då jag själv blev sjuk och har i min kropp upplevt sjukdomens upp och nedgångar de senaste fyra veckorna. Till en början var jag oerhört rädd för att mina barn skulle drabbas. Jag gick runt med ansiktsmask och engångshandskar inomhus. När jag kände mig piggare bestämde jag mig för att ta av mig masken och istället behålla handskarna på. Under min isolerade period läste jag en hel del om sjukdomen. Kände att jag behövde tänka mer logiskt än emotionellt runt sjukdomen. Men jag kan fortfarande känna mig ledsen över att så många omkommer särskilt då jag vid flera tillfällen haft andningsbesvär. När det är tungt tänker jag på de som får ett ännu starkare tryck över bröstet och ännu mer brännande känsla i lungorna. Som om någonting äter upp en inifrån. Jag känner att Sverige borde tidigt och på flera plan skyddat de äldre och människor i riskgrupper. Att inte veta säkert är ingen anledning till politisk passivitet. Det finns ingenting som är säkert med den här sjukdomen.

Har kännedomen om viruset påverkat ditt sociala liv på något sätt? Hur skiljer sig i så fall ditt agerande i hur du förhåller dig till vänner, familj, bekanta och obekanta nu från innan du fick kännedom om virusspridningen?
Det sociala livet har flyttat till olika chattforum och videokonversationer och det fungerar bra eftersom alla sitter i samma båt. Alla har accepterat att det måste vara så och därmed tycker jag att mitt sociala liv fungerar. Träffar jag någon ute så håller vi avstånd. Jag är noga med att berätta att jag blivit sjuk så att ingen ska undra. Just nu tänker jag såklart på mina föräldrar och särskilt min pappa som kan riskera att bli riktigt sjuk om han skulle bli smittad. Jag hälsar på honom ibland. Då pratar vi i telefon, han står inne vid fönstret och jag står ute bortanför grinden. Vi ser varandra och pratar. Han låter glad när vi pratar med varandra. Sist berättade han om en tavla han hade målat. Sen skickade han en bild av den till mig.

Har kännedomen om viruset påverkat ditt vardagliga liv på något sätt? Hur skiljer sig i så fall ditt agerande nu från innan du fick kännedom om virusspridningen?
Jag har tillsammans med familjen vistats mycket mer i naturen nu än vad vi gjorde tidigare. Vi försöker så ofta vi kan ta med barnen ut till olika skogsområden. Det har hjälpt mig mycket tycker jag. Jag kan på så vis acceptera isoleringen, min sjukdom och tröttheten som medföljer. Jag försöker med stöd av naturen stärka mig mentalt. Det finns inget annat jag kan göra när det inte finns mediciner.

Hur samtalas det om coronaviruset i din närmsta krets exempelvis inom familjen, bland vänner eller bekanta, i ditt boende, på arbetet eller i skolan? Vilka är dina tankar om hur samtalet går?
Jag har all förståelse för hur det har samtalats om sjukdomen. Det är som om alla måste hitta ett eget sätt att förhålla sig till kaoset. Vi har pratat politik, sjukdomsförlopp, riskgrupper, ännu mer politik, rädsla och frustration. Vi har också pratat om hur vi hanterar situationen, det har också funnits utrymme för skratt och skämt kring bisarra förhållanden.

Vilka är dina tankar om framtiden? Hur tänker du på de kommande veckorna? Månaderna? Åren?
Jag hoppas just nu på ett vaccin. Det är enda vägen ut ur det här.


2020 04 09 – Personalassistent, Umeå, f. 1980

Har dina tankar om viruset och dess spridning förändrats sedan du först fick höra talas om det?
Jag känner ingen större oro vare sig nu eller när jag först fick kännedom om viruset däremot har jag anpassat min vardag avsevärt. Influensor drabbar riskgrupper hårt och den enda oro jag känner är kring samhällens beredskap när många blir drabbade samtidigt som ju är fallet med Corona-viruset.

Har kännedomen om viruset påverkat ditt sociala liv på något sätt? Hur skiljer sig i så fall ditt agerande i hur du förhåller dig till vänner, familj, bekanta och obekanta nu från innan du fick kännedom om virusspridningen?
Mitt sociala umgänge med vänner har gått från väldigt frekvent till nästan obefintligt. Flera familjemedlemmar och vänner har isolerat sig vilket är påtagligt.

Har kännedomen om viruset påverkat ditt vardagliga liv på något sätt? Hur skiljer sig i så fall ditt agerande nu från innan du fick kännedom om virusspridningen?
Jag är en social varelse som spenderar mycket tid på bibliotek, spelningar, restauranger och caféer. Nu har mitt socialiserande begränsats till att handla livsmedel och hämta take away-mat någon enstaka gång.

Hur samtalas det om coronaviruset i din närmsta krets exempelvis inom familjen, bland vänner eller bekanta, i ditt boende, på arbetet eller i skolan? Vilka är dina tankar om hur samtalet går?
Corona-viruset är det konstanta samtalsämnet både på jobbet och i privata relationer. Min tweenie-dotter och hennes vänner är väldigt medvetna och diskuterar frågan flitigt.

Vilka är dina tankar om framtiden? Hur tänker du på de kommande veckorna? Månaderna? Åren?
Jag känner ingen oro inför framtiden och hoppas på en positiv effekt av den kris världen hanterar just nu. Jag hoppas att fler blir uppmärksamma på den oerhörda konsumtion vi håller på med och blir mer miljömedvetna även om det frammanats genom rädsla. Kanske vi blir fler vegetarianer på jorden som resultat. Dock fortsätter skuldbeläggande och pöbel-fasoner i sociala medier som vi svenskar alltid gör vid aktuella ämnen. Vi verkar ha ett enormt behov av att lägga skulden på någon.

Jag hoppas att det är blir ett wake up call och vi börjar ta hand om varandra mer.


2020 04 04 – Kommunikatör, Umeå, f. 1988

Hur och när fick du kännedom om coronaviruset?
Via media, i januari läste man ju om att det härjade i Kina, men hade aldrig i min vildaste fantasi kunnat förstå att det skulle få en sån här spridning.

Har dina tankar om viruset och dess spridning förändrats sedan du först fick höra talas om det?
Ja absolut. Från början tycker jag att det verkade vara någon form av masshysteri och jag blev nästan irriterad på folk som var rädda. Jag gick från lyckligt ovetande rakt in i förvaltningens beredskapsgrupp för coronaviruset, där vi fick i uppdrag att ta fram beredskapsplaner och risk- och konsekvensanalyser. Var helt omskakad efter det mötet, hade inte fattat att läget var så allvarligt.

Har kännedomen om viruset påverkat ditt sociala liv på något sätt? Hur skiljer sig i så fall ditt agerande i hur du förhåller dig till vänner, familj, bekanta och obekanta nu från innan du fick kännedom om virusspridningen?
Jo, i vanliga fall träffar jag vänner och familj ofta. Jag har inte träffat min mamma och hennes sambo på flera, flera veckor eftersom de tillhör riskgrupp. Min pappa, som jag brukar träffa varje vecka, har jag inte heller träffat på ett tag. Vi har blivit ombedda att arbeta hemifrån, och bara det är ju en stor omställning. Det går bra, men man saknar sina kollegor och fikarumssnacket.

Har kännedomen om viruset påverkat ditt vardagliga liv på något sätt? Hur skiljer sig i så fall ditt agerande nu från innan du fick kännedom om virusspridningen?
Innan hade jag som “krisplan”, vilket jag också kommit överens om med min mamma, att om en samhällskris skulle inträffa så skulle jag bara se till att ha så mycket bensin i bilen att jag tog mig hem till min mamma. De är jägare, bor i ett stort hus, har frysarna fulla, kan laga mat utomhus osv osv. Då skulle allt lösa sig bara vi var tillsammans. Vid denna “kris” föll ju den planen totalt, eftersom de inte vill/ska träffa mig, min sambo och vårt barn när de är i riskgrupp. Man känner dig rätt ensam, samtidigt är jag oerhört glad att jag har min lilla familj och att vi kan vara tillsammans.

Hur samtalas det om coronaviruset i din närmsta krets exempelvis inom familjen, bland vänner eller bekanta, i ditt boende, på arbetet eller i skolan? Vilka är dina tankar om hur samtalet går?
Jag och min bästa vän är båda gravida (hon är beräknad i juli och jag i september) och vi är båda oroliga över förlossningen (vad händer om ens partner är sjuk och man måste föda själv?) och tiden på BB (hur ska man klara sig utan stöd och avlastning om man behöver vara kvar på BB flera dagar? Hur mycket grejer måste man packa, eftersom man inte får lämna/ta emot besök?). Det känns som att glädjen förtas lite, och att man blir “ifråntagen” glädjen av att dela ultraljudsbesöket med sin partner, eller delta i en föräldrautbildning med andra. Jag är väldigt glad att jag har min vän och att vi kan dela tankar och oro med varandra i alla fall.

Vilka är dina tankar om framtiden? Hur tänker du på de kommande veckorna? Månaderna? Åren?
Det kommer att ta slut. Det kommer att gå bra. Vi får ta en dag i taget bara.


2020 04 03 – Pensionär, Västerbotten, f. 1955

Känns som man är inburad. Vill ju inte orsaka att någon annan blir smittad. Trots att jag förmodligen själv inte är smittbärare. Håller avstånd och har handskar när jag går och handlar. Träffar bara folk när jag är ute på promenad. Undviker alla.

Man blir rätt mättad av alltihop. Det känns overkligt och som en skräckfilm. Det värsta är ju ovissheten om hur länge denna isolering ska pågå.


2020 03 25 – Anonym

Jag har gått från ganska obrydd till svårt att tänka på annat. Träffar inte många vänner, går inte på kulturarrangemang, undviker att handla mat vissa tidpunkter. Reser inte längre. Har utökat mitt kontaktnät ringer till avlägsna kontakter.

Samtalen böljar fram och åter. Från oro till skämt. Stort engagemang. Mycket klokskap. Gemenskap! Omhändertagande. Vilja att hjälpa.

Vilka är dina tankar om framtiden? Hur tänker du på de kommande veckorna? Månaderna? Åren?
Åren: Dystopisk. Inte bara virus utan även miljön.
Månaderna plus veckorna: Håll ihop. Glöm ingen. Oro för barn (exponering p g a vårdjobb) och barnbarn. Oro för barn som far illa ”normalt” blir det värre? Oro för gamla närstående. Oro för närstående med svåra sjukdomar; mäktar vården med? Glädje över alla frivilliga krafter, över all kreativitet som kommer fram.


2020 03 24 – född 1984

Hur och när fick du kännedom om coronaviruset?
Heard about it on the news on television

Har dina tankar om viruset och dess spridning förändrats sedan du först fick höra talas om det?
Yes thoughts and emotions have changed. thoughts and emotions more negative

Har kännedomen om viruset påverkat ditt sociala liv på något sätt? Hur skiljer sig i så fall ditt agerande i hur du förhåller dig till vänner, familj, bekanta och obekanta nu från innan du fick kännedom om virusspridningen?
Yes it has changed my social life, I don’t meet friends, keep away from strangers

Har kännedomen om viruset påverkat ditt vardagliga liv på något sätt? Hur skiljer sig i så fall ditt agerande nu från innan du fick kännedom om virusspridningen?
Yes has changed, everyday practical life, shop less often, do not use buses and trains,

Hur samtalas det om coronaviruset i din närmsta krets exempelvis inom familjen, bland vänner eller bekanta, i ditt boende, på arbetet eller i skolan? Vilka är dina tankar om hur samtalet går?
People around me are talking about it as a serious problem. am happy they take it seriously

Vilka är dina tankar om framtiden? Hur tänker du på de kommande veckorna? Månaderna? Åren?
I have no hope for the future. i expecting a worse case scenario. more deaths, millions of people sick,food shortages, social tension. rise in xenophobia.


2020 03 24 – Anonym

Har dina tankar om viruset och dess spridning förändrats sedan du först fick höra talas om det?
Väldigt mycket. I början tänkte jag inte på det alls, det var något som hände långt borta och kanske nyhetskanaler pressade på tittare men inget av intresse. I februari-mars gick det över till att det pratades om överallt och inte gick att undvika och att jag var extremt less på det. När jag först läste på om det själv verkade det ofarligt. Sen skiftade något och jag ändrade mig helt, med några dagars fullkomlig dödsskräck som sakta landat i vagt gnagande oro men jag kan mestadels ignorera det och hålla på med annat och oroa mig om annat smått och så, det är inte överväldigande längre.

Har kännedomen om viruset påverkat ditt sociala liv på något sätt? Hur skiljer sig i så fall ditt agerande i hur du förhåller dig till vänner, familj, bekanta och obekanta nu från innan du fick kännedom om virusspridningen?
Jag undviker att prata om det och ändå är det där i bakhuvudet hela tiden, det blir svårt att vara genuin och öppen och känna gemenskap. Framförallt med katastroftankarna när de kommer, som jag inte vill sprida. Vi är två i hushållet och att inte träffa andra och mest vara hemma hela tiden har börjat bygga lite spänningar mellan oss redan, jag saknar ensamtid, att veta att den andre har andra att möta sina sociala behov med, och jag träffar inte mina vänner.

Har kännedomen om viruset påverkat ditt vardagliga liv på något sätt? Hur skiljer sig i så fall ditt agerande nu från innan du fick kännedom om virusspridningen?
Jag är mån om att ha lite mer mat hemma än annars. Jag tvättar händerna oftare och rör mig inte bland folkmassor, jag använder inte längre kollektivtrafik och undviker publika utrymmen så långt som möjligt. Jag skulle volontära hela sommaren men det har blivit framskjutet minst en månad och vi får se om det bli av eller när. Jag skulle hälsa på min partner i en annan stad men det får vänta, och vem vet hur länge?

Hur samtalas det om coronaviruset i din närmsta krets exempelvis inom familjen, bland vänner eller bekanta, i ditt boende, på arbetet eller i skolan? Vilka är dina tankar om hur samtalet går?
Det kommer upp kortare stunder men jag tror vi alla är måna om att byta ämnet inom kort. Vi är välinformerade nog att inte behöva berätta hur det funkar längre, så vi nämner mest kanske skämt om det någon hört eller hur karantänen ser ut på vissa håll eller så. Det känns olustigt, jag vill hålla avgrundsskräcken i det på avstånd men att prata om det ytligt är också obehagligt, jag blir osäker på om jag är ensam i att vara rädd, om andra också tar det seriöst eller det de uttrycker är deras hela inställning.

Vilka är dina tankar om framtiden? Hur tänker du på de kommande veckorna? Månaderna? Åren?
Jag hade inte tänk bo här längre, jag skulle vara ute i skogen och solen och nu är jag instängd i en stadslägenhet med min pappa. Jag kvävs av stadsmiljön. Jag är orolig för pappa, han är snart 60 och röker, han kanske dör, andra i min släkt kanske dör. Mina framtidsförväntningar halkar runt lite hur som, jag är inställd på att det kan fortsätta typ som nu i någon månad, inget mer dramatiskt, lite allmän samhällsoro men mest livet som vanligt… jag är också inställd på att det inom några veckor är så många svårt sjuka att vi inte kan ta hand om dem, att vi har karantän i några veckor eller månader, att stora delar av samhället blir arbetslösa eller går i konkurs, att vi inte blir immuna och döden flåsar oss i nacken varje dag, att vi blir rädda att komma folk kroppsligt nära och isolerar oss, att ekonomin går så illa och läget i resten av Europa blir så spänt att det bygger upp mer politisk oro och extremism, jag är beredd på massdöd och svält och krig…jag har alltid bott i Sverige, jag vet inte vad som händer när det går så här fel, hur lätt skalan tippas.


2020 03 22 – Frilansande kulturarbetare, Skellefteå, f. 1952

Jag märker att jag påverkas av att jag borde stå en bit ifrån de jag möter, människor jag känner. Tar inte i hand eller kramar. Jag tänker mig för innan jag kramar mina barnbarn, vilket är svårt. Märker att jag reagerar om någon hostar/nyser. Middagar ställs in och födelsedagsfester ställs in. teaterföreställningar och konserter ställs in. Vill inte bara sitta inne, så jag tar mig ut, träffar folk, går på café och restaurang.

Det här har påverkat mig, dels att jag finns i sammanhang (föreningar och kulturprogram) där människor finns med. Att jag finns i sammanhang där vi får ställa in program. Men även att jag får vara den som tar beslut, som gör val, som kommunicerar och ger information. Att skapa lugn. Det har påverkat mitt arbete inom skola och mina internationella uppdrag. Där ställs allt in, och min almanacka är tom på uppdrag. Alla eventuella möten får ske digitalt. Jag är van att vara i sociala sammanhang varje dag, och det är stor skillnad nu, då allt ställs in. Mitt tidigare så fria område har begränsats väldigt mycket.

Det samtalas om hur detta påverkar samhället i stort, att människor blir ensamma, arbetslösa. Det finns både oro med i samtalen men också nyfikenhet på fakta, analyser av den information som kommer, hur media kommunicerar och hopp om att det kommer andra tider. En öppenhet inför vad kriser kan innebära för samhället. Att det öppnar upp för mer tid att reflektera, tid att se vad som behöver förändras, att kriser kan öppna upp för nya lärdomar.

För min egen del är jag inte bekymrad, jag har en positiv tro på att allt löser sig, och jag bidrar så gott det går till att skapa närvaro och framtidstro bland de jag möter. Sen får vi nog träna på ovissheten som ett normalläge. Livet har alltid varit ovisst, men vi har kanske trott att vi hade kontroll. Jag ser också att många kommer att bli arbetslösa, och det kommer att bli väldigt svåra tider för många människor. Jag hoppas och tror att det kan komma lösningar på det också. Vi har kloka politiker som samarbetar med den expertis som finns inom området så jag har full tilltro till att dom arbetar för vårat bästa. Jag tror den här tiden kommer att skapa förändring till det bättre, vi kommer alla att lära oss mycket som vi har nytta av sen. Jag ser att de egenskaper som är så djupt mänskliga att hjälpa varann, att samarbeta, att vara empatiska och förstående – att det växer överallt nu. Att uthållighet kan vara en bra egenskap att ha med sig in i framtiden. Vi får passa på att göda våra bästa egenskaper nu. Jag göder förmågorna att vara inlyssnade, närvarande, handlingskraftig samt att ha tålamod, vara nyfiken samt att vara tacksam.


2020 03 18 – Anonym

Först kändes det väldigt avlägset och typ “tur att det inte är här iallafall”. Men nu är det här också och betydligt mera påtagligt. Men det känns också väldigt absurt och man måste nästa påminna sig själv om situationen när man vaknar, för det känns som en konstig dröm.

Samtidigt som det känns som att det är en tid för att umgås extra mycket med nära och kära, så känns det också riskfyllt att träffa dem. För jag vill inte råka smitta någon, speciellt inte inom familjen. Nu överväger jag mycket mer om jag ska höra av mig till familj och vänner för att höra om vi ska ses, än tidigare.

Jag och min sambo hade tänkt iväg på resa med tåg, ner till Tyskland (avresa 13:e mars). Så inför den var det många oroliga tankar, överväganden mm. Svårt att veta vem man ska lyssna på, men vi försökte hålla oss till UD:s rekommendationer. Utifrån det beslutade vi att åka men under resans gång fick vi besked om att Danmark stängde sina gränser. Så vi fick vända om hemåt från Skåne. Vilket så här i efterhand känns skönt och tur i oturen att vi inte kunde åka vidare, då även Tyskland ska/har stängt gränsen, ska stänga ner museer och mycket mer.

När jag har varit på skolan den senaste tiden, samt på buss, tåg mm så hör man alltid någon som pratar om corona. Ständigt! Även i sociala medier så pågår samtal om det konstant. Som sagt så blir man ganska less till och från. Samtidigt som man själv är väldigt orolig och behöver ventilera sina tankar med andra.

Just nu känner jag hopplöshet och väldigt mycket oro. Det är jobbigt när det är så ovisst. Hur ska skolarbetet läggas upp nu när skolan stängt, kommer jag kunna hälsa på föräldrarna vid påsk? Kommer det att finnas något sommarjobb? Kommer vi kunna åka på vår resa till hösten istället eller måste det vänta ännu längre?

Sen så oroas man också av den ekonomiska biten nu när allt stängs igen, hur samhället i stort ska klara det. Vad blir konsekvenserna? Min största farhåga är att viruset ska kicka igång oroligheter länder emellan och att det i sin tur skulle leda till krig i värsta fall.

Det känns som att allt har gått så otroligt fort och att allt har vänts upp och ner, så även om man försöker hålla sig positiv så känns allt i nuläget väldigt hopplöst.


2020 03 18 – Anonym

Hur och när fick du kännedom om coronaviruset?
Främst via Nyhetsmorgon som jag kollar på varje morgon. Då var det bara begränsat till Kina, men att det gick fort och att det var många som blev dåliga. Inte långt därefter kom det ut en dokumentär på SvT om Coronaviruset som jag kollade på. Mörkläggningen från Kina och att det var så pass många sjuka som föll ihop på gator, och döda kroppar som låg i väntrummen på sjukhusen var skrämmande. Det tar ont i hjärtat att veta att människor lider.

Har dina tankar om viruset och dess spridning förändrats sedan du först fick höra talas om det?
Ja. Då det främst var Kina som var drabbat så fanns det inte en så stor rädsla att det skulle komma till Europa. När det däremot blev väldigt många fall i norra Italien så kändes det mer påtagligt. Det finns väl någon slags skam över att man inte blir orolig på riktigt förrän det börjar drabba en själv. Idag, när universiteten har stängt troligtvis terminen ut, så finns det absolut en större oro än innan. Jag personligen är inte rädd för att bli smittad då jag inte tillhör någon riskgrupp, men är otroligt rädd för att råka smitta någon som faktiskt skulle kunna dö av viruset.

Har kännedomen om viruset påverkat ditt sociala liv på något sätt? Hur skiljer sig i så fall ditt agerande i hur du förhåller dig till vänner, familj, bekanta och obekanta nu från innan du fick kännedom om virusspridningen?
Ja. Jag undviker social kontakt då jag har milda symtom. Jag har varken feber eller hosta, men halsont och snuva och väljer därför att avstå att träffa andra människor utanför hemmet.

Har kännedomen om viruset påverkat ditt vardagliga liv på något sätt? Hur skiljer sig i så fall ditt agerande nu från innan du fick kännedom om virusspridningen?
Absolut. Universitetet är stängt, och då jag har milda symtom så har jag isolerat mig i hemmet. Vänner vill inte träffas, vilket är förståeligt. Min arbetsplats vill inte att någon ska jobba som känner ett eller flera symtom. Jag väljer därför att studera hemifrån, och att be min partner att handla åt mig – som inte har några symtom. Att människor väljer att köpa på sig mer matvaror, handsprit och andra förbrukningsvaror som toalettpapper och tvål skapar en slags domedagskänsla när det kan eka tomt i hyllorna på basvaror som exempelvis ris. Detta medför även att man måste planera sina inköp på ett helt annat sätt.

Hur samtalas det om coronaviruset i din närmsta krets exempelvis inom familjen, bland vänner eller bekanta, i ditt boende, på arbetet eller i skolan? Vilka är dina tankar om hur samtalet går?
Inom familjen är det många spekulationer. Två familjemedlemmar har feber och hosta, vilket såklart skapar en oro. En förälder har förlorat mycket pengar då aktier har sjunkit. Det känns dock som att många förstår att media har en tendens att förstora händelser, och de flesta vet om att även om de skulle bli smittade så skulle det inte innebära döden. Men det finns absolut en, mer eller mindre stark, oro hos vänner och familj och inte minst mig själv.
Vilka är dina tankar om framtiden? Hur tänker du på de kommande veckorna? Månaderna? Åren?

Universitetet har satsat på distansutbildning, just nu ser det ut som att det gäller vårterminen ut. Några spekulerar om att universitetet istället kommer sätta undervisning under sommaren, vilket skapar en stress hos de som har planerat att göra annat under sommaren. Jag hoppas att detta lugnar ned sig snart. Men då vissa experter menar att det finns en risk att det lugnar ned sig först till vintern gör att framtiden känns oviss, vilket skapar en otrygghet.


2020 03 18 – Student, Umeå, f. 1988

Det känns läskigare nu än vad det gjorde i början. Jag pratar mer med mina föräldrar om allt och hur och ifall jag ska komma hem och vara nu när skolan har stängt sina lokaler. Känner mig orolig och förvirrad, och framförallt stressad eftersom det kommer bli så många förskjutningar i mitt personliga schema och skolschemat. Vi pratar mycket om det i min kompisgrupp också men vi talar inte om det så allvarligt eftersom ingen av oss är i riskzonen.

Jag avstår från att läsa DN hela tiden för att slippa oroa mig. Läser på morgonen och någon gång på eftermiddagen för att veta vad som händer, men går inte in lika ofta för att jag blir bara stressad. På twitter följer jag ganska många olika personer så behöver inte bara ta in allt om viruset där, men har även där börjat ta pauser.

Mina föräldrar är mer oroliga än vad jag är, de vill att jag ska komma hem och vara nu när jag ändå inte kan arbeta på skolan (går på universitetet). Bor tillsammans med en kompis som också oroar sig lite och planerar att åka hem. I klasschatten skojar vi lite om att det har blivit så “blown out of porportion” men skickar länkar till varandra om tips och det senaste nytt ibland.

I nuläget känner jag mig framförallt stressad. Delvis för att jag har ett projektarbete som ska arbetas med under april och maj och det är många saker som behöver göras som jag tycker är oklara nu. Vi har en handfull uppgifter som ska göras samtidigt så det lättar inte på trycket. de kommande månaderna har jag inte hunnit tänka på så mycket förutom att jag kommer behöva ställa in tågresor till Uppsala över första maj-helgen och att möten kommer bli framflyttade/digitala istället. Har inte alls hunnit tänka över hur det kommer se ut nästa år eller ens till hösten. Hoppas att allt löser sig.


2020 03 18 – Student, Umeå, f. 1991

Hur och när fick du kännedom om coronaviruset?
Kanske nov/dec 2019, när jag bokade flyg till Sydney, Australien via Peking, Kina från Umeå. Min mamma i Japan berättade för mig att det pågick en mystisk sjukdom i Kina just nu så att jag borde avvakta när jag passerar Kina.

Har dina tankar om viruset och dess spridning förändrats sedan du först fick höra talas om det?
Ja definitivt. Jag trodde då att det var helst ett mindre inrikesproblem i Kina. Nu är det ett stort problem överallt i världen, inte minst i Umeå. Men med tanke på nuvarande situationen i Hongkong, Korea och Japan vet jag att spridning och ökning i smittan minskar om några veckor/månader så är jag inte rädd för viruset (spridningen av corona känns nästan samma som svininfluensan — att det är väldigt vanligt virus och det finns en hög risk att bli smittad).

Har kännedomen om viruset påverkat ditt sociala liv på något sätt? Hur skiljer sig i så fall ditt agerande i hur du förhåller dig till vänner, familj, bekanta och obekanta nu från innan du fick kännedom om virusspridningen?
Vi undviker ta sociala kontakter med varandra. Jag har några vänner som är utbytesstudenter på universitet som tvingas åka hem p.g.a. corona-spridning i Europa. Vi pratade om att ha en liten fest innan de åker, men tyckte också att det kanske inte är smart att festa just nu, särskilt när de åker hem till Östasien där corona-spridning redan har lugnat sig. Alla vill minska risken av smittspridning.

Har kännedomen om viruset påverkat ditt vardagliga liv på något sätt? Hur skiljer sig i så fall ditt agerande nu från innan du fick kännedom om virusspridningen?
Universitetet är nu “stängd” t.o.m. juni. Min sambo nu jobbar hemifrån så känns det lite trångt hemma när två personer jobbar hemifrån samtidigt. Jag vill helst inte stänga in mig i lägenheten (I’m about to go crazy!) men samtidigt känns det som att jag inte bör gymma eller gå på fika i stan. På vissa sätt är nu en tråkig period eftersom jag kan eller vill inte gå ut och jag ser mig blir oproduktiv vilket känns inte bra.

Hur samtalas det om coronaviruset i din närmsta krets exempelvis inom familjen, bland vänner eller bekanta, i ditt boende, på arbetet eller i skolan? Vilka är dina tankar om hur samtalet går?
Samtalet med andra har inte så många variationer nu. Vi snackar väldigt mycket om coronaviruset och hur många nya patienter har vi idag, osv. Har vi inget annat att prata om?

Vilka är dina tankar om framtiden? Hur tänker du på de kommande veckorna? Månaderna? Åren?
Vad jag är rädd för nu är social oro och panik, med alla människor som hamstrar matvaror och toalettpapper och sociala medier som stimulerar folkets känslor på värsta sätt. Men även det kommer passera, som i Hongkong och Japan. Om några månader får vi det “normala” livet tillbaka. Vi ser museer som var stängda i Östasien öppnar igen. Så ser jag ingen apokalyps, men bara hoppas att det blir över snart, förhoppningsvis innan sommar.

Logotyp
Stängt/Closed
Logotyp