Odlargenerationerna och evigheten

Foto: Sune Jonsson

Med det dokumentära projektet ”Bilder från den stora flyttningen” som genomfördes i Vilhelmina och Lycksele kommuner mellan 1961 och -64 ville Sune Jonsson berätta om livskänsla, erfarenheter och miljöer i hårt drabbade avfolkningsområden. Han ville också låta de berörda kring utvecklingen komma till tals, röster som annars ofta hade svårt att göra sig hörda. Långt senare sade han i en intervju:

Jag har mött en mycket överväldigande bitterhet. Till stor del är de människor jag fotograferat pensionärer som berövats jordbrukartryggheten, att se sin egen jord gå i arv till söner. Detta gör givetvis att de har svårt att se meningen i sitt liv.

I dag är åkrarna borta i många av de trakter Sune Jonsson dokumenterade. De som skulle ta över, ärva och fortsätta odlarmödan talade i stället om lönsamhet och levnadsstandard och lämnade de gamla snopna, bittra och oändligt ensamma. Skogen har sedan länge vuxit över de gamla tegarna. Det är som om jordbrukarnas otaliga dagsverken aldrig varit.

Nästintill spårlöst är de försvunna. Dagens bruk av inlandet lämnar desto fler spår, efter storskaligt skogsbruk, omfattande gruvdrift, vindkraftsparker och vattenkraft – men mera sällan i form av varaktiga lösningar på en fortsatt glesbygdsproblematik.

Sune Jonssons precist tillskurna prosa i boken Bilder från den stora flyttningen som utkom 1964, åstadkommer tillsammans med fotografierna en närmast sägenartad upplevelse, vilket vittnar om en stark inlevelseförmåga och en äkta empati för de livsöden han skildrar. Människans kärlek och starka band till den plats hon format, och som i sin tur format henne, är återkommande inslag i Sune Jonssons verk. Liksom det förgängliga hos allt levande. Och tiden som rinner undan, glider en ur händerna och låter det timliga falla i glömska. Drivkraften att hinna fånga dessa företeelser innan de gick ur tiden var central i Sune Jonssons dokumentärarbete.

Dokumentationen om avfolkningen i inlandskommunerna var Sune Jonssons första uppdrag för Västerbottens museum och kom att bli inledningen till ett långt samarbete. År 1968 knöts han till museet som fältetnolog, en i Museisverige unik tjänst, som han innehade fram till sin pension.