Mer från museet

Välkommen in bakom kulisserna. Här läggs grunden till utställningar och programverksamhet, men här arbetas också med allt det där andra som gör Västerbottens museum till ett länsmuseum. Museet har till uppgift att samla, vårda och visa hela länets kulturarv – föremål, konstverk, fotografier, filmer, minnen och berättelse.


Arkeologi

Arkeologi betyder läran om forntiden, och handlar om att studera människors liv under forna tider genom att undersöka de kvarlämnade spåren i marken. I Västerbotten finns spår av människors handlingar från 10 000 år bakåt i tiden, det vill säga från efter den senaste istiden.

Den kilometertjocka isen tryckte ner landytan så mycket att den fortfarande än idag höjer sig med närmare en centimeter varje år. Landhöjningen gör att vi ofta kan datera fornlämningar utifrån lämningens höjd över dagens havsnivå. Detta är unikt för vår del av världen.

Den arkeologiska verksamheten vid museet handlar om att utföra arkeologiska utredningar i form av utgrävningar och andra dokumentationer. På museet finns även länets fornminnesregister som innehåller alla kända fornlämningar i form av kartmarkering och beskrivning.

En viktig uppgift är också att förmedla kunskap om länets förhistoria till skolor och allmänhet genom visningar, utställningar och skrifter. Museets arkeologiska rapporter finns på hemsidan Spår från 10 000 år.

Utgrävning tillsammans med Universitetet vid Brännland utanför Umeå. Foto: Petter Engman/Västerbottens museum
Foto: Petter Engman/Västerbottens museum
Foto: Petter Engman/Västerbottens museum
Foto: Petter Engman/Västerbottens museum
Foto: Petter Engman/Västerbottens museum

Uppdragsverksamhet

Vid museet finns en uppdragsverksamhet som arbetar med vår kulturmiljö. Förutom det självskrivna geografiska området Västerbottens län åtar vi oss även uppdrag utanför länet. Bland våra uppdragsgivare märks Trafikverket, Länsstyrelsen, Skogsstyrelsen, Svenska kyrkan, länets kommuner samt privata aktörer.

Kulturmiljö är ett övergripande begrepp för kulturlämningar och kulturlandskap i vid bemärkelse, det vill säga de avtryck som mänskliga aktiviteter genom tiderna avsatt i det fysiska landskapet. Kulturmiljön omfattar såväl stadslandskap som spåren av mänsklig aktivitet i marken, som exempelvis förhistoriska gravar, husgrunder och flottningslämningar. Kulturmiljövård innebär verksamhet som syftar till att skydda, vårda och sprida kunskap om kulturmiljö som en icke förnyelsebar resurs. Västerbottens museum har en samverkande och rådgivande funktion för arbetet med kulturmiljövård i hela länet och det arbetat utför framför allt våra arkeologer och byggnadsantikvarier.

Inom arkeologi erbjuder vi:

Görs i samband med planerat arbetsföretag för att fastställa om forn- och kulturlämningar kan komma att beröras. Det kan i vissa fall enbart bestå av studier av kartor, litteratur och arkiv.

Arkeologisk inventering är en inventering eller terrängrekognosering för att identifiera och registrera fornlämningar.

Arkeologisk undersökning, innebär en noggrann dokumentation av en fornlämning eller ett fornlämningsområde. Syftet med en arkeologisk undersökning är att ge ett kunskapsunderlag om den fornlämning eller det fornlämningsområdet som inte längre kommer att finns kvar.

Arkeologisk undersökning innebär en noggrann dokumentation av en fornlämning eller ett fornlämningsområde. Syftet med en arkeologisk undersökning är att ge ett kunskapsunderlag om den fornlämning eller det fornlämningsområdet som inte längre kommer att finns kvar.

Informationsmaterial i form av underlag till skyltar, skrifter, utställningar med mera.

Kulturhistoriska utredningar inom arkeologi.

Projekt

I det här projektet undersöks hur utbyggnaden av vattenkraft i Norrland har påverkat dels forn- och kulturhistoriska lämningar, dels människor och samhällen.

Om projektet

När Norrlands sjöar och vattendrag skulle byggas ut för att utvinna vattenkraft kantades flera av dessa av rika forn- och kulturhistoriska lämningar. Men utbyggnader och regleringar har sedan dess – tillsammans med de senaste decenniernas klimatförändringar – förstört eller skadat många sådana kulturarv. I det här projektet undersöker vi vidden av dessa konsekvenser.

En annan viktig del av projektet är att undersöka hur utbyggnader har påverkat de människor som bor och verkar där. Vattenkraftens intåg kom att omdana människors relation till älvarna i grunden. Såväl näringar (renskötsel, fiske, boskapsskötsel, etc) som infrastrukturer och kulturarv (färdvägar, betydelsebärande platser, etc) som länge präglat människors umgänge med älvarna påverkades eller försvann.

För att nå kunskap om detta kommer vi att använda en rad metoder, från arkivstudier till fältstudier och intervjuer. Det yttersta målet med projektet är att bidra till en hållbar förvaltning av de vattenaknutna kulturmiljöerna.

Deltagare

Projektet har en tvärvetenskaplig ansats och rymmer såväl arkeologer som historiker. Projektägare är Luleå tekniska universitet.
Här samlas forskare som arbetar med arkeologiska undersökningar, fornminnesinventering, fältstudier, minnesvård, kulturarvens historia, industrihistoria, rapportskrivning och vetenskaplig publicering.

Fältarbete Västerbottens museum

Flygbild över Juktå by

Under sex dagar i maj så utförde två av Västerbottens museum arkeologer återbesök av kända lämningar och registrerat nya lämningar vid Juktån och Vindelälven i samband med arbete i projektet Norrland vattenanknutna kulturmiljöer. En del av arbetet har utförts i damm området ovanför Juktådammen, som då ännu inte fyllts med smältvatten. Detta gjorde att man bland annat fick tillgång till den nu överdämda byn Juktå. Endast några få veckor kan man se de husgrunder som är kvar, efter att isen försvunnit men innan vattnet har stigit för mycket. Under arbetet kunde även ett antal härdar samt en boplats och en fyndplats dokumenteras. Samtliga lämningar kommer senare att registreras i Riksantikvarieämbetets Kulturmiljöregister (KMR). En riktigt intressant upplevelse att få se resterna efter en by som försvunnit under vattnet.

Under hösten genomfördes återfotografering av landskapet och byarna som berörs av kraftverksdammen i Pengfors. Inför regleringen av alla älvar fotograferades byarna och landskapet, motiven på dessa bilder har vi försökt att hitta igen och ta nya fotografier av dagens landskap.

Mer läsning

FoU-rapport 2022

Inteerreg nords logga

Fjällområdena som ibland kallas Europas sista vildmark är ett kulturlandskap som människor levt i och påverkat under närmare 10 000 år. Det är även idag ett levande samiskt kulturlandskap. Detta är en resurs som kan användas mer än idag inom turistnäringen.

Projektets huvudmål är att ge turismföretagare kunskap om kulturlandskap och kulturspår i projektområdet och att de får verktyg till att använda kunskapen i sina verksamheter ur ett hållbart perspektiv. Dessutom ska allmänheten som brukar vandringslederna få tillgång till kunskap om och möjlighet att uppleva kulturlandskap och kulturspår i ledernas närhet på ett djupare sätt.

För att nå målen ska projektet hålla gemensamma workshoppar med företagare i turistnäringen i Sverige och Norge samt workshoppar för allmänheten. En skrift som riktar sig till företagare ska produceras. Information om delar av kulturlandskapet eller kulturspår som kan användas av både företag och allmänheten ska också tas fram.

Information om projektet uppdateras löpande här på sidan.

Här kan ni läsa boken som producerats i projektet: På vandring i kulturlandskapet (länk)

Klicka på bilden nedan för att läsa mer om spåren som hittats i projektet

_______

I samarbete med:

Kontakt & information:

Jans Heinerud
Avdelningschef: Kulturmiljö
jans.heinerud@vbm.se


Berättande

Immateriellt kulturarv kallas det kulturarv som förmedlas från mun till mun, hand till hand och kropp till kropp, och där är muntligt berättande en viktig del.

I Västerbotten finns en stark berättartradition – ett kulturarv att studera, förvalta, bevara och utveckla. Västerbottens museum arbetar på flera plan med att främja och utveckla det muntliga berättandet, och sedan några år tillbaka finns landets första och enda berättarantikvarie på museet.

Genom att använda muntligt berättande och stödja berättande i olika former, vill museet höja medvetandet om den muntliga traditionens betydelse och bevara den för framtiden.

Med hjälp av berättelser skapas liv och kontext till materiellt kulturarv och samtidsdokumentationer. Genom berättande och berättelser kan vi lära oss om oss själva och vår omgivning i både nutid och ur ett historiskt perspektiv.

Västerbottens museum är en arena för berättande och museets berättarverksamhet utgör en resurs i länet i bred samverkan med andra organisationer, institutioner,
föreningar, studieförbund, skolor, turismnäring med flera.

Årets berättarkommun i Västerbotten arrangeras av Västerbottens museum i partnerskap med Nordiskt Berättarcentrum och i samverkan med den kommun som nominerats och accepterat utnämningen.

Med denna satsning vill vi uppmärksamma kommuner som på ett målmedvetet och engagerat sätt vill arbeta med berättande. Syftet med utnämningen är att den ska fungera som inspiration till alla de som vill utveckla berättandet på den egna hemorten, öka berättandets betydelse och med det stärka lokal utveckling i hela Västerbotten.

Utgångspunkten är utveckling baserad på en kombination av lokala förutsättningar och möjligheter samt stöd och resurser från regionala kulturinstitutioner. Avsikten är att stimulera till aktiviteter under hela året och att ge anledning till kontinuerlig samverkan mellan berättarkommuner i länet.

Läs mer om Årets berättarkommun hos Nordiskt berättarcentrum via länk här.

________

Årets berättarkommun 2023/2024: Malå

Från och med hösten 2023 och ett år framåt tar Malå över berättarbudkaveln från Dorotea. Malå ska då fyllas med berättande i en massa olika former. Något som kommer att lyfta hela kommunens kulturliv.

Maria Larsson, kulturansvarig i kommunen, som tillsammans med den lokala arbetsgruppen planerat för invigningen, ser fram emot ett händelserikt år:
– I Malå finns redan en stark berättartradition och alla är så peppade inför vårt berättarår. Det kommer att satsas brett mot olika målgrupper, och det är viktigt med insatser mot våra barn och unga, så skolan blir ett prioriterat område. Satsningarna kommer att märkas i kommunen över lag. Som exempel ska ”Dagens dikt” framföras av poesigruppen Kalejdoskop på Hotell Tjamstan och berättarcaféer och workshops planeras för fullt. Programmet uppdateras löpande under hela året.

Program:
https://www.mala.se/kultur-och-fritid/arets-berattarkommun/

Tidigare berättarkommuner:
2022/2023: Dorotea
2021/2022: Storuman
2019/2020: Vindeln
2017/2018: Sorsele 
2016/2017: Nordmaling 
2015/2016: Åsele 
2014/2015: Lycksele 
2013/2014: Robertsfors 
2012/2013: Norsjö
2010/2011: Vilhelmina
2009/2010: Bjurholm

________

Kontakt hos oss på Västerbottens museum:

Marianne Folkedotter
Berättarantikvarie
marianne.folkedotter@vbm.se

Ingela Wall
Museipedagog
ingela.wall@vbm.se

________

Evenemang i Årets berättarkommun

Inga Evenemang

Byggnadsvård

Spåntaksomläggning
Per Albin-torp, Saxnäs
Masonitefasad
Funkishus i Blattnicksele
Hummelholm-slottet
Lagning av syll

Byggnadsvård innebär aktiviteter som berör vår byggda kulturmiljö och som bidrar till att dess kulturvärden bevaras. Det handlar om att förvalta ett kulturarv som en värdefull tillgång för samhällets långsiktigt hållbara utveckling.

De kulturella värden som byggnader besitter är en icke förnybar resurs, försvinner värdena kan de inte återskapas. För att bebyggelsen ska behålla sitt kulturhistoriska värde är det viktigt att vård och underhåll samt ombyggnader sker utifrån de enskilda förutsättningarna. Detta innebär att använda kulturhistoriskt lämpliga material och metoder för att tillvarata byggnadernas karaktär.

Museets byggnadsantikvarier arbetar med att värna om lokal och regional byggnadskultur. Den omfattar bebyggelsemiljöer samt enstaka byggnader och anläggningar i länet, inom såväl stadslandskap som agrara landskap. Vi verkar för att bebyggelsens kulturvärden tas tillvara och blir kända för allmänheten. I samhällsplaneringen deltar Västerbottens museum proaktivt genom samverkan med länets kommuner och länsstyrelsen och bidrar på så vis till att den bebyggda kulturmiljön som resurs beaktas i samhällsutvecklingen. Det gör vi bland annat genom att medverka i planberedning och besvara remisser.

Rådgivning

Visste du att byggnadsantikvarierna erbjuder rådgivning inom byggnadsvård och kan hjälpa till med tips och stöd om du har funderingar kring din fastighet inom Västerbottens län?

En stor del av vårt arbete består av rådgivning till ägare och förvaltare av fastigheter. Genom samarbete med föreningar, nätverk och organisationer på kommunal, regional och nationell nivå sprids kunskap om kulturhistoriskt värdefulla bebyggelsemiljöer, praktisk byggnadsvård och traditionella hantverk. Har du frågor om ditt hus? Kanske hittar du svar bland våra vanliga frågor nedan, annars hör du av dig via kontaktformuläret så försöker vi hjälpa dig.

Vi erbjuder dessutom genom vår uppdragsverksamhet en rad tjänster som identifierar, hanterar och kommunicerar bebyggelsens kulturvärden. Läs mer om det längre ner.

Rådgivning byggnadsvård
Bifoga gärna bilder i form av översikter och detaljer, max 10 bilder.
Maximal filstorlek: 204.8 MB
Västerbottens museum följer Dataskyddsförordningen, GDPR. Uppgifterna du lämnar här används för att vi ska kunna återkomma till dig med byggnadsantikvariska råd. Informationen du lämnar sparas i museets arkiv och blir då offentlig handling. Genom att skicka in ovan angiven information godkänner du att vi hanterar och lagrar informationen enligt ändamålet. *

Uppdragsverksamhet

Vid museet finns en uppdragsverksamhet som arbetar med vår kulturmiljö. Förutom det självskrivna geografiska området Västerbottens län åtar vi oss även uppdrag utanför länet. Bland våra uppdragsgivare märks Trafikverket, Länsstyrelsen, Skogsstyrelsen, Svenska kyrkan, länets kommuner samt privata aktörer.

Kulturmiljö är ett övergripande begrepp för kulturlämningar och kulturlandskap i vid bemärkelse, det vill säga de avtryck som mänskliga aktiviteter genom tiderna avsatt i det fysiska landskapet. Kulturmiljön omfattar såväl stadslandskap som spåren av mänsklig aktivitet i marken, som exempelvis förhistoriska gravar, husgrunder och flottningslämningar. Kulturmiljövård innebär verksamhet som syftar till att skydda, vårda och sprida kunskap om kulturmiljö som en icke förnyelsebar resurs. Västerbottens museum har en samverkande och rådgivande funktion för arbetet med kulturmiljövård i hela länet och det arbetat utför framför allt våra arkeologer och byggnadsantikvarier.

Inom byggnadsvård erbjuder vi:

Inför ändring och restaurering av kulturhistoriskt värdefull byggnad. En kartläggning av byggnadens historia, konstruktion och förändring över tid, samt beskrivning av dess kulturvärden.

Vid ändring och restaurering av kulturhistoriskt värdefull bebyggelse. Ändring av lagskyddade byggnadsminnen och kyrkobyggnader kräver tillstånd från Länsstyrelsen och antikvarisk medverkan av godkänd antikvarisk expert. Även bidrag till vård av kulturhistoriskt värdefull bebyggelse är oftast villkorade med antikvarisk medverkan.

I samband med bygglov- och planärenden.

Uppdrag som Certifierad sakkunnig av kulturvärden – behörighet K enligt PBL.

Av byggnader och bebyggelsemiljöer.

Av kyrkliga inventarier och byggnader samt begravningsplatser.

Kulturhistoriska utredningar inom arkeologi, byggnadsvård och kulturmiljö

Kulturmiljöanalys i samband med fysisk planering. Vid planering av en exploatering, till exempel ny bebyggelse kan finnas behov av att identifiera vilka kulturvärden som finns i området och hur de skulle påverkas av en önskad åtgärd. En kulturmiljöstudie beskriver bebyggelsens historia, utveckling och nuläge samt identifierar kulturhistoriska värdebärare. En antikvarisk konsekvensbeskrivning bidrar till att hänsyn tas till ett områdes kulturvärden.

Vård- och underhållsplan för kulturhistoriskt värdefulla bebyggelsemiljöer, som resulterar i ett dokument som beskriver historia och kulturvärden samt riktlinjer för vård och underhåll.

Kontakt & information:

Marcus Bengtsson
Byggnadsantikvarie
marcus.bengtsson@vbm.se

Maria Appelstam Häll
Byggnadsantikvarie
maria.appelstam.hall@vbm.se

Ida Garefelt (föräldraledig)
Byggnadsantikvarie
ida.garefelt@vbm.se


Etnologi

Etnologi är en kulturvetenskap som utgår från människors vardagsliv, erfarenheter, värderingar och föreställningar – i dåtid såväl som nutid.

Etnologiska undersökningar kan se olika ut och blicka mot specifika företeelser eller teman, men i fokus står människors och samhällens kulturella föreställningar och uttryck.

Västerbottens museum har en lång tradition av att dokumentera samtid och aktuella händelser. I såväl vardag som i extraordinära händelser är vi där för att dokumentera, observera och försöka förstå hur människor tänker och handlar. Materialet blir ett sätt för nutiden, och framtiden, att förstå den samtid vi lever i idag.

I arkivet finns äldre samtidsdokumentärt material, såsom hantverksbeskrivningar, idrottsminnen, livsberättelser, musikinspelningar, släkthistorier och mycket mer. Det går bra att höra av sig till museet om du vill ta del av dessa. Här nedan kan du se ett urval.

Dokumentationer

2023

Västerbottens museum är samarbetspartner i projektet ”Rättigheterna är våra! Berättelsen som strategiskt verktyg för förändring” – ett treårigt projekt (2023-2025) som finansieras av Allmänna Arvsfonden. Projektet drivs av Rättighetscentrum Västerbotten/Sensus i nära samarbete med Funktionsrätt Västerbotten och Västerbottens museum.

Rättigheterna är våra! står funktionsrätt i fokus. Projektet utgår från personliga berättelser och visioner insamlade från hela Västerbotten – berättelser som rör funktionalitet, funktionsrätt och mänskliga rättigheter.

Västerbottens museum medverkar i projektet genom att vara delaktiga i den samtidsdokumentation och insamling som ligger till grund för projektet. Museet kommer även samarrangera publika evenemang och program under projekttiden samt producera en utställning. Utställningen kommer att bygga på de insamlade berättelserna och visas på Västerbottens museum i slutet av 2025. Utställningen visas sedan på fler platser runt om i Västerbotten under 2026. De insamlade och dokumenterade berättelserna kommer slutligen att sparas i museets samlingar efter projektets slut.

Under projektet byggs också en tankesmedja upp i vilken experter inom funktionsrätt och mänskliga rättigheter tillsammans med makthavare analyserar berättelserna och ur dessa skapar utvecklingsidéer för framtiden. Tankesmedjan drivs vidare av Funktionsrätt Västerbotten i samverkan med Region Västerbotten, Länsstyrelsen Västerbotten och Umeå universitet.

2022

Kommer inom kort…

I mars 2022 påbörjades ett dagboksprojekt med anledning av Ryssland invasion av Ukraina. Vi befann oss då, och befinner oss fortfarande, mitt upp i ett historiskt skeende och vi ansåg det vara av yttersta vikt att fånga upp hur människor runt om i länet påverkas av det som händer.

En dagbok sattes därför i handen på sju stycken västerbottningar som uppdrogs att skriva, utifrån sitt perspektiv, om det som sker och om hur detta påverkar dem. Dagboksskrivandet pågick fram till midsommar 2022. Dagböckerna kommer nu att förvaras i museets arkiv som en ögonblicksbild över hur människor i länet gör, tänker och påverkas av kriget i Ukraina.

En samtidsdokumentation och demokratisk kulturarvspraktik

Om länets institutionsvårdshistoria finns väldigt lite kulturhistorisk och etnologisk dokumentation gjord. Minnen och arv från äldre tiders institutionsvård och anstalter sopas ibland undan, och berättelserna efter dem som levde eller arbetade vid institutionerna finns sällan bevarade. Det här väcker frågor om vems berättelser som finns kvar för framtiden, vems historia som glöms bort och om vem som får lämna spår.

Under de kommande tre åren blickar Västerbottens museum mot länets institutionsvårdshistoria, med främsta fokus på Strömsör vårdhem (Nordmaling kommun) och Brattby centralanstalt (Umeå kommun). Det historiska perspektivet är centralt, med start i institutionernas tillkomst fram tills idag. Kulturmiljö och personliga berättelser kommer att stå i centrum. En viktig ingång är frågor kring dagens historiebruk och historieskrivningen kring dessa platser. Hur kan dessa platsers minnesskapande funktion stärkas för att låta fler berättelser bevaras för framtiden?

Vårdinstitutionerna som kulturmiljöer och kulturarv är dessutom hotade, inte endast här i länet utan i hela Sverige. I städer och attraktiva tätortsområden är vårdinstitutionerna påverkade av olika förändrings-tryck som leder till att byggnader rivs eller att kulturmiljöer förtätas och byggs om. På andra platser, i glesbygd och längre från stadskärnorna, lämnas de istället till förfall.

Det är därför angeläget att dokumentera dessa platser och de minnen som hör platserna till, för att säkerställa att berättelser ur denna del av länets historia finns bevarat för framtiden. Projektet kommer att röra sig mellan historia, samtid och framtid.

Dokumentationen och undersökningen genomförs i nära dialog med föreningar och personer som själva arbetar för funktionsrättsfrågor idag och/eller som på olika sätt har en koppling till institutionernas verksamhet och historia. Främsta samarbetspartner är Funktionsrätt Västerbotten där samtiden och framtiden kommer att stå i fokus. Andra samarbetspartners i projektet är Handikapphistoriska föreningen, Folkrörelsearkivet Västerbotten och Funktionsrätt Umeå.

Vi ser gärna att privatpersoner och andra föreningar kommer med synpunkter och idéer kring projektet. Vi önskar även komma i kontakt med dig som har något att berätta. Har du en egen koppling till Brattby centralanstalt eller Strömsör vårdhem? Vad vet du om dessa platser, vad minns du härifrån, vad finns att berätta?

Mer om institutionerna

Strömsör vårdhem (Nordmaling kommun) var vid starten 1915 ett arbetshem och en så kallad ”asyl för obildbara”. En ”asyl för obildbara” var en anstalt för personer som på den tiden inte sågs som ”bildbara” och därmed var fråntagna rätten till undervisning eller skolgång. Begreppet ”asyl” ändrades år 1936 till ”vårdhem” och verksamheten förändrades under årens lopp. År 1954 upphörde den gamla uppdelningen mellan ”bildbara” och ”obildbara” människor genom en ny lag som gällde undervisning. 1968 kom en ny omsorgslag som ytterligare förstärkte rätten till skolgång. Strömsör fungerade som ett vårdhem fram till 1996.

Läs om Strömsörs vårdhem i Västerbotten 1985 nr 3-4

I Brattby fanns Brattby Gård och Brattby centralanstalt (Umeå kommun). Brattby Gård var ett enskilt vård- och arbetshem som drevs i privat regi med start i slutet av 1930-talet. 1948 såldes Brattby Gård till Landstinget och samtidigt påbörjades byggnationerna av Brattby centralanstalt – ett skolhem för personer med intellektuell funktionsnedsättning. Brattby centralanstalt invigdes 1950 och beskrevs då som det största skolhemmet i landet. Skolhemmet kom att bli ett vårdhem för både barn och vuxna. Under 1960-talet byggdes Olovsdalsskolan dit barnen som tidigare bott på Brattby vårdhem (som det då bytt namn till) flyttades, varpå Brattby vårdhem blev ett renodlat vårdhem för vuxna.

Brattby Gård avvecklades mellan 1965 och 1970 då de boende flyttade till gruppbostäder i Vännäs, Lycksele och till det då nyrenoverade Brattby vårdhem.

Brattby skolhem/vårdhem fungerade som ett vårdhem ända in på 1990-talet.

Läs om Brattby Gård och Brattby centralanstalt i Boken om Brattby, Gubböle, Svallet (2007)

2020

16 mars 2020. Foto: Petter Engman

Vår och sommar 2020

Här tar du del av inspelningar, foton och textdelar som beskriver reflektioner och resonemang under ”coronavåren” och sommaren. Lyssna till Styrbjörn som fick byabutiken att hålla vissa tider öppna endast för 70+are, Jojjon som berättar om ”brev-lajv”, Malin som beskriver hur en stor del av deras årsinkomst försvann från en dag till en annan och Maria som längtar efter att krama om sina barnbarn.

Måndag 16 mars, mitt i solig vårvinter då isen fortfarande låg på Umeälven, möttes museets etnolog och dokumentärfotograf på Västerbottens museum för att diskutera läget. Sverige hade den dagen 83 bekräftade fall av smittade coronapatienter och regeringen hade just beslutat om att inte längre godkänna folksamlingar större än 500 personer. Vi kunde inte längre bortse från att vi befann oss mitt uppe i en pandemi som på olika sätt skakade om hela världen. Vi skulle komma att ha en mycket oviss tid framför oss med en virusspridning som var, och fortfarande i december 2020, är svår att riktigt greppa och förstå.

Vi förstod redan då att detta är en historisk tid och att de tankar och reaktioner som skulle komma att uppstå var helt unika och dessutom antagligen skulle komma att förändras flera gånger bara under de närmsta veckorna och än mer under de kommande månaderna. Vi bestämde oss för att dokumentera situationen. I ett försök att fånga ögonblicksbilder av samtiden satte vi i gång att samla för att bevara människors reaktioner, tankar och upplevelser.

Nu, i december 2020, har vi levt med kännedomen om coronaviruset, covid-19, i snart ett år. Rekommendationer och restriktioner har kommit och gått. Förhållningssätt och beteenden har förändrats flera gånger för de flesta av oss. För många av oss har det varit ett tufft, tungt och mycket påträngande år – på olika sätt.

Museets insamlingsavdelning har följt och dokumenterat händelser och reaktioner i relation till de allra första månaderna med pandemin. Dokumentationen startade måndagen 16 mars och avslutades torsdagen 6 augusti. Bland annat har vi genomfört ett antal intervjuer, fotograferat platser och ögonblick, observerat och noterat händelser och förändringar samt samlat in tankar och reflektioner med hjälp av en digital frågelista.

Även om dokumentationen fokuserat på den allra första tiden med pandemin så tar vi gärna emot tankar och reflektioner fortsättningsvis också. Vad har du att berätta? Vad känns viktigt att bevara för framtiden om rådande situation – utifrån ditt perspektiv? Kontakta museets etnolog, kontaktuppgifter hittar du längst ned på sidan.


Måndag 16 mars kl 10.57

En ögonblicksobservation från ett av Västerbottens museums produktionsmöten – gjord av Sofia Breimo, etnolog, i tidig vårkant…

Vi befinner oss på möte angående utställningen Föreställningsvärldar. Pratar om videofilmen som kommer att projiceras på en av väggarna, vi diskuterar ljudlösningar – vill vi ha hörlurar eller högtalare? Talar för- och nackdelar – tillgänglighet, arbetsmiljö, ljud som spiller in på andra upplevelser av rummet. Så säger kollegan: ”Vi måste även betänka corona – var befinner vi oss i relation till det då?”

Just där och då känns det ovant, till och med konstigt, men vi inser det att, det här viruset har helt fått oss, samhället, folk, att ändra beteende. Förhålla sig till nya sätt till varandra och vår omvärld. Att, kan vi verkligen planera för en film med hörlurar? Kommer någon vilja ta i hörlurarna? Vi tänker att det inte är en helt bra idé att planera för något publikt som många människor ska ta i.

Den andra kollegan: ”De säger ju att det kan ju mattas av till sommaren och så kommer nästa våg till i höst”. Den tredje kollegan bekräftar och påpekar det är svårt att tro att vi skulle ha glömt av viruset när hösten kommer och snarare lär dessa nya beteenden och medvetenheten kring smittospridningen arbetats in, kanske har de till och med blivit en vana.

Denna dag i mitten av mars vet vi ingenting om viruset. Vi vet inte hur det kommer att påverka oss, våra besökare, vår verksamhet. Men vi vet och förstår att det kommer att finnas ett före och ett efter corona. Att vi i höst inte kommer ha glömt bort det här. Sitter det snarare djupare rotat? Är situationen svårare? Har det blivit någon slags vana i beteende och agerande?

Var befinner vi oss i höst? Vem vet?

Mötet pendlar mellan det ovana och det vana, vi avslutar i ett samtal som handlar om det vi är van vid – vi pratar om teknik, produktionsval och deadlines. En stund senare avslutar vi mötet. Var och en går till sina kontor. Jag besöker toaletten, tvättar mina händer, slänger ett öga på de nyuppsatta skyltarna ”God handhygien. Undvik att bli smittad och att smitta andra”. Där och då känns det absurt, nästan overkligt.


Onsdag 18 mars

Vi lägger ut en frågelista på museets websida med sex stycken frågor om hur människor upplever situationen med coronavirusets framfart. Vi kommer under våren att få 20 svar från människor som upplever virussituationen på en mängd olika sätt. De svar som kom in i mitten av mars skiljer sig betydligt från dem som kom in i mitten av maj och skulle någon svara på frågorna idag skulle vi se än mer varierade svar. Våra tankesätt, förhållningssätt och reflektioner kring situationen verkar förändras ständigt och fort.

Allt känns osäkert. Saknar förut. Längtar till sen. Längtar vänner, kramar, skratt, middagar, sammanhang – allt det vi gör utan att förstå hur bra vi har det när allt är som vanligt.
Hur konstigt det än är att skriva – jag saknar det ’normala’.

Anonym, f. 1976

Många av svaren från tidig vår handlar om oro, om förvirring, om att känna sig överrumplad, om att strikt använda handsprit och om att undvika sociala interaktioner.

I januari läste man ju om att det härjade i Kina, men hade aldrig i min vildaste fantasi kunnat förstå att det skulle få en sån här spridning.

Kommunikatör, Umeå, f. 1988

Flera skriver att de hoppas att det hela är över ”snart” och att situationen ska lösa sig. ”Snart” är relativt i svaren: någon hoppas att det hela skulle varit över redan i somras, någon annan tänker sig att deras inplanerade och efterlängtade utomlandsresa kanske kommer kunna ske inom ett par år.

Hoppas på att det blir lindrigare i juni, men någon Allsång på Skansen blir det nog inte.

Anonym, f. 1959

Det kommer även svar in som rymmer hopp, kreativitet och solidaritet.

Jag har en positiv tro på att allt löser sig, och jag bidrar så gott det går till att skapa närvaro och framtidstro bland de jag möter. Vi har kloka politiker som samarbetar med den expertis som finns inom området så jag har full tilltro till att dom arbetar för vårat bästa. Jag tror den här tiden kommer att skapa förändring till det bättre, vi kommer alla att lära oss mycket som vi har nytta av sen. Jag ser att de egenskaper som är så djupt mänskliga att hjälpa varann, att samarbeta, att vara empatiska och förstående – att det växer överallt nu.

Kulturarbetare, Skellefteå, f. 1952

Några skriver om att använda tiden till självrannsakan och reflektion.

Det är här och nu som samtliga kan och bör ta sina personliga ansvar att städa sina hem, sina relationer, sina rum men framförallt städa sig själva och skeletten i garderoben.

Sjukskriven, Umeå, f. 1983

Svaren visar på hur det finns nästan lika många olika förhållningssätt och upplevelser av situationen som det finns människor – även om många övergripande känslor och reflektioner verkar vara gemensamma för många.

Hur ser det ut idag? Har vi vant oss? Gör folk annorlunda idag än de gjorde i mitten av mars? Noteras fortfarande skyltarna i butiker om att hålla avstånd? Håller du fortfarande avstånd?

Hur gör vi om ännu ett halvår från nu?


Fredag 20 mars kl 11.28

Nedre plan i Väven vid kafé Fika. Fältanteckning, Sofia Breimo:

Vi går in genom svängdörrarna. Jag har förväntat mig ett tomt nedre plan likt museet eller biblioteket där påtagligt färre besökare rör sig dessa senaste dagarna. Jag överraskas. Kaféet är mer än halvfullt – med duos och grupper av tjugo-tjugofemåringar, enbart. Termosar, kaffekoppar, skratt, datorer, skrivböcker. Jag förutsätter att majoriteten, troligtvis alla, är studenter. Universitetet har just stängt – klart de måste sitta någon annan stans! I intervjun jag senare kom att göra med kafébiträdet fick jag höra att det dock ofta sitter en större mängd studenter här om dagarna, det i sig var alltså ingen ovanlig syn. Det som dock var ovanligt var att det ekade tomt på andra gäster, det brukade åtminstone vara ett gäng föräldrar med barnvagn på plats.

Jag är hur som helst överrumplad och något förvånad. Karantän och social distancing är definitivt inte närvarande i detta rum. Vid ett bord en trio. En person i orange t-shirt i ena änden av ett bord nedhasad i stolen, läser intensivt på sin skärm. De andra två som sitter vid samma bord, mittemot varandra, fnissar, skojar och fnissar igen. Verkar vara uppe i något väldigt kul. De tre sitter med varsin dator. På bordet ett par solglasögon. De två mittemot varandra skriver några rader på datorn, koncentrerar sig, sedan utbryter fnisset igen. Vid ett annat bord är de sex stycken, också dem i tidiga tjugoårsåldern. De är alla djupt försjunkna i något. Tysta, stilla, fokuserade – läser, skriver.

I rummet ligger, förutom småprat och fniss, studiero. Känslan av lågmält umgänge, och studiero. Ett tydligt lugn över lokalen. I fiket plockar kafébiträdet med skyltarna. Det klirrar när hon flyttar om. Ingen kö till kaféet, alla verkar redan ha det de behöver. Det är tydligt att folk har satt sig för att vara här ett tag. Gjort sig hemmastadda. Inga ytterkläder är på – mössor, jackor av. Saker är framlagda, strödda över borden; kopparna, termosarna, pennorna, snytpappren.

Kafébiträde berättar:

Textad

Kafébiträde: Alltså, det var verkligen från en dag till en annan, kände jag. För att det var, det var tisdag förra veckan, då jobbade jag och även måndag tror jag och då var det som lugnt. Eller alltså, jag kände mig lugn, jag tänkte inte överdrivet mycket på det. Det fanns som i tankarna, men. Sedan då på tisdag kväll…
Sofia: Den här veckan? Förra veckan
Kafébiträde: Nej alltså förra veckan. Alltså på onsdagen så kom de ut med det här 500-personers-gränsen.
Sofia: Ja och det måste vara en och en halv vecka sedan
Kafébiträde: Ja, det måste det vara. Men den tisdagen, dagen innan, då skickade min mamma någon sådan här extrainsatt grej från SVT. Något program som jag satt och kollade på på kvällen för… ja, och sedan kom det här 500-personers-gränsen dagen efter. Och, hade planerat in en resa den 14:e april då jag skulle luffa runt i Europa i tre månader
Sofia: Ojdå.
Kafébiträde: Ah! Och mamma skickade den där åt mig för de pratade typ om utlandsresor och sådär. Men dagen efter då, då var jag ledig och sedan när jag kom tillbaka på jobbet, om det var torsdag, då var det ju som en helt annan känsla. Alltså, ”Tvätta händerna!”… Jag minns när jag kom ut ur bussen så valde jag att gå, eller det var lite blåsigt typ så jag tänkte: “Jag går kanske genom Utopia”. Men sen tänkte jag: “Nej, jag kanske går utanför…” Men jag har som strugglat med känslor av att dels har det känts som att man tycker att folk ska chilla lite, ta det lite lugnt, men det… för mig personligen är det ju kanske inte dödsfarligt liksom. Men… Nu känns det ju som att, för andra och för en själv… Man vill inte smitta andra så då man måste tänka på sitt eget..

Stäng


Fredag 20 mars kl 13.30

Köpcentrumet Avion. Fältanteckning, Sofia Breimo:

…Köerna på Willys är korta. Lunken är lugn, ingen stressad eller uppspelt känsla. Inte heller någon fredagsflanerande känsla. Bara, lunk. Rakt på sak. En långhårig kvinna ropar och viftar åt en vän som gör en grimas, hon verkar inte ha sett henne förrän hon kom helt nära. En man i kassakön packar sin mat i en stor Willyskasse, han bär blå engångshandskar. Stoppar ned apelsiner i påsen, packar det sista. Slänger en blick mot mig då han går ut. Stora paket av toalettpapper handlas av många. Inget överdrivet, men det är noterbart: många handlar stora paket toalettpapper. I övrigt lunkar det på. Normaliteten, vad det nu är, känns närvarande. Folk småsnackar. I kassan packar de sin mat. Folk drar kundvagnar. Går i lag. Två föräldrar med sitt barn passerar. En fläkt som väser.

I köpcentrumet sitter två tjejer i gymnasieåldern och äter glass. Vi pratar en stund om deras syn på coronasituationen.

Textad

Sofia: Är det något, alltså tänker ni på det på något sätt annat än praktiskt att “jag kan inte gå till skolan”?
1: Det är typ mest att saker kommer att ställas in, typ senare, typ i sommar
2: Men jag tvättar typ händerna oftare
1: Jag gör typ inte det
2: Gör du inte? Jag gör det, och tänker mycket på sådant. Men… typ såhär direkt jag kommer hem tvättar jag ju händerna. Annars brukar jag inte vara så jättenoga med det.
Sofia: Men typ nu när ni köpte glassen, tänkte ni på det då?
2: Ja!
1: Mm! (skratt)
Sofia: Vad tänkte ni?
1: Men det är ju typ när vi har gått runt i affären också
2: Ja och typ såhär om man hör någon hosta, bara: oj! Nu är det nära (skratt) Det är ju sånt där, men… Jag vet inte…
1: Det var ju en som hade blivit avkastad från en buss för att de hostade
2: Ja, jo och så på tåget – de tar ju inte biljetterna heller för att, ja, på grund av det här.
Sofia: Men är ni oroliga på något sätt?
2: Nej
1: Alltså inte för en själv.
2: Alltså det är typ om jag skulle bli förkyld och så träffar jag någon, ja, exakt och att det skulle påverka dem värre. Men jag tänker inte på det jättemycket. Alltså, om någon är sjuk tänker jag typ att de bara är förkyld. Alltså, för det är ju så egentligen inget mer än det.
Sofia: Snackar folk om det, typ i er familj eller era kompisar?
1: Känns som att det snackas om hela tiden!
2: Ja.
1: Överallt
2: Ja… Ja, det är typ det enda som snackas om nästan.

Stäng

Fältanteckning, Sofia Breimo:

Var befinner vi oss om två veckor? Och om ytterligare två? Hur kommer detta påverka, oss, våra nära, samhället, samtalet? Det återstår bara att se.


Måndag 23 mars

Den första telefonintervjun genomförs. Sofia Valic, Umeå, f. 1987, berättar hur hon tänkter kring situationen:

Textad

Sofia V: Jag tänker att det är jättefarligt. Jag känner mig jätterädd och sen jag sitter hemma, inte i karantän, jag är inte sjuk. Jag försöker bara att skydda mina barn som är tre och nio år. Så det är ju…jag är livrädd det här är jättefarligt, hela världen är skadad.
Sofia B: Vad är det som du är mest rädd för?
Sofia V: Jag är mest rädd för det här viruset om det sprider sig jättesnabbt och hur det kommer att reagera på min kropp och jag vet inte vad det här viruset gör i kroppen . Jag vet att det skadar gamla människor och människor som har sjukdomar, men jag vet inte hur det kommer att reagera på mig. Jag tror att det är jättefarligt iallafall.
Sofia B: Har dina tankar förändrats sedan du fick höra om corona första gången? Hur tänker du annorlunda nu om det än när du hörde om det från början?
Sofia V: Ja, från början tänkte jag att det inte var så farligt. Jag hade pratat med massor med människor, “det här är vanligt influensa, det är inte farligt”… och sen när det började spridas över hela världen då blev jag lite rädd. Vad kommer hända och när det kom till Sverige och… de siffrorna som varje dag blir mer och mer. Sen kände jag: ”oj, det här är jättefarligt”. Man kollar på nyheterna om vad som händer i världen… Man måste ta hand om sig!

Stäng


Tisdag 24 mars

Två frågelistsvar kommer in:

Jag hade inte tänk bo här längre, jag skulle vara ute i skogen och solen och nu är jag instängd i en stadslägenhet med min pappa. Jag kvävs av stadsmiljön. Jag är orolig för pappa, han är snart 60 och röker, han kanske dör, andra i min släkt kanske dör. Jag är också inställd på att det inom några veckor är så många svårt sjuka att vi inte kan ta hand om dem, att vi har karantän i några veckor eller månader, att stora delar av samhället blir arbetslösa eller går i konkurs, att vi inte blir immuna och döden flåsar oss i nacken varje dag, att vi blir rädda att komma folk kroppsligt nära och isolerar oss, att ekonomin går så illa och läget i resten av Europa blir så spänt att det bygger upp mer politisk oro och extremism, jag är beredd på massdöd och svält och krig… Jag har alltid bott i Sverige, jag vet inte vad som händer när det går så här fel, hur lätt skalan tippas…

Anonym, f. 1993

The virus situation has changed my social life. I don’t meet with friends, I keep away from strangers, I shop less often and do not use buses and trains. I have no hope for the future. I am expecting a worst case scenario: more deaths, millions of people sick, food shortages, social tension and rise in xenophobia.

Anonym, f. 1984, Västerbotten

Torsdag 26 mars

En första telefonintervju görs med Kristian Ådén (f. 1974), ambulanssjukvårdare.

Textad

Kristian: I det här så är det ju… yrkesmässigt så är det just att vi har jättemycket larm med misstänkt smitta eller en bekräftad smitta av coronaviruset. Och att det leder ju till… alltså arbetet kring en sådan här patient tar mycket tid. Först att man ska göra det, alltså man ska ju åka dit och träffa patienten och se om “är det behov av sjukhusvård eller ska du stanna hemma”. Det beslutet tar jag ju, eller vi, inte själva utan vi har ju kontakt med en infektionsläkare som vi diskuterar det speciifka fallet med varje gång. Visar det sig att den skall in till sjukhus då har vi en speicell ambulans som vi byter med och skjutsar in den i den. Sedan är det, efter det så blir det ett förlopp att rengöra. Alltså, det är mycket sanering efteråt för att inte sprida det vidare till nästa. Så det är tydligt i jobbet. Sedan är det det här med skyddsutrustning. För om man tar sjukhus och ambulanssjukvård i hela Sverige – på många ställen har de väl redan en stor brist på skyddsutrustning. Vi har väl än så länge så vi klarar oss, men hur länge till vet man ju inte. Det beror väl på hur många fall man får. Men oron där bland kollegor är: “Kommer skyddsutrustningen att räcka? När den är slut, hur gör man då? Vad kommer att hända sen? Kommer vi hinna att få mer skydd och om vi inte får det, vad händer då? Blir jättemånga av oss sjuka och satta i karantän, vad händer då om det inte finns ambulanspersonal att tillgå?” Det är en fundering som finns…
Sofia: Mm, jag förstår det
Kristian: …yrkesmässigt då.

Stäng


Fredag 27 mars

Malin Strid (f. 1988) som bedriver draghundsverksamhet och erbjuder guidade turer för privatpersoner och företagsgrupper vintertid. Hon berättar om förvirringen på långdistanstävlingen i Norge då landet plötsligt skulle stänga sina gränser med anledning av corona.

Textad

Malin: Vi hade varit i Norge på tävling i början på mars, en och en halv vecka hade vi varit borta så vi hade varit helt inställda på tävlingen och vi hade liksom inte följt med. Vi tävlar i långdistans också och när man är på en sådan tävling… Du sover extremt lite, du är så fokuserad på hundarna, du är i din bubbla. Så man reagerar inte så mycket på vad som händer i omvärlden. Så när vi kommer hem ifrån tävlingen… Det började redan på tävlingen för när vi skulle ha prisutdelning och slutbankett, liksom middag och den vart inställd på grund av corona och det vart vi lite förvånade över – att hur kan man bara ställa in en avslutningsmiddag? Och samma tävling som pågår längre… jag körde en kortare variant, alltså sextio mil, men det pågick även en längre på 120 mil och den tävlingen vart inställd på grund av corona och det har ju aldrig hänt, vad jag vet, i världshistorien att den tävlingen har ställts in. Det är ju liksom Europas längsta slädhundtävling. Så att det vart så stort så snabbt kom ju verkligen som en chock. Norge var ju väldigt snabba med att stänga gränserna. När folk kom in på check-point på den längre klassen så säger de att “tävlingen är avbryten, ni måste åka hem, Norge stänger gränserna klockan 12”. Det är ju liksom folk som har stått på släde i tio, tolv timmar nästan i snöstorm och är jättetrötta och det blir en väldigt mental chock för dem. Man tycker liksom, det finns inget tryggare, för mig, att vara i i vildmarken ensam med mina hundar.
Sofia: Just det… hm…
Malin: Så när vi kommer hem då och kom tillbaka till verkligheten och avbokningarna börjar trilla in… Det var väl inte en chock att man ställde in på grund av det men det var väl en chock att det gick så fort som det gjorde, tror jag.

Stäng

Malin Strid. Foto: Lars Hoffmann

Malin berättar vidare om hur nästan 20 procent av deras omsättning försvann över en natt.

Textad

Malin: Ur företagssynpunkt så innebär ju det att från och med mitten av mars så var vår verksamhet helt slut. Den brukar ju pågå till slutet av april. Alla våra turer vi hade resten av säsongen avbokades – det är över hundra personer vi tappade
Sofia: Ja, jösses
Malin: Det är ungefär tio, tjugo procent av vår omsättning som bara försvann, pang boom. Det var liksom från en dag till en annan. Så det gör ju att det är väldigt svårt att veta nu hur utvecklingen blir. Om det kommer återhämta sig till nästa säsong. Nu har ju vi ingen direkt sommarverksamhet med hundarna så att för oss så är väl inte den den största faran men som sagt, man vet ju inte hur länge det håller i sig, hur det utvecklas inför nästa vinter.
Sofia: Nej, men du säger att eran säsong vanligtvis sträcker sig till slutet av april?
Malin: Ja, precis. Egentligen så länge vi har snö men normalt alltså slutet av april
Sofia: Just det. Hur syntes det i avbokningar? Du sa att det hände över en natt, i princip, eller?
Malin: Ja, det var egentligen så. Avbokningarna trillade in en efter en. Både från företag och privatpersoner. Det började med företagen och sen kom privatpersonerna efter när de började, inte stänga gränserna men när de började avråda folk från resa. Då vart folk väldigt oroliga. Då brydde sig inte folk om att de faktiskt ska till Lappland och vara i vildmarken utan människor, men så fort länderna avrådde från att resa då vart folk rädda och då ville de inte åka.

Stäng


Fredag 3 april

Ett frågelistsvar kommer in:

Känns som man är inburad. Undviker alla. Det känns overkligt och som en skräckfilm. Det värsta är ju ovissheten om hur länge denna isolering ska pågå…

Pensionär, Västerbotten, f 1955
Rådhustorget i Umeå, 3 april 2020. Foto: Petter Engman

Lördag 4 april

Västerbottens museum stänger för besökare tillsvidare.

Ett frågelistsvar kommer in:

Innan hade jag som “krisplan”, vilket jag också kommit överens om med min mamma, att om en samhällskris skulle inträffa så skulle jag bara se till att ha så mycket bensin i bilen att jag tog mig hem till min mamma. De är jägare, bor i ett stort hus, har frysarna fulla, kan laga mat utomhus osv osv. Då skulle allt lösa sig bara vi var tillsammans. Vid denna “kris” föll ju den planen totalt, eftersom de inte vill/ska träffa mig, min sambo och vårt barn när de är i riskgrupp. Man känner dig rätt ensam, samtidigt är jag oerhört glad att jag har min lilla familj och att vi kan vara tillsammans.

Kommunikatör, Umeå, f 1988

Tisdag 14 april

Ett frågelistsvar kom in:

Jag har lärt mig en hel del om virussituationen då jag själv blev sjuk och har i min kropp upplevt sjukdomens upp och nedgångar de senaste fyra veckorna. Till en början var jag oerhört rädd för att mina barn skulle drabbas. Jag gick runt med ansiktsmask och engångshandskar inomhus. När jag kände mig piggare bestämde jag mig för att ta av mig masken och istället behålla handskarna på. Under min isolerade period läste jag en hel del om sjukdomen. Kände att jag behövde tänka mer logiskt än emotionellt runt sjukdomen. Men jag kan fortfarande känna mig ledsen över att så många omkommer särskilt då jag vid flera tillfällen haft andningsbesvär. När det är tungt tänker jag på de som får ett ännu starkare tryck över bröstet och ännu mer brännande känsla i lungorna. Som om någonting äter upp en inifrån. Jag känner att Sverige borde tidigt och på flera plan skyddat de äldre och människor i riskgrupper. Att inte veta säkert är ingen anledning till politisk passivitet. Det finns ingenting som är säkert med den här sjukdomen.

Förskollärare, Umeå, f. 1982

Onsdag 15 april

Jojjon Hamrén (f. 1985), fritidsledare, berättar om hur hen börjat brev-lajva eftersom de inte längre kan ses fysiskt på lajv.

Textad

Jojjon: Jag har hakat på att brevlajva kallar de det för. (skratt) “Vi kan inte lajva fysiskt, träffa varandra… Åh, men vi gör såhär – vi skriver brev istället!” Så det är jag jättepeppad på nu och det känns ju kul att få peppa på något sådant. Så jag har köpt en ny, dyr penna för att jag kunde och också för det här att supporta affärena liksom. Fortsätta handla-grejen. Så då gick jag och köpte en penna för att jag kunde. Men jag får se hur det känns att skriva brev till folk, eller skriva brev som sin karaktär till andra folks karaktärer. Det ska bli kul. Det är första gången jag testar. Folk har haft sådant förut men jag har inte riktigt förstått hur det funkar och nu bara: Okej, hitta någon du vill skriva med, ha en roll och hitta en relation till den rollen du ska skriva till – check!

Stäng


Torsdag 16 april

Påsken låg i år mellan nionde och trettonde april, en högtid som inte riktigt blev som under ”vanliga” år. Styrbjörn Lind (pensionär, f. 1945) berättar om sitt påskfirande hemma i Gargnäs.

Textad

Styrbjörn: Ja, det är stor förändring. Vi brukar ju vara ute hela familjen med släkt och vänner och köra skoter och träffas ute i naturen allihopa. Fiska och sådana där saker.
Sofia: Just det, och hurdan blev påsken i år istället?
Styrbjörn: (skrattar) Väldigt lugn! Det var bara jag och min dotter här som firade påsk.
Sofia: Just det
Styrbjörn: Eller fira och fira, vi käkade lite god mat och sådär. Det var väl på det sättet vi firade.
Sofia: Ja

Stäng

Senare i samtalet berättar han om ett initiativ han tagit. Han kontaktade nämligen butiken i byn med förslaget om att införa särskilda tider för 70+are att handla.

Textad

Styrbjörn: På mitt initiativ tog jag och pratade med Handlarn här i byn och vi kom överens om att ha en tid för sjuttioplussare mellan åtta och nio varje torsdag att de kan gå och handla lite säkrare då.
Sofia: Just det! Och det…?
Styrbjörn: Och det är infört
Sofia: Men så bra! Har du varit där?
Styrbjörn: Jo, jag har varit där.
Sofia: Så det nappade de på, Handlarn
Styrbjörn: Ja, det gjorde de och det var en hel del sjuttioplussare som använde tiden
Sofia: Ja, gud så bra. Hur spred man informationen, satte man upp några lappar eller?
Styrbjörn: Ja, jag gjorde affischer och satte upp på byaanslagstavlorna och sedan skrev jag på Facebook.

Stäng


Tisdag 28 april

Ett frågelistsvar kommer in:

Vi håller oss i frivillig karantän, vilket innebär att ingen hälsar på och vi håller oss hemma. Träffar barn och barnbarn ute i friska luften. Kramar ges symboliskt genom att se på varandra och krama sig själva. Telefonen har använts flitigare.Pensionär f 1953, Fredrika

Pensionär f 1953, Fredrika

Onsdag 29 april

Två frågelistsvar kommer in:

Då vi bor isolerad är vi van att bunkra och storhandla det blir ingen skillnad nu. Tvättar händerna ordentligt, tar inte i ansiktet om jag varit på allmän plats och spritar dem innan jag går in i säker plats som bil eller hem. Arbetsmöten sker med videosamtal eller med stort avstånd. Kramas inte eller skakar hand. Hoppas på att det blir lindrigare i juni, men någon Allsång på Skansen blir det nog inte.

Egenföretagare, f 1959

För barnens del jämför jag med min egen världsbild. Jag minns att jag växte upp i förvissningen att inget farligt kunde hända. Inga kontinentalplattor som rör sig, inga jordbävningar, inga krig, ingen svält, knappt några farliga djur. För våra barn är de helt annorlunda, de växer upp mitt i brinnande klimatkatastrof, och så denna pandemi, som påverkar dem på många sätt. Det känns lite sorgligt, deras framtid känns lite mer osäker men de kommer säkert klara det bra.

Journalist, f 1978, Umeå

Susanne Erlansson (f. 1960), sjuksköterska vid infektionsavdelningen på NUS, reflekterar utifrån sitt förhållningssätt till smittorisker i offentliga miljöer.

Susanne, omaskerad… Foto: Petter Engman
…och maskerad. Foto: Petter Engman

Textad

Susanne: Jag har liksom alltid det tänket på något sätt. När jag åker tåg, när jag är med folk, så har jag ändå alltid det tänker i bakhuvudet och jag vet att de allra mesta av smittor sprids via händerna. Och det har jag liksom med i, vad ska jag säga, i hur jag gör saker på något sätt. Att jag tillexempel… Jag använder fingertopparna och händerna så lite som möjligt i det jag gör om jag kan göra det på något annat sätt
Sofia: Alltid?
Susanne: Ja, alltid. Tillexempel då att om det kliar såhär – jag har kroniskt rinnande näsa sedan barndomen, det kliar alltid så ibland kliar jag mig sådär. Då vet jag att: Okej, då har jag varit och kliat. Jag öppnar ofta dörrar med armen, jag gör saker med… om jag ska trycka in min kod i affären så kanske jag gör det med lillfingret eller med knogen, jag kanske trycker på lysknappen med knogen, jag öppnar vattenkranen med armen… Massa sådana där saker som jag gör! Är jag på tåget och går på toa, ja, då kanske jag öppnar låset med pappershandduken innan jag slänger den. En massa grejer som jag inte tänker så mycket på men som är i mitt sätt att fungera för att inte… alltså, det går ju inte att leva sterilt liksom och jag står ju upp i smittor hela tiden – infekterade sår, folk som hostar och sådär så jag tänker att jag har ett, kanske, rätt så [bra] immunförsvar. Jag är sällan sjuk, peppar, peppar, nu jinxar jag igen! (skratt) Jag menar inte att vi ska leva sterilt men jag… alltså det går ju att ställa till en hel del för människor genom att inte tänka på vissa saker. Som när man ska äta – jag tvättar alltid händerna före maten. Har jag folk på besök hos mig då får de alltid tvätta händerna innan de går till bords, alltid liksom. Det är på något vis att visa respekt för måltiden och för maten. Matförgiftningar handlar ju ofta om orena händer, alltså hudbakterier som har växt till sig i maten, i buffén sådär och så blir folk jättesjuka av det. Det är ju det där att hitta balansen liksom. Att inte vara rädd, att inte låta rädslan ta överhand eller inte ha bacillskräck utan att ha ett förhållningssätt som håller över tid. Som gör att inte jag behöver begränsa mig i sociala kontakter och så vidare. Och jag läste någonstans i tidningen att någon tror att handskakningen som hälsningsceremoni kommer att upphöra.
Sofia: Oj, ja just det.
Susanne: Jag tror att för många människor kommer det bli svårt att börja ta i hand igen.
Sofia: Du tror det?
Susanne: Ja, det tror jag. Jag vet redan människor som inte gärna tar i hand, på mitt jobb tillexempel, därför att de vet innebörden. Inte bara nu utan annars också. En del människor är inte så förtjusta i det. Jag tycker det är en trevlig hälsningsceremoni, däremot tänker jag ju på om jag har tagit någon i hand eller dansat ringdans eller vad som helst så tänker jag att: Ja, men då tvättar jag nog händerna.

Stäng


Torsdag 30 april

En telefonintervju görs med Pernilla Pettersson (f. 1991), sjuksköterska som just förflyttats från ortopedavdelningen till infektionsavdelningen på NUS. Hon reflekterar kring förflyttningen och om hur omgivningen såg på henne på ett nytt sätt efter att hon förflyttats till en avdelning med bekräftade coronafall.

Pernilla Pettersson. Foto: Petter Engman

Textad

Pernilla: Det kändes ju, det här med att jag hade tagit akuten också, det kändes mer som att det var också för att jag tänkte att jag kanske skulle kunna tänka mig att jobba på akuten. Sen att det vart infektion, det kändes inte så jobbigt just då utan då var det mest att jag skulle överhuvudtaget flyttas. Alltså inte att det var till en infektionsavdelning eller akuten eller så utan det var mest, ja, att jag skulle flytta. Sedan, just då visste jag ju inte heller så mycket om… eller jag har väl som inte varit rädd för corona överhuvudtaget, att jag skulle få det eller att jag skulle bli smittad eller sådär. Det har väl mest varit att man inte har vetat. När man tänker sig att det skulle vara en coronaavdelning så låter det ju inte så kul då tyckte jag. Det kändes som man skulle vara uppe i det. Men nu tycker jag ju det inte är något bekymmer. Det var mest det från början. Också att mina kompisar bara: “Men får vi umgås med dig nu?” Det är ju lite konstigt att tänka sig. Alltså, att bara för att jag flyttades till en annan avdelning där coronapatienter är bekräftade, för de kommer ju att finnas på ortopeden också eller på alla avdelningar, men det hade jag som inte tänkt på att folk kanske skulle vara lite rädd för mig för att jag… men det är ju också okunskap. Jag tänker, tycker och upplever att jag är mer skyddad på corona… på “infektion två” än vad jag är när jag är ute på Coop, eller vad man ska säga. För att där vet jag ju att de är smittade och jag vet vilken skyddsutrustning jag ska ha. När jag går och handlar, där vet jag ju inte alls.

Stäng

Anslagstavlan i Mo, Nordmalings kommun. Foto: Sofia Breimo

Söndag 3 maj

Tobias Jakobsson (f. 1982), infektionsläkare, reflekterar över olika tiders epidemier och om vilken möjlighet människan har haft till att förstå vad det är som sker och varför.

Tobias Jakobsson. Foto: Petter Engman

Textad

Tobias: Vi är ju ändå priviligierade i att vi har chansen att veta vad det rör sig om. Om man går tillbaka jättelångt tillbaka till exempelvis pesten på medeltiden… De hade ju absolut ingen möjlighet att veta vad det var som hände, de hade ingen möjlighet att skydda sig, de hade väldigt små möjligheter att förstå vad det var som hände. Det tog i stort sett femhundra år för mänskligheten att förstå vad det var som pesten orsakades av. Tänker man på spanska sjukan så var det samma sak. De visste väl att det var någon form av infektiös sjukdom men de visste inte hur man skulle skydda sig. Man visste inte hur man skulle behandla det eller var det kom ifrån. Sedan tog det i stort sett trettio, fyrtio år innan man fick svar på vad det var. Den här sjukdomen vi har nu, sars cov-2, hade ju en föregångare som hette sars cov-1 som kom tidigt 2000. Den tog det sex månader att få veta vad det var för virus och vad det var som var orsaken. Nu, sars cov-2 som kom 2019, tog det tre månader innan vi visste vilket virus det var och hur man skulle förhålla sig till det. I all vår sårbarhet är vi ändå priviligierade på något sätt. Ändå är vi väldigt handfallna. Det är ju det som är lite fascinerande – att trots så läng existens med olika smittsamma sjukdomar så har detta ändå kunnat spridas över hela jorden på mindre än fyra månader.

Stäng

Ett frågelistsvar kommer in:

Eftersom mitt sociala liv är limiterad till ett fåtal individer sedan tidigare samt att jag är sjukskriven så har inte så mycket förändrats. Den största skillnaden är att vi alla har kommit varandra betydligt närmare i hur vi känner varandra. Betydligt mer samtal inom politik, filosofi och teologi, vilket är mina favoritämnen att prata om.

Sjukskriven, f 1983

Måndag 4 maj

Avskärmande skyddsplast har satts upp i många butiker, kaféer och restauranger – bland annat på den lokala pizzerian.

Foto: Sofia Breimo

Tisdag 12 maj

Ingela Wall, museipedagog, ger en digitalt sänd konst och berättarworkshop. Med utgångspunkt i konstnären Marc Frygells utställning fick deltagarna se en filmad visning av utställningen, en intervju med Marc samt göra kreativa berättarövningar tillsammans. Workshopen tog avstamp i coronavirusets påverkan på oss och genom att ”ta konsten i handen” utforskade de sätt att uttrycka sig kring situationen.

Minst två dikter kom till under workshopen:


Torsdag 14 maj

Intervju görs med Camilla Björnehall (f. 1980), kommunikatör vid Funktionsrätt Västerbotten, och med Maria Holmgren (f. 1958), kanslichef vid Funktionsrätt Umeå.

Camilla berättar om sitt engagemang i Neuroförbundet och om deras medlemsfika som, med anledning av covid-19, börjat ges digitalt.

Textad

Camilla: Jag är ju engagerad i Neuroförbundet då, privat, och vi har haft medlemsfika. Det brukar vi ha på olika kaféer då en gång i månaden. Men nu testade vi att ha digitala fikan på Zoom och det har gått jättebra alltså! Då får man ju fika själv, då får man ju som sitta hemma eller vars man nu sitter och fika eller då kan man ju äta eller fika eller vad man vill göra då. Vi har varit jättemånga! Det kanske brukar komma tre, fyra stycken annars. Man kanske inte riktigt har tid att komma den tid som vi har sagt. Men nu sist var vi nio stycken. Då började vi prata om vikten av rehabilitering, kontinuerlig rehabilitering och träning för att livet och vardagen ska fungera. Nu ska vi ha på onsdag igen en till träff kring rehabilitering och så sa vi göra filmer. Medlemmar ska kunna filma sig själva och så ska vi göra ett inlägg på vår facebooksida. Sedan ska de kunna filma sig själva, lägga in filmen i en kommentar och kunna beskriva: “Vad betyder rehabilitering och träning för mig i min vardag? Varför är det viktigt? Vad gör det med mig?” Så får vi se!

Stäng

Camilla Björnehall. Foto: Petter Engman

Maria beskriver sin längtan efter att krama om barnbarnen och om att inte kunna träffas som vanligt.

Textad

Maria: Ja, det är ju det där att man inte törs träffa någon. Bara utomhus. Jag har sex barnbarn, två barn och sex barnbarn. De brukar komma hit ibland nu till trädgården när vädret tillåter. Allt blir ju väderstyrt just nu! Eftersom man inte kan träffas inomhus. Så har vi sommarstuga på en ö så jag hoppas att vi ska kunna vara där i sommar tillsammans. Där är man ju mest utomhus, men ändå. Det är, risken är ju barn som går i förskola och skola att de kan dra hem smitta. Det är ju det som är väldigt osäkert och det saknar jag väldigt mycket – att inte kunna vara med mina barnbarn och att de inte kan sova över.
Sofia: Kramas ni och sådant nu, med barnbarnen? Eller kramas du med barnbarnen?
Maria: Nej, inte nu. Det känns jättekonstigt och man vill ju verkligen, men… Och de tycker ju vi har blivit jättekonstiga för de små de förstår ju inte.
Sofia: Nej, det är klart
Maria: Han som är elva år, han förstår ju, han vet ju. Men de mindre… Men det är ju lika för alla, som jag säger. Det är konstigt alltihop.

Stäng

Maria Holmgren. Foto: Petter Engman

Fredag 15 maj

Begränsade sittplatser på Universitetet, avgränsade med rödvita plastband.

Foto: Sofia Breimo

Lördag 16 maj

Ett frågelistsvar kommer in:

Först fick jag ren panik eftersom jag är i sådant skick att jag knappt klarar en vanlig förkylning. Har problem med hjärta och haft problem med andningen m.m. Dessutom har en av mina fem söner även han problem med sin andning. Men det blev som en chock-fas, sedan kändes det lugnare, för att rädslan ökar igen. Ibland känns det väldigt overkligt, vi bor en bit utanför samhället så livet flyter på som vanligt, men i nästa stund är skräcken där igen. Ett barn får feber. Någon klagar på huvudvärk…
Jag är livrädd för viruset men det verkar inte spridas lika snabbt som vi alla var rädda för. Jag och min sambo beslutade oss för att gifta oss här hemma. Vi bjöd hem kommunalrådet, som är en vän och dessutom även hon i riskgrupp, så hon fick viga oss. Jag har varit helt emot det tidigare men med tanke på vad som händer med den som blir kvar vid eventuell bortgång, med barnen, huset och ekonomin… Nej, då gifte vi oss för att säkra upp för den andre och barnen. Också en slags kärleksförklaring. Men jag valde ett eget efternamn.

Studerande, Meselefors/Vilhelmina, f 1975

Tisdag 26 maj

Else Viola Westerlund (f 1943), pensionär, berättar om hur hon löst sin situation med vardagshandlingen. Hon berättar även om en olustig situation inne i affären där hon upplevde att folk kom allt för nära. Vidare, i andra ljudklippet, reflekterar hon kring äldres situation i coronasituationen.

Textad

Elsa Viola: Jag ringer till affären här i byn och så får de plocka ihop varor och så får de ställa dem ute. Nu har jag bilen på reparation men har jag bilen då kan jag åka och hämta dem, då behöver jag inte komma i kontakt. Jag var in häromdagen men det gör jag inte om för att folk håller inte avstånden! Jag skulle ta mjölk ur mjölkdisken och då kom det en familj forsande och jag kände att de här kommer att komma ändå inpå mig så jag var tvungen att släppa allt och bara gå och ställa mig bakom ett hörn och vänta tills de var färdig. Så det gör jag inte om för att jag kände att det här var lite farligt. De kom lite för nära för att det skulle vara bra. Så jag kommer fortsätta att ringa och beställa varor. Det är ju en sådan här typisk grej som jag har fått inskränka på.

Stäng

Textad

Else Viola: Jag kan inte säga för min del att jag lider så fruktansvärt oerhört utan när det gäller de äldre så är det ju det här att man kanske inte anstränger sig för att de ska kunna träffa sina barnbarn. Det finns ju lösningar med plexiglas och med allting, bara att man bryter isoleringen som blir så väldigt påtaglig just i coronatider. Sedan är det ju märkligt att människor kan bete sig… De kanske inte har hälsat på sin farmor eller farfar på lång tid men just nu när man inte ska besöka dem då ska de nästan tränga sig in på äldreboenden. Det är ett märkligt beteende. Jag tycker att man måste, det är väl det jag känner att man måste liksom bryta isoleringen på något sätt. Personalen gör nog så gott de kan men det är ju direktiven och det är ju föreskrifterna som måste vara inriktade på det att man kan inte isolera äldre på samma sätt som mig till exempel för jag har ju min bil och jag tar mig ut. Jag har ju träffat några av barn och barnbarn, men utomhus. Jag har ju ändå en frihet. Det är det här man tänker att det verkligen har satt fokus på de äldres [situation]. Det är fruktansvärt att det behöver en pandemi för att det ska väcka upp folk om hur det faktiskt är för äldre.

Stäng


Tisdag 9 juni

Ett nytt samtal förs med Malin Strid (f. 1988) som bedriver draghundsverksamhet. Hon funderar framåt på hur pandemin kan komma att förändra vissa jobbrutiner.

Textad

Malin: Det är ju väldigt osäkert allting, alltså resandet kommer ju såklart men vi kommer ju förmodlingen att bli drabbade för jag menar det här försvinner ju inte bara för att folk slutar prata om det. Det kommer ju vara en risk nästa år, så vi kommer ju mest troligt att behöva tänka om lite företagsmässigt. Vi erbjuder turer för större grupper, där fyra personer sitter tätt på en släde och då blandar vi, det är inte alltid att fyra personer känner varandra utan har vi tio personer då delar vi upp dem på tre slädar. Men det kommer förmodlingen drabba oss negativt att vi kommer behöva erbjuda tider endast för slutna sällskap och inte kunna blanda mellan olika förmodligen för att gästerna som kommer kommer att vara mer skeptiska och att de förväntar sig det på något vis. De förväntar sig inte att behöva sätta sig på en släde med okända människor utan de vill sitta med dem de känner. Det betyder då att om vi har ett ojämnt antal så kan vi inte fylla upp slädarna utan vi kommer behöva köra med tomma platser. Det kommer innebära mer jobb och mindre pengar, skulle jag tro. Att det går i den riktningen. Å andra sidan, de som fortfarande är oroliga kanske inte reser, de kanske stannar hemma. Men jag tror att det kommer att finnas någon slags förväntan på oss som aktivitetsföretag och att vi iallafall anpassar oss efter de nya reglerna.

Stäng


Måndag 15 juni

I ett uppföljande samtal med Kristian Ådén (f. 1974), ambulanssjukvårdare, funderar Kristian på framtiden.

Textad

Kristian: Det ska bli intressant att se hur samhället, när det väl har landat lite mer. För det är ju inte klart det här… När det väl har landat och det har gått in… Hur kommer samhället att förändras? Kommer vi ha högre tänk på allting, kommer flygandet, kommer man vara försiktiga med att träffa stora folk[samlingar] eller faller det bara tillbaks in i det gamla igen? Det ska bli intressant att se, tänker jag. För det är väl mest… Det är ju både på kort och lång sikt, tänker jag. Hur förändringen blir…
Sofia: Hur tänker du, har du några tankar kring det? Hur tror du?
Kristian: Jag tror ju… Jag har ju tänkt mycket fram och tillbaks men jag har som inte riktigt kommit till något svar (skratt). Men ibland tänker jag som att det blir, när man släpper att: “Nu är det okej att köra som vanligt”. Då kommer ju allt att blomma, tänker jag. Då kommer ju alla göra allt som man bara kan. Eftersom man redan har börjat lite nu, tänker jag, att folk är lite oförsiktig ibland. Då när man väl säger att “Nu är det okej att köra på”, då kommer ju folk att göra det tänker jag. Men sedan, hur samhället i stort, alltså… att man ändå ska tänka sig för. Jag vet inte. För det kan ju komma tillbaks. Man vet ju som inte hur länge det håller i sig. Om det nu blir bra nu och så släpper man och så kommer det tillbaks till hösten igen. Så jag vet inte… Jag vill inte göra så det blir ett helt låst samhälle, det vill väl som ingen ha. Jag tror ingen vill fortsätta att samhället är såhär, begränsningar hela tiden. Det kommer inte att funka, tänker jag. Inte än, iallafall. Sverige är inte redo för det. (Skratt)

Stäng


Torsdag 6 augusti

Den allra sista intervjun som görs inom ramen för covid-dokumentationen är en uppföljande intervju med Jojjon Hamrén (f.1985). Här berättar hen om sommaren som den stora lajvsäsongen och undrar om det kanske går att åka nästa sommar istället…

Textad

Jojjon: Sommaren är ju egentligen den stora lajv-säsongen och säsongen för att åka på marknader och sådant som rollspelare och lajvare reenact:ar. Men det är ju också allting inställt. Nu är det ju vecka 32, då är det ju alltid Medeltidsveckan. Nu har jag inte själv varit på Medeltidsveckan på hur många år som helst men jag kände ju väldigt många som skulle varit där och alla är såhär: “Buhu” och sorg och jobbigt och så är den ju digital istället och så försöker folk på något vis uppskatta det här digitala. Men jag vet inte, det är lite digitala bud.
Sofia: Just det…
Jojjon: Jag skulle ju ha åkt på lajv om typ två veckor men det sköt de ju upp ett år. Då tänkte jag att “Ja, men då åker jag nästa år då, istället” om det är mer lugnt då.

Stäng


Torsdag 27 augusti

Denna torsdag anlände ett tittskåp till museet, skapat av Christina Ohlsson (f. 1945), pensionerad specialpedagog från Malå. Hon hade tidigare i våras svarat på den digitala frågelistan som vi haft ute på museets hemsida. Christina var en av flera som tillfrågats fundera ut ett föremål som på något sätt representerar covidvåren som de kunde tänka sig att skänka till museets samlingar som en ögonblicksbild från denna tid. Christina visste snabbt vad hon ville bidra med. När vi talas vid på telefon berättar hon om en gammal sockerlåda hon hittade hemma som hon gjort om till ett tittskåp, ”mormors kök”. Med gamla grejer från barnens gamla och med småsaker köpta till via facebookgrupper pysslade hon ihop detta under coronatiden. Detta tittskåp vill hon lämna för museet att ta hand om och bevara för framtiden.

Skåpet är fint och välgjort med mycket kärlek och detaljer. Tittskåpet representerar en av många berättelser från coronavåren som handlar om isolering, karantän, restriktioner och om att hitta skaparglädje, sysselsättning och rutin trots de olustiga omständigheterna.

Foto: Sofia Breimo

Från att varit aktiv, dels i en orkester och i föreningslivet på orten, är jag nu totalt isolerad tillsamman med min make. Efter att ha varit instängd i hemmet i flera månader har min man och jag börjat anpassa oss till ett inrutat dagsschema. Vi inser visserligen att vi befinner oss nära rutinernas brant men har också känt att återkommande vardagshändelser inger en känsla av kontroll. På bestämda klockslag börjar vi dagen med ett långt morgonfika, därefter tiokaffe, lunch, tvåkaffe, middag, efter-maten-kaffe med en chokladpralin och slutligen en kvällsmacka. Stunderna mellan våra fasta punkter improviserar jag. Klinkar på mitt piano, ringer och pratar med en kompis, broderar tomtar på en linneduk, tar en promenad, skriver lite trams och städar så sällan som möjligt. Jag känner mig som Mamma Mu på den allra första boken, innan hon träffar kråkan. Hon äter, idisslar, tittar sig omkring, äter, idisslar, titta åt ett annat håll och somnar. Men oavsett vad jag gör snurrar ett virus runt i mina tankar. Konstigt nog flyter tiden på, och på oss går det ingen nöd. Nu dagdrömmer jag, precis som Mamma Mu, om att jag snart ska få lov att åka rutschkana och göra ett svanhopp från en hög trampolin.

Utdrag ur Christinas frågelistsvar från den 15 maj

Tisdag 13 oktober

Hösten har anlänt till Västerbotten, löven faller. Vi lever mitt i pandemin. Vanor har ändrats, vissa kanske för alltid. Denna dokumentationen är ett nedslag i hur några västerbottningar tänkte, gjorde och kände under ”coronavåren” och sommaren. Det finns förstås antagligen lika många upplevelser av pandemin som det finns människor. Hur påverkar denna tid hur vi kommer att förhålla oss till varandra i framtiden? Det vet vi inte. Men något vi vet är att denna tid kommer att skrivas in i historien.

Från hösten 2020 – 2021

Museerna har i alla tider samlat in folks vittnesmål och berättelser kring folktro, magi, skrock, naturväsen, övernaturliga fenomen och underliga eller oförklarliga händelser. Nu gör Västerbottens museum en överblick över hur folk förhåller sig till liknande företeelser idag, på 2020-talet.

Vad upplever människor för underliga och oförklarliga händelser i dag?
Hur reflekterar vi kring sådana upplevelser och berättelser, oavsett om vi upplevt något själv eller inte? Finns det med i våra vardagliga tankevärldar?

Vi vill höra dina berättelser och reflektioner kring folktro, magi och andra oförklarliga händelser och företeelser. Med start hösten 2020 tar vi emot dina berättelser.

2019–2020

Arbetsstugorna i Norrlands inland blev under ett halvt sekel tillfälliga hem för barn som annars inte skulle kunna gå i skolan. Efter nödåret 1902 som medförde stora svårigheter, inte minst för fattiga och barnrika familjer i väglöst land etablerades de första arbetsstugorna, först i Norrbotten och senare också i Västerbotten.

I filmen får vi dels via intervjuer ta del av personliga berättelser från tiden vid arbetsstugan samt tack vare det arkivmaterial som finns i Västerbottens museum och Folkrörelsearkivets samlingar få en inblick i hur verksamheten bedrevs. Filmen produceras i samarbete mellan Västerbottens museum och Folkrörelsearkivet på uppdrag av Länsstyrelsen i Västerbotten.

Från 1880-talet och den lilla byn Svartberget i Vindelns kommun kommer en välbevarad sägenliknande berättelse. Den handlar om ett eskalerande gräl mellan två kvinnor där den ena, Åhekärringa, tar hjälp av Den Onde för att hämnas beskyllningar om tjuveri och för att med hjälp av hans djävulska förmågor kunna dra förnödenheter till sitt egen hus.

Sägner utgjorde en stor och viktig del i bondesamhällets berättartradition till långt in på 1900-talet. Berättelserna som gör anspråk på att vara sanna, ofta med namngivna personer och platser, skildrar både människors dagliga levnadsförhållanden men även hur man uppfattade sin omvärld. En föreställningsvärld där det övernaturliga på olika sätt tog gestalt och påverkade människors vardag.

Dokumentationen resulterar i en film som bygger på nertecknade berättelser från 1930- och 50-talet och intervjuer gjorda i nutid. Filmen undersöker fotograf Petter Engman och berättarantikvarie Marianne Folkedotter på vilket sätt händelsen har traderats fram till i dag och hur berättelsen i viss mån förändrats.

Filmens längd: 17 min

2019

I samband med att Umeå-förskolan Gitarren beslutade servera vegetarisk mat fyra dagar i veckan väcktes starka känslor och en rikstäckandedebatt bröt ut i media. Detta satte ljus på de normer och varierande uppfattningar som finns kring det här med matvanor och kostval. Med anledning av detta gjorde museet en kort och snabb insamling av tankar och reflektioner kring förhållningssätt till mat, med fokus på animalier och vegetabilier.


Jag äter just nu väldigt mycket veganskt och vegetariskt, men även kött. Jag får lamm av min far som köpt det från en granne, älgkött från hans jaktlag och äter även fisk jag och min familj har fiskat samt potatis vi odlat. Såklart är inte min kost så bra jag önskar att den skulle vara. Jag är student, bor i en lägenhet och har inte den ekonomi jag hade behövt för att kunna äta som jag vill, alltså enbart ekologiskt, grönsaker som odlats i närheten och så.
Min favoriträtt är just nu raggmunkar/ rårakor, gjorda utifrån ett recept jag själv hittat på. De innehåller bland annat morötter, palsternacka och sötpotatis.

Anonym, 12 november 2019


Att ändra om min kost till vegansk har förändrat mitt liv till de bättre. Enligt mina värderingar och kunskaper går det utmärkt att leva på en kost med enbart vegetabilier, många jag pratat med mår även bättre. Kött och mejeriundustrin har utvecklats okontrollerat under många år och vi människor har någonstans på vägen tappat vår empati och humana synen på djuren. Dom ses som mat eller husdjur och inte som enskild individ, som dom faktist är, tro det eller ej men dom har hjärtan som pumpar och en hjärna som resonerar, och har känslor precis som oss människor. Det kan ingen ställa sig emot. Men eftersom vi aldrig behöver möta dessa djur eller jaga / slakta dom själv, utan kan köpa dom färdiga i förpackningar så är det lätt att konsumera utan att ens behöva fundera eller känna efter om det är moraliskt rätt.. Kött är något som normaliserats och varit lönsamt, men enligt min mening en tortyr mot djuren.

Jag äter bönor Linser rotfrukter Pasta ris, vegetabiliska mejerier såsom Ost Smör Grädde etc. Veganska köttbullar köttfärs och ja egentligen allt som jag åt innan jag slog om till veganskt. Jag äter dessutom mer varierat, godare och hälsosammare mat.

Min favoriträtt just nu är Anammas Schnitzel med kokt potatis och broccoli, Rivna morötter och 1 liter dillsås 😍 Bifogar bild på vår veganska Smörgåstårta! Som smakade gudomligt gott!

Linn, 23 år, lokalvårdare. 11 november 2019


Mina reflektioner kring mat.
Jordens befolkning står inför många utmaningar. De flesta hållbarhetsgränserna är sprängda och vi går mot varmare klimat och utrotning av många djur och insekter. Att försörja en människa upplevs så väldigt enkelt när vi har fossil energi till dragkraft och konstgödsel samt kemikalier till giftbesprutning. Det får oss att tycka att vi kan äta vad vi vill.

För mer än tio tusen år sedan var vi i första hand jägare/samlare. Då var den mänskliga populationen låg och djurens och naturens produktionsförmåga stor. Sedan gick vi till att bli jordbrukare och boskapsskötare. Nu är naturens egen produktionsförmåga låg och den mänskliga populationen hög och det finns ingen möjlighet att återvända till den förra försörjningsmodellen, vi är därför tvungna att få vår matförsörjning via djuruppfödning och växtodling. Djurhållning och växtodling har utvecklats under dessa tio tusen år och det är ett finstämd samspel vad gäller näringsflöden och energiflöden. Det är bara under de sista 100 åren som vi i vår försörjning tagit fossil energi till hjälp i den omfattningen att de föröder detta finstämda samspel. Den massutrotning som sker och förändringen av klimatet riskerar nu på allvar att försämra våra möjligheter till försörjning genom odling och boskapsskötsel. Uppfattningen att vi ska kunna försörja oss på enbart växtodling är ett utslag av okunskap. För att kunna försörja oss och få närings och energiflöden som är positiva behövs hela det samspel som naturen erbjuder och som tagit oss så många år att utveckla.

Vi har en liten gård där vi sysslar med självhushållning. I detta självhushållningskretslopp ingår både djur och växtodling. Trots att vi har en obruten tradition av odling och självhushållning på vår gård som sträcker sig mer än 9 generationer bakåt så upplever vi ett tapp av kunskaper. Om vi då ser till de människor som urbaniserats för en eller flera generationer sedan så inser man magnituden av kunskapsförlusten. Förutom klimat och massutdöende så är kunskapsförlusten ett stort hot mot vår framtida försörjning.
Hela den debatt som förs kring förskolans matval präglas av okunnighet om förutsättningarna för matproduktion i framtiden. [Här] kommer här en Julbordsbild. Det allra mesta hemproducerat. På bilderna är det bara senapen, digestivekexen, och prinskorven som är inhandlade. Jag hade tyvärr inte nån bild över hela julbordet.

Östen, Överklinten. 8 november 2019

För inte så länge sedan var Umeå en militärstad med två stora regementen, I 20 och K 4, som satte sin prägel på staden. I december 2018 öppnade museet en utställning med föremål från det numera nedlagda Västerbottens Regementes Museum. Samtidigt lät vi utställningen bli en plats för insamling av berättelser och minnen för att få in människors historier från regementstiden samt för att vidga perspektiven på regementshistoria.
Hur var det till exempel att arbeta på regementet som kvinna?

Vad berättar vapenvägraren?

Hur upplevdes den militära miljön för personer utanför heteronormen?

I samband med utställningen och insamlingen gjordes en stor minnesinsamling i form av nedskrivna berättelser och ett antal inspelade intervjuer finns bevarade i museets arkiv. Lyssna på fd hovslagaren, den som arbetade fackligt i lumpen, barnet till regementsbageriets chef, Blå stjärnorna och många andra!


En fredagsmorgon hade med tåget kommit en ynklig Stockholmspojke medförande intyg och skickats till sjukhuset. Av intyget framgick att han var socialt utslagen, saknade arbete, var medåkare i raggarbil med sprit och narkotika. Med andra ord klart frikallningsintyg, varför jag sade att jag tar med mig ditt intyg till personalavdelningen omgående. Kommen tillbaka med den utskrivna frisedeln kallades han in och stod med skallrande ben vid dörren och mottog beslutet. Då gick han till min stora förvåning fram till mig, tog mig i hand och tackade. Lättad kunde han redan samma dag återvända till huvudstaden. En gång fick samma besked omvänd verkan. En gosse från inlandet hade av befälet bedömts inte kunna anförtros vapen, var- för han frikallades. En förtvivlad mor ringde och var besviken, eftersom man hade hoppats att gossen skulle få ett år att mogna på sig och bli riktig karl i det militära, men så blev det nu inte.

– Bertil, högste läkare vid I20/K4 1970-tal


Jag minns hur jag som barn, runt 1945 boendes på Pilgatan, sprang upp till Storgatan när vi hörde att regementet var på hemväg från övning eller uppdrag. Rasslet från vagnar och ibland hästhovar gjorde intryck. Ibland föregicks tåget av musik.

– Birgitta, Umeå, f. 1937


Jag gjorde militärtjänst på I 20. Det var positivt att man kunde åka hem på Skördepermiss. Jag trivdes bra på I 20. Sen blev jag och en grupp placerade på helikopterskolan i Boden. Det var också lärorikt. Vi fick mycket bra mat. Köttsoppa. Ärtsoppa. Pannkaka. God mat. Vi hade vapenvård och bra utbildning om närstridsvapen. Vi åkte skidor på I 20-spåret.

– Curt, f. 1942


När hästarna passerade på Västra Esplanaden, där vi bodde, sprang min mor ut med spade och hink och samlade hästskit som gödsel till odlingarna i sommarstugan.

– Ulrica, f. 1954

Fotografen och fältetnologen Sune Jonsson är känd för sina dokumentära bilder från den västerbottniska landsbygden. En emellertid alltför ofta förbisedd sida i Jonssons skapande är hans litterära verk.
Sune Jonsson berättade i sina fotodokumentationer och filmer om människor och händelser i en föränderlig tid, om det som var på väg att falla i glömska. Det redan förgångna valde han i stället ofta att levandegöra genom skönlitteraturen. I sin önskan att dokumentera även det som inte kameran kan fånga hämtade Sune Jonsson inspiration och fragment från skrönor, sägner och berättelser. Hans texter kännetecknas av såväl magi som konkret verklighet. Här möts blixtrande exakta formuleringar med ett språk draperat i poetiskt skimmer.

Filmen “Dokumentaristen” av Alexandra A. Ellis och Petter Engman, riktar fokus mot Sune Jonssons litterära gärning. I filmen möter vi några av de personer som känner Jonssons författarskap väl, vilket ger unika inblickar i hans skapandeprocesser.

Dokumentärfotografi

Dokumentärfotografiet har länge haft en framträdande roll på museet. Inte minst genom den mångfaldigt prisbelönte fotografen, författaren och fältetnologen Sune Jonsson som under flera decennier var knuten till museet. Läs mer om Sune Jonsson här.

Sune Jonsson Centrum för dokumentärfotografi (SJCD)

I samband med att Umeå stod som värd för kulturhuvudstadsåret 2014 etablerades Sune Jonsson Centrum för dokumentärfotografi på Västerbottens museum. Till centrumets verksamhet hör att visa och producera utställningar samt att hålla seminarier, workshops och föreläsningar, erbjuda ett välsorterat bibliotek med fotografirelaterad litteratur och utgöra en mötesplats för den dokumentära bilden där samtal och diskussion förs med utgångspunkt i aktuella samhällsfrågor. Läs mer om SJCD här.

Fotoarkivet

En viktig källa i den dokumentärfotografiska verksamheten är museets omfångsrika foto- och filmarkiv. Arkivet innehåller cirka åtta miljoner fotografier och negativ, samt ett stort antal dokumentärfilmer. Här finns samlingar efter såväl professionella fotografer som amatörer. Läs mer om Fotoarkivet här.

Fotograf

Museet har en anställd dokumentärfotograf, Petter Engman,  som arbetar med längre och djupare dokumentationer som kan resultera i utställningar, bildspel, filmer, med mera. Senast engagerad i det stora insamlings- och utställningsprojektet Prioritet: Minoritet och i filmen “Dokumentaristen” tillsammans med  Alexandra A. Ellis, som riktar fokus mot Sune Jonssons litterära gärning.


Arkiv & samlingar

Museets främsta uppgifter är att bevara, vårda och levandegöra kulturarvet för nutida och kommande generationer.

I Västerbottens museums samlingar finns berättelser och vittnesmål om Västerbottningarnas liv, som sträcker sig ända från istidens slut fram till idag. Levnadsvillkor, erfarenheter, värderingar, och framtidshopp speglas i objekten som alla bär på en unik historia. Museisamlingarna och dess historiska perspektiv kan inspirera till nya synsätt på de samhällsomvandlingar vi står inför, samt hjälpa oss att lösa nutidens problem.

Samlingarna är ett värdefullt kulturellt kapital som tillhör oss alla som bor i Västerbottens län. Tillsammans äger vi över 100 000 föremål. Cirka åtta miljoner fotografier och ett stort antal intervjuer, uppteckningar och andra dokument finns i våra arkiv. Bland dessa föremål finner du bland annat världens äldst bevarade skidor, Kalvträskskidorna, och Västerbottens första bil.

Sök i våra samlingar här

Gåvor till museet

Västerbottens museum samlar in, vårdar och förvaltar kulturhistoriska- och arkeologiska föremål, arkivhandlingar, fotografier, konstverk och böcker från hela länet. Insamling sker oftast i form av gåvor från allmänhet som kontaktar museet med erbjudande om förvärv.

Ring eller skicka E-post
Viktigt att veta för dig som vill skänka till museets samlingar är att personalen i museets reception aldrig tar emot gåvor eller förvarar dessa för vidareförmedling till annan personal. De hjälper dig gärna med att förmedla kontakter till rätt handläggare på museet. Ring eller skicka e-post där du berättar om vad du vill skänka. Handläggningen går snabbare om du bifogar en bild och lämnar information om gåvan. Handläggaren processar erbjudandet vidare i en arbetsgrupp som beslutar om gåvan ska tas emot.

Viktigt information till dig som vill skänka till Västerbottens museums samlingar under 2024

Kulturhistoriska föremål, fotografi, film, arkivhandlingar, textiler och böcker
Under 2024 tar Västerbottens museum inte emot kulturhistoriska föremål, fotografi, film, arkivhandlingar, textiler och böcker. Anledningen till det beslutet är att vi under året behöver ägna vår tid till hantering av museets arkiv och samlingar. Allmänhetens välvilja att skänka till museets samlingar har medfört att vi nu behöver arbeta med att omhänderta alla gåvor för att dessa skall kunna bevaras och bli sökbara i museets magasin och arkiv.

Vi är mycket tacksamma för tidigare gåvor och hoppas på överseende med denna insamlingspaus och önskar er varmt välkomna tillbaka.

Arkeologiskt material och konst
Arkeologiskt material eller gåvor av konst tar vi fortsättningsvis emot under året.
Har du hittat arkeologiska fynd och även fornlämningar i naturen:

Kontakta museets arkeolog:
E-post: tone.hellsten@vbm.se
Tel: 090 20 20 324

Har du konstverk eller konstnärliga skisser som du vill skänka:
Kontakta museets konstantikvarie:
E-post: suzanne.steneberg@vbm.se
Tel 090 20 20 319

Västerbottens museum utför inte ekonomiska värderingar av konst och föremål.

Vi tackar för ditt intresse att skänka till museets samlingar!

Utlån av kulturhistoriska föremål och textilier

Under 2024 lånar Västerbottens museum inte ut kulturhistoriska föremål och textilier till andra museer, institutioner eller föreningar.

Anledningen till det beslutet är att vi under året behöver ägna vår tid till hantering av museets arkiv och samlingar för att dessa skall kunna bevaras och bli sökbara i museets magasin och arkiv. Vi hoppas på överseende med detta och önskar er varmt välkomna tillbaka.

Våra arkiv & samlingar

Museets arkeologiska samling består av föremål som tagits tillvara vid arkeologiska undersökningar
eller på annat sätt påträffats i marken.

Den övervägande delen av föremålen i samlingen är förhistoriska, alltså tillverkade och använda under människans första 9000 år i länet. Här finns också föremål med ursprung i historisk tid, vilka liksom de förhistoriska är påträffade i marken. Sammanlagt består museets arkeologiska samling av över 13 000 föremål. Dessa kommer från i stort sett hela länet med undantag av Skellefteå, Malå och Norsjö kommun, vars fynd framför allt finns samlade på Skellefteå museum.

Bibliotek betyder ”boksamling” – men är kanske inte en samling i den museala bemärkelsen. Icke desto mindre är det en skattkammare för den som söker sig fram, eller bakåt, genom kulturhistorien.

Västerbottens museums bibliotek innehåller litteratur från 1600-talet och framåt och omfattar i dag drygt 36 000 volymer. Här finns böcker som berör ämnesområden som Västerbottens museums verksamhet täcker.

Fältetnologen/fotografen Sune Jonssons boksamling ingår i biblioteket, liksom boksamlingar från journalisten och författaren Kurt Boberg och teckningslärarinnan Maja Beskow.

Västerbottens museums arkiv består till stor del av egna handlingar. Där finns till exempel en stor etnologisk samling med inspelade och delvis utskrivna intervjuer, arkeologiska undersökningar, kartor, ritningar, utställningsdokumentationer och en samling äldre tidningsklipp.

De enskilda arkiven innehåller handlingar från både kända och okända västerbottningar. Här finns t.ex. kassaböcker, dagböcker, brev och andra personliga dokument.

I verksamheten ingår ett omfattande arbete med att komplettera samlingen med nyförvärv, uppordna samlingar och digitalisera ett urval. Detta kommer så småningom leda till att arkivet blir digitalt sökbart i museets sökdatabas Sök i samlingarna.

Eftersom en stor del av arkivet ännu inte är digitaliserat görs sökningar och handläggning mestadels manuellt och är därför tidskrävande. Handläggningstiden vid förfrågningar till arkivets samlingar är
därför upptill 4 veckor.

Kontakt: arkiv@vbm.se

Tillsvidare har fotoarkivet begränsad service. Anledningen till beslutet är att vi ägnar tid åt hantering av arkivet, vilket på sikt ökar tillgängligheten.

Västerbottens museum fotoarkiv omfattar cirka åtta miljoner objekt – fotografier och filmer i olika format – som i huvudsak är skapade och använda i Västerbottens län. I fotoarkivet finns objekt som har samlats in under en lång tid, långt innan bilder och filmer blev digitala. Stora delar av fotoarkivets samlingar består därför av analogt material så som negativ, glasnegativ, filmrullar och påsiktsbilder.

Fotoarkivet består av större och mindre foto- och filmsamlingar som förvärvats från allmänheten samt foto- och filmmaterial som har producerats av museets tjänstepersoner. Detta har bidragit till det omfattande arkivet som återspeglar människor, miljöer, föremål och händelser från 1800-talet till idag.

Västerbottens museum strävar efter att samlingarna ska vara angelägna och ge röst åt alla västerbottningar.

I fotoarkivets verksamhet ingår ett omfattande arbete med nyförvärv, uppordning och digitisering av samlingar. Sökningar och handläggning görs därför mestadels manuellt, i mån av tid och är tidskrävande.

Handläggningstiden för bild- och filmbeställningar och förfrågningar till fotoarkivet är upp till 4 veckor. Vid större och mer omfattande beställningar kan handläggningstiden vara längre än 4 veckor. Under semestertid är beställningsverksamheten begränsad.


Kontakta fotoarkivet

Besöka fotoarkivet:
Fotoarkivet är endast öppet för förbokade besök.
Telefon: 090 – 20 20 309
E-post: fotoarkivet@vbm.se

Förvärvsförfrågningar:
Telefon: 090 – 20 20 355
E-post: fotoarkivet@vbm.se

Digitala resurser:
Digitiserade fotografier finns sökbara i Västerbottens museums publika sökdatabas  som du når via länk här: Sök i samlingarna

Sök i arkivet (forskning):
Om du inte har möjlighet att besöka oss erbjuder vi arkivsök mot en avgift. Vi söker i första hand i vårt digitaliserade material. Sökningar i fysiskt material sker endast i begränsad omfattning. Första halvtimmen gratis, därefter 200 kronor per påbörjad halvtimme. Avgift debiteras även om de eftersökta uppgifterna inte går att finna.

Bildbeställningar och arkivsöksförfrågning:
Telefon: 090 – 20 20 309
E-post: fotoarkivet@vbm.se

Handläggningstiden för bildbeställningar och förfrågningar till fotoarkivet är upp till 4 veckor. Vid större och mer omfattande beställningar kan handläggningstiden vara längre än 4 veckor. Under semestertid är beställningsverksamheten begränsad.

Bilder(na) levereras i form av digitala filer över nätet och betalas mot faktura. Ange person- eller organisationsnummer samt referens vid beställning. Observera att kvaliteten inte alltid motsvarar dagens nyproduktioner.

Vid större beställningar, vänligen ange bilderna i bildnummerordning.

Bildbeställningar:
E-post: fotoarkivet@vbm.se

Priser:
Högupplöst bild, inklusive enkel bearbetning:
Första bilden: 200 kr
Följande: 160 kr

Extra bearbetning av bild (större än 20×30 cm, fototapet e.d.):
1 063 kr/timme

Sune Jonsson:
Ett urval av Sune Jonssons fotografier finns att köpa i form av exklusiva utskrifter: 2150 kr/st. Läs mer via länk här.

Fotografering:
Fotouppdrag i Västerbottens museums lokaler: 1 063 kr/påbörjad timme. Ersättning för bildbearbetning tillkommer.
Fotouppdrag utanför museet, på fält: Pris enligt offert.

Samtliga priser inklusive moms.

Bilder för publicering:
Önskar du köpa upphovsrättsskyddade bilder för publicering gäller avgifter i enlighet med Bildleverantörernas förenings villkor. Läs mer om det på deras webbplats via  länk här.

Västerbottens museum har en lång tradition i användandet av rörlig film i dokumentationsarbetet, bland annat produktion av hantverksfilmer tillsammans med museets etnologer.

Handläggningstiden för filmbeställningar och förfrågningar till fotoarkivet är upp till 4 veckor. Vid större och mer omfattande beställningar kan handläggningstiden vara längre än 4 veckor. Under semestertid är beställningsverksamheten begränsad.

Filmer(na) levereras i form av digitala filer över nätet och betalas mot faktura. Ange person- eller organisationsnummer samt referens vid beställning. Observera att kvaliteten inte alltid motsvarar dagens nyproduktioner.

Filmerna får endast användas för privat bruk. Om du önskar du köpa filmer för publicering gäller avgifter i enlighet med Bildleverantörernas förenings villkor.

Dagbok från Granån
Bäckflottning i Granån, ett biflöde till Öreälven.
Längd: 29 min
Produktionsår 1964.
Pris: 175 kr

Livet på Kronotorpet Brännsjöåsen
Filmen bygger på boken Torpet Åsen på Brännsjöskogen från 1965 av Kurt Sundberg. Filmen blandar bokens naiva teckningar om kronotorpets begränsade värld med korta sekvenser hos Kurt Sundberg.
Längd: 25 min.
Produktionsår: 1965.
Pris: 150 kr

En arbetarby vid Norrlandskusten
En stillbildsfilm som beskriver sågverkssamhället Renholmen i Byske socken 1915–36 med fotografier av Herman Fahlgren. Filmen är sammanställd av Sune Jonsson.
Längd: 25 min.
Produktionsår: 1972.
Pris: 150 kr

Bränna tjära
Filmen beskriver en tjärdal som byggs och bränns av byamännen i Svanträsk, Arvidsjaurs socken.
Längd: 35 min.
Produktionsår: 1973.
Pris: 210 kr

Storhässjan i Borgsjö
Storhässjan för torkning av korn var i äldre tid vanlig vid praktiskt taget varje större bondgård i Norrland.  År 1973 hässjade man för sista gången i storhässjan på Edor Nilssons gård i Borgsjö, Åsele socken. Edor Nilsson beskriver själv ingående och med exakt terminologi hur detta mycket speciella arbete gick till. Filmen avslutas med ett avsnitt om tröskningen i ett självrensande eldrivet tröskverk av gammal typ.
Längd: 32 min.
Produktionsår: 1973.
Pris: 190 kr

Skohö
Beredning och användning av skohö. Filmad hos Maria Björkvall i Djupfors, Sorsele socken.
Längd: 24 min.
Produktionsår: 1974.
Pris: 145 kr

Dra och spinna tenn
Filmad hos Maria Björkvall i Djupfors, Sorsele socken.
Längd: 15 min.
Produktionsår: 1974.
Pris: 90 kr

Med lass till kvarn
En miljö- och arbetsbeskrivning från den gamla, ursprungligen vattenturbindrivna, och en gång mycket betydande, kvarnen i Norsjövallen. Filmen följer mjölnaren Emil Tjärnström under malningen av ett lass korn samt redovisar byggnadsdetaljer i den fyra våningar höga byggnaden. Brodern Enar Tjärnström berättar på dialekt om liv och arbete vid kvarnen på 1920–talet.
Längd: 27 min.
Produktionsår: 1976.
Pris: 160 kr

Vidjetrygor
Beskrivning av hur folktrygor, snöskor, flätas och används. Filmad hos lapptillsyningsmannen Albert Lindgren, Tvärsele, Dorotea socken.
Längd: 32 min.
Produktionsår: 1981–82.
Pris: 190 kr

Rönnasken
Tillverkning av en svepask av rönnäver. Filmad hos Anna Björeman i Ljungdalen, Härjedalen.
Längd: 28 min.
Produktionsår: 1981.
Pris: 165 kr

Träskidor från Tegsnäset
Tillverkning av limmade träskidor vid bröderna Ludvigssons skidfabrik i Tegsnäset, Degerfors socken.
Längd: 50 min.
Produktionsår 1981.
Pris: 270 kr

Ett bondeår i norr
Inspelad vid tvåfamiljsjordbruket Herrgårds fäboda i Robertsfors med familjen Holmberg i flera generationer.
1 Jordarna, 2 Skördarna, 3 Djuren.
Produktionsår: 1985–87.
Längd: 151 min.
Pris: 270 kr

Skidmakaren från Gielas
Hantverksmässig tillverkning av björkskidor. Filmad hos Alfred Israelsson i Gielas, Tärna socken.
Längd: 52 min.
Produktionsår: 1988.
Pris: 270 kr

Fjällbonden
Arbetsåret på fjällägenheten Blomhöjden i Frostvikens socken i nordvästra Jämtland. Gösta Åström är femte generationens fjällbonde. Han sambor med skånska Marianne Carlsson, husmor på gården sedan några decennier. Paret är i 60-årsåldern. Mjölkproduktionen var fram till i oktober 1992 basen för deras existens. Stor betydelse hade också getskötseln. Genom hela filmen förs ett resonemang om de existentiella villkoren i fjällmiljön och om osäkerheten inför samhällsutvecklingen.

Del 1: Ladugårdsarbete, mjölktransporter, postgång, arbete med vinterved och legosågning av timmer, ystning av getost och mesekokning, vårbruk och grönfodersådd.
Längd: 52 min

Del 2: Kyrkhelg i Sjougdnäs kapell, slåtter hemmavid och på arrenden, leverans av slaktdjur, jakt och fiske, husbehovsslakt, skogsarbete och snöröjning.
Längd: 53 min

Produktionsår: 1990–92.
Paketpris, två delar: 270kr

Norrländskt minneslandskap
Filmen skildrar den gamla metoden att bruka översilningsängar.
Längd: 42 min.
Produktionsår: 1998.
Pris: 250 kr

Nära älven
Om bygden vid Umeälvens nedre lopp
Längd: 50 min.
Produktionsår: 1962.
Pris: 270 kr

Lappkniven
Hos Sune Enoksson i Tärnaby
Längd: 7 min.
Produktionsår: 1964
Pris: 40 kr

Fårskinnsfällen
Beredning av fårskinn, tillskärning och sömnad av fäll. Vävning av fälltäcke. Inspelad hos Frans Jonsson, Bäsksjö, Vilhelmina socken. Vävningssekvensen hos Ester Larsson, Hössjö, Umeå socken.
Längd: 21 min.
Produktionsår: 1964.
Pris: 125 kr

En fjällbygd
En film om Vilhelmina socken
Längd: 35 min
Pris: 210 kr

Stavarkorgen
Insamling av material och flätning av korg. Inspelad hos Algot Nilsson, Flarken, Nysätra socken.
Längd: 12 min.
Produktionsår: 1964.
Pris: 70 kr

Smörasken
Tillverkning av en smörask i björk i svepteknik. Inspelad hos Erik Sjödin, Ulvoberg, Vilhelmina socken.
Längd: 10 min.
Produktionsår: 1964.
Pris: 60 kr

Spånkorgen
Flätning av spånkorg. Inspelad hos Nils Olofsson, Botsmark, Sävar socken.
Längd: 11 min.
Produktionsår: 1965.
Pris: 65 kr

Tovesockor
Tillverkning av sockor genom filtning av fårull. Inspelad hos Viola Asplund, Nyliden, Skellefteå socken.
Längd: 9 min.
Produktionsår: 1967.
Pris: 55 kr

Rödfärg
Torsten Lindgren och Henning Stenvall, Heligfjäll, Vilhelmina socken, utför en demonstrationsbränning av järnhaltig myrtorv vars aska, ”rödmullen”, användes som färgpigment.
Längd: 11 min.
Inspelningsår: 1971.
Pris: 65 kr

Vattenväg – sista flottningen i Malån och Skellefte älv 1970
Längd: 33 min.
Produktionsår: 1972.
Pris: 195 kr

Hampa och handduk
Hampan sås, skördas och bereds. Spånad och vävning. Inspelad med Ingrid Andersson, Lappvattnet, Burträsk socken, och Gösta Marklund, Bursiljum, Burträsk socken, där odling och beredning äger rum.
Längd: 35 min
Produktionsår: 1974.
Pris: 210kr

Näverkonten
Flätning av näverkont och remnäver. Inspelad hos Rebecka Grönlund, Granliden, Vilhelmina socken.
Längd: 12 min.
Produktionsår: 1971.
Pris: 70 kr

Liesmide
Inspelad hos bröderna Helmer och Bengt Lundgren, Hötjärn, Lövånger socken.
Längd: 18 min.
Produktionsår: 1971.
Pris: 110 kr

Nättingkassen
Flätning av fångstredskap för nätting av vidjespröt och granrötter. Inspelad med Helge Lindgren från Backen i bagarstugan på Gammlia, Umeå.
Längd: 24 min.
Produktionsår: 1972.
Pris: 145 kr

Fjällrenen
Längd: 23 min.
Pris: 140 kr

Gjuteriet i Robertsfors
Längd: 39 min
Produktionsår: 1976
Pris: 235 kr

Näverrep
Inspelad hos Nils Edvin Jonsson i Lövberg, Vilhelmina socken
Längd 7 min
Produktionsår: 1964
Pris: 40 kr

Bilder av Umeå 1850–nutid
Ett bildspel med fotografier utvalda och kommenterade av fotografen Bertil Ekholtz.
Längd: 34 min.
Produktionsår: 2005
175 kr
Obs! Säljs endast som dvd, i butiken eller beställd mot portoavgift

På sladden – med Vindelflottare från Ammarnäs till skiljet vid Ön, Umeå
Text och berättare: Gerhard Johansson. Producerad av Umeå Flottningsförening.
Produktionsår: 1961–62
Längd: 28 min
Pris: 170 kr

Från fiskeläge till storindustri
En film om Holmsund av Per Lindgren och Rune Johansson.
Längd: 33 min.
Produktionsår: 1961
Pris: 200 kr

Systrarna i Gallejaur
En film av Åke Edström, Glommersträsk, med musik av Tore Edström och Peter Wiberg. Handlar om systrarna Greta, Lisa och Ebba Karlsson i byn Gallejaur vid Skellefteälven, som lever på samma sätt som man gjorde under 1800-talets självhushåll.
Längd: 45 min.
Produktionsår: 1983–84, färdigställd 1989.
Pris: 270 kr

Västerbottningar
En film om rödjarbragd och skaparkraft
Längd 12 min.
Produktionsår: 1943
Pris: 70 kr

I museet kulturhistoriska föremålssamling finns dryga 100 000 föremål som i huvudsak är använda och tillverkade i Västerbottens län. Här går det att hitta bland annat hornskedar, strömbäcksglas, bröllopskonfekt, leksaker, möbler, ackjor, datorer och Västerbottens äldsta bil.

Samlingen har tillkommit över lång tid med start under 1880-talet, dock brann den första museisamlingen upp vid Umeå stadsbrand 1888, och enbart ett fåtal föremål kunde räddas.

En växande samling – från folkkonst till datorer och mångfald

De tidiga samlingarna under 1900-talet grundar sig till stor del på inköp av privatpersoner, och var inriktade mot folkkonst, inspirerade av Nordiska museets insamlingsprogram.

Under den senare halvan av 1900-talet växte samlingarna snabbt. Insamlingen inriktade sig på 1800-talets jordbruksnäring och bondebefolkning, och senare mot slöjd- och utdöende hantverk. Samlingarna moderniserades fortsatt och i och med uppropet ”Rädda 1900-talet” förvärvades föremål som visar på datorernas tidiga utveckling.

Senare år har man fokuserat på att bredda samlingarna utifrån ett mångfaldsperspektiv, där identitetsoch minoritetsfrågor varit vägledande för att skapa samlingar med relevans för så många människor som möjligt. Västerbottens museum strävar efter att samlingarna ska vara angelägna och ge röst åt alla västerbottningar.

Västerbottens museum har i uppdrag att bevara, vårda och levandegöra länets kulturarv. Konsten är en vital del av det västerbottniska kulturarvet och museets uppgift är att spegla konsten i regionen, både historiskt och i nutid. Ett viktigt led i detta är att fortsätta utveckla konstsamlingen och bevara den för framtiden.

Västerbottens museums konstsamling omfattar ca 5500 katalogiserade verk: måleri, skulptur, teckningar, grafik och skisser. Museets förvärvspolicy syftar till att bygga upp en representativ samling av konstnärer som är eller har varit verksamma i, eller kommer från Västerbotten. En stor del av konstsamlingen har tillkommit genom gåvor direkt från konstnärer eller privatpersoner. När museet mottar erbjudanden om gåvor beslutar en förvärvsgrupp om accedering, endast om verket tillför samlingen ytterligare någon viktig del.

Bland museets enskilda samlingar finns Helge Lindens och Bror Jonsons efterlämnade konstnärliga kvarlåtenskap samt två större donationer från John Thorgren respektive Sture Meijer. Museet har också i sin ägo en samling naiva konstnärer med bland andra Victoria Nygren, Erik Persson och Kurt Sundberg. I övrigt innehåller samlingen verk av till exempel Berta Hansson, Bertil Johansson (Bajo), Clara Salander, Sixten Fager, CM Lindqvist, Kjell Rosén, David Wretling, Vera Frisén, Åke Pettersson-Nåw, Britt-Ingrid Persson och Albert Johanssons hela Aniarasvit.

I samlingen finns det även en viss del utländska konstnärer: Pablo Picasso, George Grosz, Jaques Callot, Francisco di Goya, och den danske konstnären Palle Nielsen av vilken museet äger en större samling från olika perioder.

Skidsamlingen är en stor specialsamling med närmare 3600 föremål. Samlingen speglar framför allt friluftslivets skidhistoria i Sverige och delar av Norden, och innehåller en mängd skidrelaterade föremål.

Svenska skidmuseet – aktivt fram till 2020

Samlingen tillkom 1928 då Svenska skidmuseet grundades av Skid- och Friluftsfrämjandet vid Fiskartorpets skidanläggningar i Stockholm. 1963 skänktes samlingen som gåva till Västerbottens museum och innehöll då cirka 1200 föremål. Insamlingen till Svenska skidmuseet pågick fram till 2020 då Västerbottens museum beslutade att avsluta den riksomfattande insamlingen av skidhistoriska föremål. De valde därmed också att
avveckla namnet Svenska skidmuseet. Västerbottens museum fortsätter att bevara och förvalta den skidhistoriska samlingen och idag är fokusområdet för ny insamling föremål med anknytning till Västerbottens län.

Kalvträskskidan – en av världens äldsta skidor

Den äldsta skidan i museets samlingar, Kalvträskskidan, är hela 5400 år gammal. Den hittades hösten 1923 drygt två kilometer utanför byn Kalvträsk i samband med en dikesgrävning i en myr. Museet förfogar över flera förhistoriska skidor som under 2023 kommer finnas tillgängliga i en ny förhistorisk utställning.

För frågor och mer information

Söker du information om skidsamlingen? Då kan du vända dig till någon av museets föremålsantikvarier. För dig som är nyfiken på Västerbottens skidhistoria tipsar vi också om tidskiften Västerbottens temanummer Från stenåldern till Stenmark som gavs ut 1984. Läs den här.

I museets textilsamling förvaras insamlade klädesplagg och textilier som tillverkats eller brukats i Västerbotten – allt från eleganta klänningar över sockor, som fungerat som isolering i gamla hus, till strumpstickor. För såväl strumpstickor som knappar och synålar sorterar under begreppet ”textil”.

I samlingarna finns nylonstrumpor med eller utan förpackning; svarta brudklänningar från förförra seklet; skidbyxor av ylle; serviettväskor, konstfulltt broderade i syslöjden; bindmössor av siden; läderskor med taxklack; färggranna samekoltar; strikta militäruniformer; stärk sänglinne; skridskor; stråhattar; spetsbrodyr; fälltäcken; smutsiga underkjolar, trasiga ronor, jeanskostymer med ordentligt utsvängda byxben från inte särskilt länge sedan…

Siden och sammet. Men också trasa och lump, som ju är väl så betydelsefulla delar i historien om oss själva.

Kontakt och information

Veronica Karlsson
Avdelningschef för samlingar
090 20 20 370
veronica.karlsson@vbm.se


Sök i samlingarna

Vi arbetar ständigt med att tillgängliggöra våra samlingar digitalt genom att uppordna och digitisera föremål, dokument och fotografier. Via vår digitala samlingssida får du tillgång till mer än 108 000 objekt som vi hittills registrerat och digitaliserat ur Västerbottens museums samlingar – och nya läggs ut successivt. Du kan titta i enskilda samlingar eller söka fritt utifrån dina egna önskemål.

Genom vår nya kommentarsfunktion ger vi möjlighet – för dig som har kunskap om namn på personer, berättelser om platser, beskrivning av hur föremål har använts eller har andra minnen och berättelser – att lämna information till ett enskilt objekt.

Klicka på bilderna nedan för att komma till respektive samling.


Slöjdverkstaden

Har ni noterat att det är liv och aktivitet i Egilhallen? Jovisst är det så! Förutom utställningen Hamnstaden Umeå som slog upp portarna förra året har vi även en slöjdverkstad i byggnaden. I slöjdverkstaden finns utrymme för fyra slöjdare att hyra ateljé. Varje hyresgäst förfogar över ett eget utrymme och delar på gemensamma ytor och en verkstadsdel.

Slöjdverkstaden är en del av projektet Friluftsmuseum för fler, som finansieras av Region Västerbotten och Kulturrådet. Syftet är att göra plats för yrkesaktiva slöjdutövare och levande hantverkstraditioner på Gammlia. Slöjdarna bidrar till museets verksamhet genom att synliggöra Västerbottens immateriella kulturarv. De möjliggör också för våra besökare att testa på olika typer av hantverk, både i enklare prova på-arrangemang och genom längre kurser som de arrangerar både tillsammans med varandra och Västerbottens museum, men även i egen regi.

Slöjdarna

I skrivande stund huserar två hyresgäster i lokalen: Ola Ling, som arbetar med att tälja och svarva i trä. Han kombinerar ornament och form med en glädje som verkligen blir synlig i de färdiga alstren. Som granne har han Louise Lindén! Louise är slöjdare och konstnär som främst arbetar i textila material. I sitt skapande använder hon sig av traditionella tekniker för att uttrycka sig i samtida frågor.

För mer information och kursbokningar, kontakta:
Ola Ling: Hemsidamail
Louise Lindén: Instagrammail

_______

Kalendarie

Inga Evenemang


Tidskriften Västerbotten

Västerbotten har producerats av museet för Västerbottens läns hembygdsförbund. Den utkom första gången 1920 och lades ner efter 2014 års sista häfte. Skriften behandlar västerbottnisk kulturhistoria i ett brett perspektiv; natur och kultur, fritid och arbete, vardag och fest – från förr och från nyss. Fram till och med 1968 i form av en årsbok, därefter med fyra häften per år, som vid årets slut bundits in som årsbok.

En del finns i pappersoriginal att läsa i museet, eller köpa i museibutiken.

Att köpa: häfte 20 kronor, årsbok 40 kronor
Läsa på skärmen: gratis

Länkar till pdf-filer som är sökbara som vanlig datortext.

Register 1920–2006

Årsböcker

(t f efter årtal=till försäljning i museibutiken)
1920 1921 1922 1923 1924–1925 1926 1927 1928 1929
1930 1931 1932 1933 1934 1935 1936 1937 1938 1939
1940 1941 1942 1943 1944 1945 1946 (t f) 1947 1948 1949
1950–1951 1952 1953 1954 1955  1956 (t f) 1957 1958 1959 (t f)
1960 (t f) 1961 (t f) 1962 (t f) 1963 1964 (t f) 1965 (t f) 1966 (t f) 1967 (t f) 1968 (t f)

Häften, finns till försäljning där annat icke anges


.
Rulla till toppen